Vaknar och nyser. Allergin slog till igår och håller i sig trots intensiv medicinering. Ändå ser jag att pollennivåerna här i Umeå är måttliga. Nyser gör jag likväl – och ögonen är irriterade och kliar, halsen känns en aning tjock. Det är en besvärlig tid på året för oss allergiker. När man borde gå omkring och njuta av den spirande grönskan, så plågas man av nysningar och trötthet. Ibland är det svårt att skilja på symtomen från allergin och en vårförkylning. Det enda som skiljer är febern (som man har vid en förkylning). Blev allergisk i tonåren, vid trettio utvecklades detta till astma och ett atopiskt handeksem. Allt detta försvann vid fyrtiofem, drygt. Var ”allergifri” till för ett par år sedan, då började skiten om igen och har nu blivit riktigt besvärligt – trots mediciner. Nåväl, allt detta nysande och den evinnerliga nästäppan kanske härdar mig. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit Lajka – hunden som ryssarna skickade ut i rymden 1957.

Lillhjärnan är inte större än en citron, men där samordnas de motoriska signalerna så att våra rörelser ska fungera som de ska och som hjälper oss att hålla balansen. Turen i oturen är att en stroke i lillhjärnan inte påverkar talet, mitt språk, eller att någon kroppsdel blir förlamad. Däremot fick mitt arbetsminne sig en törn. Men det var ju redan nedsatt genom min ADHD. Nu är mitt arbetsminne återställt, vilket känns skönt. Tre veckor efter min stroke i augusti 2015, tvingades jag att gå med rollator. I övrigt gick jag nära väggarna och var gång världen kantrade sträckte jag ut händerna. Det var en hemsk tid och många gånger tänkte jag mig ett fortsatt liv med usel balans och begränsad rörelsefrihet. Men mest av allt bet jag ihop och svor tyst in mitt hjärta: Aldrig i helvete! Det var nog därför som jag, till mångas förvåning, fortsatte att vara chefredaktör för Vasaplan. Dels kände jag ju ett ansvar för säljarna ute på stan, dels fick det mig att kämpa vidare mot stroken. Men oj vad det kändes tungt emellanåt. En knapp månad senare stod jag på scenen och var rolig – eller försökte vara – när jag och Linda körde vår berättarföreställning. Men genom att inte släppa mina åtaganden, att fortsätta som ”vanligt”, blev till den ”träning” som med tiden gjorde mig allt mer symtomfri.

Men ett symtom blev kvar: hjärntröttheten. Jag kroknar fort i miljöer med mycket folk, höga röster, spring. Då slår jag huvudet i stresstaket – pang! Svårt att förklara, men det gör ”ont” i skallen som i sin tur skapar en känsla av panik. Då måste jag uppsöka ett tomt, tyst rum med en säng och lägga mig ner och blunda. Helst bör jag sova någon timme varje dag, men jag har ju så förfärligt svårt för att sova. Men det räcker ofta om jag ligger stilla och blundar nån halvtimme för att lugna min kokande hjärna. Stresshjärnan, en komplikation av min stroke (i kombination med min ADHD och bipolära sjukdom) tvingar mig till att ständigt ha en strategi i tillvaron, att försöka vara steget före så att jag inte blir sittande med tomt stirrande blick på någon av stadens gallerior. När jag är ute på turné och ska framträda, måste jag ha en chaufför som kör mig hem, kanske leder mig in i lägenheten och fram till sängen. Men är det något som jag blivit bra på så är det att klura ut strategier – det har jag gjort sedan jag var en liten blond pojke som växte upp i Baklandet. Han som ständigt sprang …

Vad sker en dag som denna? Det verkar inte bli något solande idag. Igår blev det några timmar i solskenet, först genom en cykeltur ner på stan, sedan satt jag och Lena på balkongen och njöt av ljuset som strömmade mot oss. Tog för givet att det skulle bli lika fint idag och då var planen att vi skulle ta en tur till Baggböle herrgård och hitta en plats nere vid den strömmande forsen, men det får bli nån annan gång. Kanske blir det en tur till Pingstkyrkans secondhand ute på Teg eller rent av en mördarrunda på IKEA? Vi får se.

För övrigt kan en människa förlora delar av sina rättigheter, men aldrig sitt värde som människa. Människans värde är absolut.