Kent Lundholm

Kan inte fly.

2020 måste väl ändå hamna på tio-i-topp-listan över riktiga skitår. Året då ett då pandemin härjade, då ett litet virus plötsligt hotade mänskligheten. Efter vårens isolering, så öppnades världen under sommaren … men så kommer andra vågen i pandemin och vi måste stänga in oss igen. I varje fall de som är högriskpatienter. Jag är en sådan. 2020 är året då vi lärde oss hur plågsam och farlig påtvingad ensamhet är och vilken hemsk död som väntar runt hörnet om man drabbas av Covid-19.

1986 var ett annat riktigt skitår. Jag återkommer ofta till det året i mina tankar och minnen. Det började med att rymdfärjan Callenger den 28 januari exploderade strax efter starten. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare var det nån idiot som sköt Olof Palme på öppen gata och skapade ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Den 26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl och radioaktivt regn föll över Sverige. Ovan på allt detta dog farmor Stina Lundholm den 16 juli och en berättarröst försvann.

Enkelbiljett till Kina
Det var det var då jag tog till flykten. Man kunde göra det 1986. Det var det året jag köpte en enkelbiljett med flyg till Kina och satt sedan mest på olika tåg som korsade det väldiga landet. Måste ha varit deprimerad, för jag blev inte ens imponerad av kinesiska muren eller terrakottaarmén.

Apan och pojken

Först när jag i slutet av det året hamnade i en hängmatta på Kho Samui i Thailand vaknade jag till liv. Minns att det klickade till i hjärnan när jag för tionde gången såg en liten grabb i blöjor slåss mot en fjättrad apa. Apan vann var gång. Varför tog pojken emot allt detta stryk utan att lära sig nåt av det? Blödande sprang han till far och pekade på apan som satt lutad mot en palm och åt på en banan, redo för för nästa slagsmål.

Musik som tröstade
Året innan, 1985, släppte Ulf Lundell dubbelplattan ”Den vassa eggen”. Där i Kina och Thailand hade jag några av låtarna på ett kassettband (det var på den gamla tiden) som jag lyssnade på för att få tröst. ”Jag bär mina ärr som medaljer”, sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan. Och det är väl på det sättet en sårad människa ska stå ut med smärtan. Att behålla sin värdighet, inte låta sig kuvas.

Istället för att krypa ihop i en jordkula, ska hon resa sig, spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Men måste hon som jag, resa till Kina och Thailand för att repa mod? Tydligen.

På flykt

Utsända änglar
På samma platta sjunger Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster.”

Precis det hade ju hänt mig i ett smutsigt Xian i Kina. Ibland är världen inte större än att den kan rymmas i handflatan. På andra sidan jorden, när jag befann mig i Kina – så stötte jag ihop med grannen ifrån Umeå. Vem hade sänt honom till biljettluckan på just den tågstationen? Just vid den tiden? Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som om man skulle kunna tro att det handlar om utsända änglar.

Var snäll och vidsynt
I frågan om detta med änglar hade farmor haft en klar bild. Hon kunde med bestämdhet säga vilka som var utsända. Hon menade att de som var nalta eljset – dem som folk öppet föraktade och skrattade åt – var änglar. Jo, så är det, sa hon självsäker och pekade med ett darrande finger. Alla dessa änglar har Gud sänt ner till jorden. Detta för att testa vilka av oss som är elaka mot änglarna och vilka som behandlar dem med respekt. Allt ska sedan redas ut på den yttersta dagen. Gud hjälpe oss alla.

En ängel?

2020 kan ingen fly
1987 återvände jag till Sverige, mager som ett spöke, men jag hade genomlevt och överlevt skitåret 1986. Men år 2020 går det inte dra iväg som jag gjorde skitåret 1986, och hålla sig undan till dess coronaviruset försvunnit. Möjligen till sydpolen. Men då skulle jag väl frysa ihjäl. 2020 (och förmodligen 2021) lär jag sitta instängd merparten av tiden. Nu först har politiker och experter börjat tala om hur farligt det är att mot sin vilja isolera sig i ensamheten. Kroppen övergår i ett ”tyst” stresstillstånd som egentligen är ett rop hjälp. Våra kroppar reagerar på samma sätt som hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken – som övergavs för att låta vargarna ta dem.

På bilden intill: Valfrid Johansson som kallade sig Konungen. Han trodde nämligen att han var Konungarnas konung, den nye Jesus, och byggde sig en tron i köket och samlade ihop en skatt på 16 000 enkronor. Jag skrev en roman om Valfrid som hette ”Konungarnas konung från Baklandet” 2006 (Ord & visor förlag). Om han var en ängel? Jo, kanske.

Vi ska akta oss för att göra människor till något mer än vad de egentligen är. Det är ytterst sällan vi klarar av att leva upp till sådana krav. Dessutom är det vanligt de ”utvalda” missbrukar dessa gåvor. Det stiger dem åt huvudet. Nej, det räcker gott att vara en vanlig människa som går omkring här på jorden och är som folk mest är.

Såg detta missbruk på nära håll när jag som journalist, försökte mig på att förstå hur de religiösa sekterna fungerade. Med sekter menar jag bland annat deras förenklade världsbild som anpassats till deras sätt att tänka och fungera; deras sätt att måla världen i vitt och svart och deras vägran att lyssna på argument som kommer utifrån. Det är stört omöjligt att upplysa dem om att det faktiskt går att måla i rött, blått, ja rent av i gult. Samfundet skapar sig ett behov av en stark ledare – en halvgud.

Vi spelade in en dokumentärfilm i mitten av 90-talet. Blickfånget inställt på sekterismen inom framgångsteologin. För att bli framgångsrik i de samfunden måste man vara stark i tron, överdrivet bibeltrogen, vara i ständig kontakt med den heliga anden och utveckla ett raffinerat tungomålstalande. Då blir man rikligt belönad av Gud – vilket i det fallet är församlingen. Är man ”framgångsrik” i tron, är det helt i sin ordning att livet skänker en fina, dyra bilar, hög lön, en tvåplansvilla och en god hälsa. En märklig bibeltolkning om man läser om mannen som red in i Jerusalem – på en åsna.

Högst i kurs står predikanterna – men så är de också halvgudar. Männen är förmer än en vanlig människa. För det är ju uteslutande män som blir halvgudar. De står närmast Gud och har därför rätten att hela sjuka, få lama att resa sig och lova jobb till arbetslösa. Det är också samma halvgudar som kan döma sjuka, arbetslösa till förtappelse för att de inte varit tillräckligt starka i tron.

Nej, vi kan inte bli något annat än människor. Låt oss sköta det vi ska, vare sig det är inom kyrkan eller politiken. Vår historiska erfarenhet av att dyrka människor har i slutänden inte gett några lyckade resultat. Det var inte så länge som vi dyrkade halvgudar som Mussolini och Hitler; två galningar som lade Europa i ruiner. När man tar del av dagens rasistiska och homofoba debatt, så tycker jag ibland mig höra de bekanta vingslagen från trettiotalet. Vi måste vara vaksamma, så att det inte i lönndom skapas halvgudar som försöker föra oss in i ett nytt skräckvälde. Glöm aldrig att fanatismen går armkrok med dumheten.

1986 var ett riktigt skitår. 28 januari exploderade rymdfärjan Challenger. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare sköts Olof Palme på öppen gata; ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Men detta var inte allt.

26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl. Sedan detta: 16 juli dog min farmor, Stina Lundholm. Utmattad och sorgsen gick jag i landsflykt och tillbringade en längre tid i Kinas avkrokar.

Kent Lundholm

Etikett: 1986

2020 – ett riktigt skitår

Fanatismen går armkrok med dumheten

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv