Etikett: isolering

Allt eller inget

Av , , Bli först att kommentera 4

Promenerade en liten sväng i helgen, och har fått en irriterande, smärtande träningsvärk. Jag är med andra ord rysligt otränad. Men det känns ändå så nära i tid då jag ständigt sprang, fort och långt. Typ 40 kilo sedan … En gång var jag en springande människa. 4000 meter terränglöpning var min favoritdistans.

Nån gång i 18-års åldern kutade jag milen på 35 minuter nånting och i lumpen sprang I 20-skogens tunga milspår som mest bestod av slakmota efter slakmota och ett blött sågspånsunderlag på finfina 37 minuter. Ja, nu låter det väl som om jag sitter här och skryter, att jag rent av förhäver mig, men jag slogs bara av vilken ytterligheternas man jag varit – i alla stycken. Antingen springa fort och dagligen, eller gå långsamt eller inte alls.

 

Jag tycks ha delat in livet i svart eller vitt. Eller i olika intensiva projekt då jag enbart sysslat med det som ingick i just det projektet – världen runt omkring mig försvann i ett ointressant töcken. Tänker på hur ofta jag bytt jobb, arbetsplatser, flyttat, rest och farit. Alltid relativt ambitiös och duktig på det gjort – till dess jag blivit uttråkad. En KBT-terapeut beskrev mig som en förare som hade svårt att sköta gas- och bromspedalerna på ett mjukt sätt. Gasen i botten eller tvärnit. Stämmer bra om man vill beskriva en pojke/man som har ADHD.

 

Numera är mina projekt de romaner jag skrivit och ska skriva – eller skriver på för tillfället. Blir lätt uppslukad. Tiden försvinner. Kan sitta i timmar och skriva om en värld, en trakt där jag aldrig varit men som jag kan beskriva i detalj.

 

 

Människor i långvarig isolering lär regrediera, alltså gå bakåt i utvecklingen. Är inne på dag 40 i min isolering, tror jag … Jo, jag regredierar. Jag har börjat gå åttabak å kryp fyromfot.

Jag har funnit en viss tjusning i att spela kula mot mig själv och att låta högerhanden utmana den vänstra i ett parti luffarschack? Den högra handen har hittills vunnit cirka 70 procent av ett par hundra partier. Jag har slutat läsa romaner av Hesse och Torgny Lindgren, utan finner numera återigen ett stort nöje i min ungdomslitteratur.

Kalle Anka läser jag fortfarande med förtjusning, särskilt om jag kommer över en äldre årgångstidning eller pocket.

Istället för att läsa goda sagor för min lillasyster, så läste jag Kalle Anka för henne. Hon efterfrågade aldrig Astrid Lindgrens värld eller heller bröderna Grimm. Nej, det skulle vara Kalle Anka. Hon kom att prenumerera på Kalle Anka till en bit upp i tonåren.

Jag läste en hel del pojkböcker med grön rygg, som exempelvis Biggles och om nån smygande indian som hette Hjortfot. Men det var ändå marginellt i mitt totala läsande. När jag fick bukt på min dyslexi i årskurs sju, övergick jag ganska snabbt till vuxenlitteratur och läste Harry Martinsson, Vilhelm Moberg och en hel radda böcker som handlade om universum, kosmos, stjärnor och kometer. Hade ett stort intresse av himlavalvet – under ett av mina ”projekt” som jag beskrev ovan.

Varma hälsningar från en coronaisolerad man …pojke?

Ps! Snart börjar Bollibompa.

Det goda samtalet

Av , , Bli först att kommentera 8

Det måste väl finnas ett land, ett liv som ligger mellan ordning och kaos. Där man befinner sig ungefär mitt på hållet, i nån slags vägkorsning, där man kan stå och vila upp sig. Dock med risk att bli överkörd av de som i en rasande fart kör mot det ordningsamma landet.

I tider av kaos, under hotet av ett dödligt virus som tvingar oss till isolering, så är de goda samtalen av vikt. Under den senaste månaden har de mest skett via mobilen, ett och annat via dörrspringan – och förstås de korthuggna meddelanden jag lämnar på Facebook som leder till ett och annat ”gilla”, tummen upp, rent av ett hjärta eller en leende gul gubbe.

Ibland är det inte så himla noga vad som sägs när man väl får tag i nån att prata med. Det är mer intressant vilka känslor och tankar som bubblar upp under samtalets gång. Varje dag talar jag med Lena, så har vi gjort i stort varenda dag i fyra års tid. Det brukar i snitt bli en halvtimme, ibland mer, då vi rapporterar om hur dagen varit. Det är trivsamma och ofta glädjande samtal, om vår längtan, vårt medlidande och en och annan politisk analys. Igår pratade jag en timme och tio minuter med Uffe i Stockholm. Vi ringer varandra nån gång i månaden, ibland med längre uppehåll. Därav de långrandiga samtalen. Det är en hel del skoj och flams när vi talas vid och det fyller sin roll. Det är det skrattande samtalet.

I det goda samtalet blir vi utforskande, upptäcktsresande samtidigt som vi själv vågar tala klarspråk. Ett sådant samtal får tid och rum att försvinna, där vi ger och tar och där båda månar om rättvis fördelning av ordet. Sånt som stärker gemenskapen och relationen. Det är då som vi kan spegla våra tankar och ord i någon som lyssnar. Någon som tar oss på allvar.

Det är nog ganska viktigt att man känner trygghet, att det finns så pass mycket harmoni att man vågar säga vad man egentligen tycker, utan att vara rädd för att den andres värld ska rasa sönder och samman. Samtidigt som man själv måste lära sig att stå pall för lite konstruktiv kritik. Det kan vara förödande om man under samtalet måste stå i ständig beredskap mot ironiska nålstick, passiv aggression – där det finns en svårtydd undertext. Vissa samtal är dömda att misslyckas. Sådan man har med någon som fått för sig att vara den viktigaste personen på jorden, den toppar ligan för personligt lidande och som visar noll intresse för omvärlden.

Men visst måste man tillåta att andra, periodvis, är mer sårbara, som mår så illa att de har svårt att lyssna på andra. Då handlar det om empati. Fast den kan ju ha sina gränser. Om denna sårbarhet pågår ständigt och jämt, utan synbart slut, så kan det bli tröttsamt. Personligen har jag alltid haft svårt att föra samtal i grupp, när det babblas till höger och vänster om mig. Bättre har det inte blivit med åren, särskilt inte då jag drabbades av Parkinson. I den sjukdomen kan tankeverksamheten gå långsammare. Hur jag än försöker hänga med och försöka få ordet, så är jag steget efter. Det är rent av pinsamt. Så jag blir ofta tyst.

Men goda samtal med en och en, öga mot öga eller via mobilen, är livsviktiga. Särskilt i tider av isolering och påtvingad ensamhet.

 

© Kent Lundholm 2020

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Isoleringens baksidor

Av , , Bli först att kommentera 7

I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade på grund av pandemin. En del av egen vilja, en del under hot. Jag är inne på min 25 dag av ”frivillig” isolering i ett höghus i Ersboda, Umeå. Jag är en högriskpatient som inte skulle överleva Covid-19. Redovisade fall enligt WHO är att 2,6 miljoner blivit smittade och drygt 183 000 har avlidit i Covid-19. Mänskligheten lever under ett världsomspännande hot, ur flera aspekter.

Stoppa spelandet
Precis som jag skrivit klar denna långa blogg håller regeringen en presskonferens, just om de indirekta sociala riskerna som uppstår när folk tvingas sitta instängda. En av riskerna är ett ökat spelberoende (vi bör nog lägga till alkohol och andra droger). Nu ska regeringen ändra regler. Låter bra! Men varför ”dutta på” med begränsningar på de summor man får satsa – förbjud skiten! Det är samhället (ej de godmodiga spelbolagen) som får stå för rehabiliteringskostnaderna av hjorden av spelmissbrukare.

Orons tidevarv
Somliga är oroliga för sjukdomen och dödshotet, andra bekymrar sig för det ekonomiska på det personliga planet, kanske även för samhället i stort. En del räds brunskjortorna som försöker dra nytta av den rädsla och ilska som uppstår. Man kan, som jag gör, känna oro för samtliga påståenden. Pandemin är en livssituation vi inte styra. Lika lite som vi kan kontrollera vulkanutbrott, tåg som spårar ur, jordbävningar.

Bristen på kontroll kan i sig skapa en massa oro. Just nu kan ingen heller säga när denna karantän tar slut. Det vi vet är att därute finns ett dödande virus, inte för alla, men i högre grad för de s.k. riskgrupperna.

Det finns som alltid vid olika kriser, en ”upprorisk” grupp som misstror myndigheterna och som av nån anledning tror sig kunna svär sig fria dödshotet. Detta gäller inte dem! ”Jag går ju för tusan på gym fyra gånger i veckan!” De tror sig kunna köra sitt ”egna race”.

Många i det så kallade ”krogfolket” lutar sig mot myten om att unga (och starka) inte kan bli smittade eller insjukna i Covid-19. En riktig skröna.  Visserligen får barn och yngre färre symtom och mindre biverkningar, men visst dör väl relativt unga i Covid-19! Men vad ”krogfolket” däremot kan göra, med sitt spring där coronaviruset kan frodas: Det är att de lik förbannat kan sprida smittan! Till sin gamla mormor eller hjärtsjuke svåger, eller astmasjuke granne.Trots att de går på gymmet. Jag tycker att det visar på brist på empati och medlidande för andra människor.

 

Redan dubbelt drabbade
Det finns en rad psykiska tillstånd/sjukdomar där de drabbade, med eller utan pandemin, är vana av att lida av svår ångest och rastlös oro. Det finns även grupper som socialt straffas dubbelt av att tvingas till isolering. Vad svarar en hemlös på frågan: ”Varför är du inte hemma som alla andra för att inte sprida viruset?” I Indien sitter dryga miljarden lydigt i karantän, medan ett tiotal miljoner ”fuskar” – de hemlösa. Skulle de lyda order, svalt de ihjäl. Sedan har vi en stor grupp kvinnor som lever ihop med våldsamma och alkoholiserade män. Att bli instängd med en sådan karl en längre tid, kan kosta dem livet.

Farlig ensamhet
Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Alltså – stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu och framtiden
Det är klart att vi i dessa unika tider då mänskligheten hotas, att vi lyder de som vet, de som kan. Då krävs det ödmjukhet från vår sida. Men vi ska vara medvetna att det kommer tid efter pandemin och isoleringen: Då med andra konsekvenser. Det torde var en fördel att redan nu vara medvetna om dem. Kunskap är A och O.

Då får vi hoppas att vi har politiker som står stadigt i myllan och ser till att det finns en rättvis fördelningspolitik och visioner om ett framtida tryggt, rättvist samhälle.

Vi kommer att få slåss för det öppna samhället och demokratin. Det finns Mörkermänniskor som vill dra nytta av osäkerheten i samhället och ilskan hos folk.

 

Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga …


”Jag inte har sett något virus flyga omkring”…

Citat: Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko

”Som en vanlig förkylning”
Det finns ett gäng ledare som redan i dagsläget försöker dra politisk nytta av pandemin. Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko förnekar epidemihotet eftersom han ”inte har sett något virus flyga omkring”. I Ungern har parlamentet godkänt en undantagslag som ger premiärminister Viktor Orbán så gott som obegränsad makt och som kringskär yttrandefriheten. Brasiliens högerspöke till president Bolsonaro, har sagt att ”covid-19 inte är värre än en förkylning”. Allt dumt som Trump sagt skulle krävas timmar av skrivande. Men visst var det han som sa att i USA hade man minsann god kontroll som förutspådde att alla besökte påskmässan. Mannen i öst, Putin, sa för ett par kvällar att i Ryssland hade man kontroll över virusläget. En lögn!

Tron på konspirationer
Konspirationsteorierna frodas. Rädsla och okunskap får somliga att söka förklaringar i dolda komplotter. En teori är att corona är skapat i ett brittiskt labb på uppdrag av Bill Gates.

En annan teori menar att coronaviruset används för att dölja den farliga strålningen från de nya 5G-masterna. I alla tider har folk trott att epidemier och pandemier är en planerad utrotningskampanj.

För övrigt: Håll ut! Spela lite schack (mot er själva …) Överlev Covid-19. Håll er sysselsatta, försök behålla rutinerna. Skriv och läs. Ring, mejla vänner och bekanta – nån av dem borde väl svara. Om inte: Omdefiniera ordet vänskap …

© Kent Lundholm

 

Vilda katters diktatur

Av , , Bli först att kommentera 7

Ytterligare en dag i ”pestens” tecken. Måste hålla mig inomhus. Möjligen tvätta kläder, studera Lyckseletraktens historia, plocka undan, dammsuga. Börjar få ordning i mitt kaos. Tingen har börjat finna sina givna platser.

I livets utkanter finns minnen eller det vi tror oss minnas. I varje fall finns där bilder. Hela morgonen har jag gått och tyckt mig minnas de hundar och katter som fanns hemma i Bäckmyran. Varför jag nu ska minnas dem? Kanske för att hundarna ”inte hörde hemma där”. Bäckmyran, den trådsmala byn tre mil från Lycksele, tillhörde katternas diktatur. Hundarna fick åt nerverna.

Idag skulle väl farbror Filip och Elons kattsamling blivit sedd som djurplågeri. Drygt 60 katter varav flertalet var vilda eller halvvilda. De fräste mest och klöste en på händerna. Ibland kunde de ge oss människor giftiga bett. I ladugården, i höet som börjat mögla, fanns små öar av nyfödda, blinda kattungar. En dagen fanns de där, nästa var de borta. Kanske hade kattgubbarna ätit upp dem?

De snälla gubbarna hade förlorat kontrollen över sina katter. Det började med att de hade ett par stycken, sedan blev det fyra-fem och sen exploderade kattbeståndet till drygt 60 stycken. Tror att de var förtvivlade. Då och då sköt männen i byn ett tiotal katter, i smyg, men nästa månad hade 20 nya katter sett dagens ljus.

I en radie av en dryg kilometer var där sommartid helt tyst. Inte ett enda fågelkvitter. Katterna rensade bort varenda småfågel som fick för sig att bygga bo i dessa trakter. Men så fanns det en klick katter som tydde sig till oss människor, som var normala. Mina systrar lärde dem att vi människor inte var farliga.

 

Hundarnas nosar bar ärr eller var blodiga efter kortvariga strider mot livsfarliga katter. Många av dem fick också åt nerverna. Kattägarna Filip och Elon hade en hund som hette Pontus, en drever av nåt slag, som alltid satt bunden vid räcket till farstubron. Gång på gång rymde hundstackaren, som bodde bland 60 sextio katter, och sprang raka vägen hem till oss. Hunden stod där, skakande och stirrade på oss: Sänd mig inte hem igen! Men hem skulle den. Stackars hundkrake.

Pappa skaffade sig några fågelhundar. En var en stövare, den hette nåt på A, kanske Aron. Han letade mest möss, och var inte intresserad av fåglar. Kanske såg och hörde han vildkatterna vars revir växte år från år – och insåg att han skulle åka på spö ifall han störde deras jakt på föda. Pappa var förtvivlad. Uslare fågelhund gick inte att uppbåda. En dag gick far till skogs med hunden. Han bar bössan över axeln. Far återvände hem utan hund. Den hunden såg vi aldrig mer.

Vi hade flera småhundar, Doddi x 2 och Stopsy. De var snälla, men vågade sig aldrig utanför gårdsplanen. De visste nog att vildkatterna låg och tryckte i lövslyet nere vid myrarna. En av dessa småhundar, en liten dvärgpudel fick tidigt åt nerverna och låg mest under kökssoffan och skällde åt allt och alla. Den hunden var inte tyst en enda sekund.

En gång kom Bertil Brändström från Maltträsk på besök. Då kröp hunden fram och hoppade upp i hans knä. ”Vill du ha hunden”, undrade mamma. ”Hunden är nog lite knäpp, bara så att du vet.” Bertil tog med sig Doddi II hem och tog väl hand om den. Lugnare hund fick man leta efter. Men så skötte Bertil om hunden som ett barn, borstade dess tänder, gick omkring och småpratade med den och i Maltträsk fanns inga vildkatter.

Efter Filip och Elons död bestämde sig männen i byn att göra sig av med alla vildkatter. De hade nu börjat söka sig in till bebyggelsen. Morsan blev en dag attackerad av en vildkatt inne i ladugården och biten i händerna och klöst på huvudet. Den hösten ekade gevärsknallarna mellan bergsryggarna. Men trots det kunde vi många år framöver se vildkatter stryka fram i skogen och längs skogsbilvägarna. Skygga, vilda djur.

Ändå blev jag en kattmänniska. Gillar katternas mentalitet. De gör lite som de vill. Lever sina egna liv. Fast jag har haft en katt som blev som en trogen hund; som gick fot, som åkte i min cykelkorg eller satt i ryggsäcken när jag åkte skidor. Hundar kräver för mycket. Jag står inte ut med deras hängande tungor och bedjande ögon. Samtidigt som jag en gång i livet var livrädd för vildkatterna i Bäckmyran. Märkligt.

Ja, detta har jag gått omkring och tänkt på under morgontimmarna. Vildkatternas diktatur i Bäckmyran och hundar som fick åt nerverna och som hade stora ärr på nosen.

Återvänder till Nuet. Till min lägenhet på Ostvägen. Det hade varit trevligt med en katt som sitter på fönsterbrädet och glor. I min senast roman ”Män som spelar schack” så finns där med en katt som biter och klöser Rulle Stenlund. Det måste ha varit en av Elons katter. Kattgubben. En katt som kunde ta makten över ett hus, en hel by.

För övrigt har jag just nu besökt den skitigaste tvättstuga jag nånsin klivit in i. Jag har bott på 23 ställen, men aldrig sett nåt liknande. Fy tusan! Trots att jag har nedsatt immunförsvar, är infektionskänslig och är isolerad var jag tvungen att ta bort det värsta. Särskilt då filtren var så fulla med ludd att de åkte in i rentvätten. Men jag vägrar bli en sån där som skriver arga lappar och hänger upp. Kanske finns det andra sätt att komma åt detta ”problem”.

Vår tids stora strid

Av , , Bli först att kommentera 6

Isolerad. Tur att jag har en hel del att sysselsätta mig med. Inte minst med att packa upp ur flyttkartongerna och lägga in lakan, tröjor, skor i rätt garderob. Försöker att begripa mig på den avancerade sopsorteringen som praktiseras i denna bostad. Om jag räknat rätt så bör jag ha åtta olika kärl/hinkar för att skilja på allt från batterier till kartong. Just nu har jag svårt att engagera mig i denna sophantering. Något större pågår i vår värld.

Under tiden pågår coronakrisen utanför mina fönster. Just nu är snart hälften av jordens befolkning isolerade i sina hem. Det skulle innebära att jag delar öde med fyra miljarder andra människor. Pesten drar fram som ett rytande odjur. Över 100 000 smittade i New York och i Spanien. Över miljonen smittade i världen. 53 000 döda. Siffrorna på antalet smittande och döda fortsätter att stiga med en mardrömsliknande hastighet.

Det verkar vara svårt att få stora delar av befolkningen att begripa det allvar som pågår. En stor del av de över 70 år, som ska hålla sig inomhus, består av bortskämda fyrtiotalister som ”kör sina egna regler” – eftersom cornaviruset inte handlar just om dem. Att de själva knatar runt i butikerna, sitter på fullsatta restauranger och åker kollektivt, och själva blir smittade måste väl då ses som självförvållat, men att de även kan smitta sina barnbarn eller sina kompisar på äldreboendet är värre. Det är tanklös egoism. Sen har vi en stor grupp huvudlösa medborgare, som inte kan förstå varför man ställer in afterski på landets alpina anläggningar. Va fan, ska man inte få roa sig i tider som dessa?

Hela samhället är satt i gungning. Ekonomin rasar. Företag går i KK. Hundratusentals arbetslösa. Skatteintäkter går upp i rök. Ett farligt läge för att högerkrafterna ska locka till sig folk genom att leverera enkla svar (lögner) och peka ut vilka som orsakat eländet. Här i Sverige kan jag dock notera att folk nu lämnar SD. Kanske har många försökt föreställa sig hur krisen skulle ha hanterats om Jimmy Åkesson varit statsminister. Hemska tanke! Folk verkar förstå att det behövs en nationell samling, att vi alla drar åt samma håll.

Tänker på alla de som kämpar på inom vården och på landets alla äldreboenden. Många gör det utan skyddsutrustning. Vår tids underbetalda hjältar. Än har inte kaoset tagit över, men så kan det bli när piken når sin topp. När personalen själva blir sjuka och dör, när respiratorerna inte räcker till och någon/några måste börja peka med hela handen: ”X får vård, Y får åka hem!” Det är därför som de som fått lindriga symtom och vi som är riskpatienter MÅSTE hålla oss inomhus. Är det så svårt att fatta? Vi måste plana ut kurvan av antalet smittade och insjuknande i Covid-19.

Tycker mig ana att den mediala debatten alltmer intresserar sig för den ekonomiska krisen och där företagen skriker allt högre och överröstar den mer tysta gruppen av äldre människor som antingen sitter inspärrade eller kämpar för sina liv på nån av landets IVA-avdelningar.

Vi lever i en tid då vi får väcka liv i ord som solidaritet, empati, medlidande och framför allt måste vi förstå deras innebörd. Vi går sida vid sida (med minst 2 meters avstånd) och drar vårt strå till stacken. Har vi tur får vi kanske krypa ut ur våra grottor i slutet av sommaren. Vi som överlevt. Då börjar nästa stora strid. Den för demokratin och det öppna samhället. Vår tids stora strid.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Jag och Bror Duktig

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

 

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.