Bokutgivning på G

Manus till förlaget

Att skriva romaner är ett tidskrävande arbete, särskilt då jag blivit så trögtänkt p.g.a. min Parkinson. Lägg till en stroke som skadat mig, en ADHD som gör det svårt att behålla fokus och som får mig tappa greppet om tiden, en bipolär sjukdom som gör mig impulsiv och en dyslexi som sabbar texten jag skriver. Det skapar ett enormt extraarbete. Jag skulle kunna säga att jag måste lägga ner dubbelt så mycket tid innan jag kan påstå att texten är klar att lämnas till förlaget. Timpenningen torde vara låg.

”Älskade Ester” börjar bli klar.

Nu har jag lämnat ifrån mig texten som omfattar cirka 500 sidor i bokform. Efter ett femtontal omskrivningar med mängder med fel i. Det korrektur som förläggaren läst, var fullt med småfel, som jag rättat – och förmodligen skapat nya fel. Min tålmodige förläggare och kloka lektör och de som korrekturläser mina texter, rad för rad, är till stor hjälp. Sedan återkommer ett korrektur till mig som jag rättar (och tillför nya fel) och så bollas korrekturet en massa gånger mellan mig och förlaget. Detta skulle de aldrig gjort på nåt annat förlag. Därför har jag av tacksamhet stannat hos det lilla förlaget Ord&visor förlag. Det jag kan och är bra på är det dramaturgiska, att finna de berättelser som är udda, ofta med människor som är eljest.

Mardrömmar vid boksläpp

Jag brukar drabbas av svår separationsångest var gång jag lämnar ifrån mig ett korrektur till en roman. Det är som att förlora ett barn. Sedan i maj 2019 har jag skrivit var eviga dag (Max 5-6 lediga dagar) – eftersom jag blivit så trög i skallen. Bara att placera mina fingrar på rätt tangenterna, är ett mindre helvete. Min Parkinson gör att motoriken försämras.

Skickade korrekturet i går kväll, och fick genast ångest, och drömde en djävulsk mardröm om hur det blivit nåt fel vid tryckningen så att  300 sidor kom bort och boken blev till ett tunt häfte i en bokserie som hette typ Roliga bygdehistorier (typ Åsa-Nisse). Vaknade av mitt eget skrik. Somnade och fortsatte drömma samma dröm där jag försökte sälja boken men alla bara skrattade. Stötte ihop med Umeås kulturelit som hånade mig. Till slut gick jag omkring med ett rep kring halsen – men räddades av en klok författarkollega.

Åter till hantlarna

Klev upp fem och skakade av mig mardrömmen, sen började jag tänka: ”Vad ska jag nu gör när Ester är bortlämnad”. I vanliga fall så skulle jag direkt påbörjat ett nytt romanprojekt, men denna gång måste jag få en längre period av skrivförbud, så att hjärnan får vila upp sig. Jag måste styrketräna mer, träna balansen, komma mig ut och promenera och försöka återknyta kontakten med mina vänner och se och höra min flickvän – då skrivandet har en förmåga att sluka mig helt och hållet. Jag blir osynlig för omvärlden.

Dags att vila sig i form.

Pandemin har gjort mig pank. Istället för  40 000-50 000 kronor i intäkter för mina framträdande, har alla inställda författarträffar gett min lilla firma ett minus drygt 8000 kronor. Även om boken ges ut i vår, så misstänker jag att det blir få framträdanden under detta år. Möjligen några under bar himmel nästa sommar. Så mitt hopp står till att ”Älskade Ester” säljer utav tusan – fast de pengarna betalas inte ut förrän februari 2022.

Här säljs mina böcker i Lycksele.

Som jag skrev för några dagar sedan, så har jag fått tag på ett bra försäljningsställe: Butiken/caféet på Skogsmuseet i Lycksele. Öppet på veckorna och med en himla massa turister som besöker Gammplatsen sommartid. De har redan beställt ett 20-tal böcker. Mycket glädjande. Det var tur att de övriga butikerna och platserna inte ens svarade på min fråga om att bli återförsäljare. Skogsmuseet är ändock det bästa stället.

För övrigt är nedanstående bild rätt talande.

Ja, gör så!