Etikett: Påsk

Påskfirande i stillhet

Av Kent Lundholm, 8 april 2020 kl 06:44, Bli först att kommentera

Påsken är här. I Sverige har vi firat påsk sedan 1100-talet. Då äter vi (för mycket), pyntar med påskris och går utklädda till påskkärringar. Det är då vi äter som aldrig förr, då vi fastat klart. Det är bara så att numera är det väl ingen som fastar … Vi äter av tradition ägg, lax, sill och lammstek. Dessa förbaskade ägg.

Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach”, som betyder passera eller skona. Det beror på att påsken från första början är en judisk tradition som firas till minne av uttåget ut Egypten. I den kristna traditionen handlar det om Jesu död för att sona våra skulder och glädjen över hans återuppståndelse.

Stilla veckans dagar (Eller tysta, dymmelveckan) kallas palmsöndag, blå måndag, vita tisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och påskafton. Under palmsöndagen firas för dagen då Jesus kom ridande på en åsna in i Jerusalem. Blå måndag ska symbolisera lugnet, det blå lugnet. Vita tisdagen har med fastan att göra. I år, i coronatider, lär långfredagen bli extra lång. En golgatavandring.

Tomt blir det i slalombackarna sedan de ”huvudlösa” kommit på att det inte är så lyckat att trängas i liftar och på Afterski. Till och med kyrkorna står tomma eller halvtomma. Påsken firas digitalt.

I dag är det dymmeldagen och då ska man ”hårdfasta” för nu börjar det dra ihop sig. Skärtorsdagen har att göra med renlighet; dagen då Jesus tvättade lärjungarna fötter. Långfredagen handlar om Jesu död på korset, för våra synders skull. Påskafton, en mellandag. Jesus ligger i sin grav. Samtidigt som vi ”firar” påsken. Jesus vinner över Döden. Påskdagen: Jesus grav är tom. Återuppståndelsen. Annandagen: Jesus visar sig för lärjungarna.

Tidigt 60-tal. Skärtorsdagen eller påskaftonen. Då klädde jag och syrrorna ut oss till påskkärringar och knatade de två kilometrarna till farbror Filip och Elon för att hämta hem några kilo godis. Att klä ut sig till påskkärring och pryda påskriset med små olikfärgade fjun har sitt ursprung i de stora blodiga häxprocesserna på 1600-talet då man enligt folktron ansåg att djävulen själv bjöd in häxorna till fest på skärtorsdagen.

På långfredag segrade allvaret. Förr i tin var vi alla finklädda och vi skulle sitta stilla och knipa käft. Årets värsta dag för en hyperaktiv ADHD-grabb. Tiden gick långsammare den dagen. Inget på TV. Radion avslagen. Märkligt, för ingen i min familj var ju religiös. Trots det var firandet en stark ritual – som dog ut i Baklanne i slutet på 60-talet.

Golgatavandring är vägen till det slutgiltiga nederlaget eller undergången (efter Golgata, platsen där Jesus korsfästes). Sådana vandringar tycker man sig ju ha gått då och då. Kanske nu under isoleringen i coronatider?

En annan myt är den om ”Den vandrande juden” – Ahasverus som skomakaren hette . En rasistisk myt. Under medeltiden skapades myten om en judisk skomakare, Ahasverus, som hade sin verkstad vid Via Dolorosa, den väg Jesus vandrade till avrättningsplatsen, enligt det andra testamentet. Enligt myten stannade Jesus utanför Ahasverus dörr, men blev avvisad. Som straff fick Ahasverus vandra runt i världen för evigt, utan hem, ro eller vila. Maken till taskigt straff får man leta efter. Tillkom väl för att som vanligt skylla allt på judarna.

För övrigt firar jag min påsk instängd i min tvåa på Ostvägen. L. besöker mig. Idag fyller min dotter Hanna 21 år. Tänka sig. År 2000 var vi i Kina och fick ta emot det lilla knyttet. Hon har kommit att bli en sån fin och vacker kvinna. Omtänksam, snäll, glad. Här en bild från förra sommaren då vi besökte mor Gunhild i Lycksele.

Farliga tysta åskådare

Av Kent Lundholm, 22 april 2019 kl 09:47, Bli först att kommentera

Annandag påsk. Jesus går igen och visar sig för lärjungarna. I det lilla livet lyser solen över Grisbacka. Tidigt denna morgonen kände även jag mig som ett spöke; jag var stel och styv och av led av värk från axlar och ena höften. Artroser. Sen var det ett mindre helvete att få fart på fötterna som ville fastna i golvet. Tog min parkinsonmedicin. Någon timme senare gick jag obehindrat.

Livet är en kamp innan vi alla ska falla.

https://www.youtube.com/watch?v=8iNeeEDfRCg

Så fungerar vi. Vi ser och lär. Därför kan andras val och beteenden påverka oss. Om du ser din vän mumsa på en stor kanelbulle, så är troligt att även du sträcker dig mot fatet med begärliga bullar. Det värsta är att detta beteende även kan gälla med våld. Det kan förklara varför män i grupp kan bli till en farlig mobb. I mångt och mycket handlar det om vår rädsla för bli uteslutna ur den sociala gemenskapen; att flocken vänder oss ryggen. Kanske är det just detta fenomen som gör det så lätt att säga: ”Jag lydde bara order!” Men det är ju så att ondskan förutsätter de ”passiva” åskådarna; de som bara lyder order. Kanske är det så att betraktarna är farligare än monstren. Utan ”vanliga” människor hade Hitler bara varit en skrikande, maktlös liten man i brun uniform.

Rasismens grundläggande tes är att dela upp människor i VI och Dom. Då lyfter man fram en tydlig fiende; ett farligt hot. De som tillhör VI har en högre status än DOM – något man inte minst kan se på hudfärgen. Vita är av ett bättre slag än de som är bruna och svarta. Med falska myter och sotsvarta fördomar avhumaniserar vi de som är annorlunda. Rena rama lögner blir till sanningar.

Det händer igen.

För övrigt ökar våldet när orättvisorna och ojämlikheten ökar.

Ville inte veta

Av Kent Lundholm, 20 april 2019 kl 08:36, Bli först att kommentera

Påskafton. Den stora ”firardagen” med påskägg som fylls med godis och borden som dignar av mat – inte minst av alla de äggrätter vi stoppar i oss. Men det är oklart vad vi egentligen firar under påskaftonen. Kyrkan tar det lugnt och är gudstjänstfri. Kanske pustar vi ut efter den ”deppiga” långfredagen och laddar istället inför påskdagen då Jesus återuppstår från dödsriket. Vad jag kan förstå så har firandet under påskaftonen mer att göra med folkliga kulturtraditioner än kristen tro. Så är det nog.

Glad påsk på er alla!

Efter att ha varit troglodyt under årets mörka månader, kliver jag åter ut i solljuset. Konstaterar att världen finns kvar. Det har varit en eländig höst och vinter. Vissa dagar har jag inte klarat av att ta mig nerför trapporna och ut i friska luften. Under hösten föll jag och slog mig rejält vid tre tillfällen. Klart att man blir skrämd. Mitt förnuft kunde inte dra rätt slutsatser – inte ens när stegen blev kortare, när fötterna fastnade i golvet, vänsterhanden började skaka i vila, och när yrseln tvingade mig att sätta ner arslet på närmaste stol.

Jag ville inte veta. Blev allt mer rädd och skyllde på min panikångest och psykiatrin hakade på och erbjöd mig KBT-terapi. Men det var ju istället något annat som spökade. Nåt som fattades i min hjärna. För en dryg månad sedan fick jag domen. Dopaminet i min hjärna håller på att ta slut – denna kemiska budbärare som bland annat sköter om våra viljestyrda muskelrörelser. Dopaminet är också en nyckelspelare i vårt belöningssystem. Jag har ju hela livet haft brist på dopamin då jag har har ADHD. Men nu handlade det om en kronisk hjärnsjukdom då de nervceller som producerar dopamin sakta dör ut.

Jag lider av Parkinsons sjukdom. Den sjukdom jag minst av alla sjukdomar ville drabbas av. Ser framför mig hur pappa drabbades av sin parkinson och hur han till slut blev till en stenstod; en fånge i sin egen kropp.

Har fått en medicin som ska ersätta förlorat dopaminet och väcka liv i det som finns kvar. Medicinen har en hel del biverkningar, men några timmar per dag är jag ”normal” och kan utan besvär ta mig nerför trapporna. Under de timmarna är jag också produktiv, tänker klarare och inte minst så fungerar jag även socialt. Det senaste året har jag inte stått ut med andra människor och blivit tyst när jag hamnat i ett rum med fler än tre-fyra personer.

Barn väljer inte sina föräldrar. De barn som har haft oturen att födas av föräldrar som ställt sig utanför vårt rättssystem måste få samhällets hjälp. I ett civiliserat land tar vi hand om barnen. Vi straffar inte dem på grund av att deras föräldrar är ”knäppa” och farliga. Detta gäller förstås även barnen till IS-krigarna som befinner sig i Syrien. När det gäller barnen så är det inte mycket att snacka om, men vad det gäller deras föräldrar är det mer oklart. Men jag svårt att tro att alla av dem antingen ”bara” kört ambulanser eller lagat mat.

För övrigt är en hjälte en sådan person som trampar upp nya stigar åt sina efterföljare.

Nästäppa i påsktider

Av Kent Lundholm, 18 april 2019 kl 07:46, Bli först att kommentera

Skärtorsdagen. Den sista måltiden, då Jesus bröt bröd och drack vin med sina lärjungar. Påsken är här och den tid på året då jag brukar bli en smula andlig. Minns från min barndom det stilla livet som rådde under långfredagen. Morgonen började med tvagning, sedan skulle finkläa dras på. Sedan rådde stillhet. En mardröm för en pojke med för mycket spring i bena.

Men nog är det väl en del märkliga symboler som lever upp i påsktider. Eller …

https://www.youtube.com/watch?v=9HzRNs2xWBI

Strålande sol från en blå himmel. Våren är här. Det är dags att börja ta mina piller mot allergi. Under gårdagens korta promenad började jag att nysa, samtidigt som ögonen tårades. Fast … vad är väl en simpel allergi. En spik i foten?

Idag inträffar en av årets mest oroande och skrämmande händelser. Den årliga bilbesiktningen. Trots att jag numera rattar omkring med en Skoda av hygglig årsmodell, så infinner sig en malande oro. Ska ett av hjulen ramla av; slutar bromsarna att fungera? Jag har under årens lopp kört omkring med den ena skrothögen efter den andra och fått massor med tvåor i protokollet. Värsta gången var då jag besökte besiktningen med min röda, rostiga Ford Mondeo. Bromsarna var slut, det var ett stort rosthål i en av sparklådorna och värst var att bakhjulet verkligen höll på att lossna. Fick körförbud på stående fot och var tvungen att bogsera bilaset till närmaste verkstad. Kort därefter sålde jag bilen för en tusenlapp.

Be en bön vid 09-tiden. Då är det dags för besiktningen.

För övrigt har vetenskapen tagit död på många mirakel.

Tomrum i tiden

Av Kent Lundholm, 31 mars 2018 kl 07:00, Bli först att kommentera

Påsken är kristenhetens mest betydelsefulla helg. Okej. Påskens religiösa budskap är att påminna om Jesus lidande, död och återuppståndelse. För hedningar torde påsken vara en högtidsstund för godisätare. Påskafton är i kristen tradition en ”tom” dag, lördagen efter långfredagen. Detta utifrån det faktum att Jesus ligger i graven och lärjungarna har låst in sig i rädsla för att själva bli avrättade.

Det ser ut att bli en vacker vinterdag. Solen lyser från en blå himmel. Men mycket hinner hända på ett par timmer. Aprilväder. Då kanske snön faller och det börjar blåsa från norr.

Är en aning rastlöst, efter att ha lämnat ifrån mig manuset till min kommande roman. Det senaste år har jag dagligen jobbat hårt för att mejsla fram storyn och jaga irriterande stavfel. Vad ska jag skriva nu? Min släkthistoria? Eller försöka få ordning på min ofullständiga deckare? Det tar emot. Båda projekten kommer att sluka minst två år av mitt liv. Livet är ju så mycket mer än att fantisera fram en ny bok.

För övrigt så var det en sabla tur att jag inte köpte en dieselbil.

Hockey i påsktider

Av Kent Lundholm, 29 mars 2018 kl 06:44, Bli först att kommentera

Stilla veckan är snart slut – sista veckan i fastan och dagarna innan Jesus dog. Jo, nog har min vecka varit stillsam, då jag mest legat och pinats av en förkylning. Men någon fasta har det inte varit fråga om. Tyvärr. Borde nog införa någon typ av fasta för att tappa några kilon. Men det är en helt annan fråga. Nu är det dags att fira påsk. Ja, fira å fira … Den kristna påsken handlar ju om att påminna oss om hur Jesus korsfästes, led, dog och sedan återuppstod. Ingen munter historia, även om trösten ska ligga i att han tog på sig våra synder. Jesus dog alltså för våran skull.

I min barndom var Långfredagen verkligen lång. Även om min familj inte var troende, så satt traditionen kring påskfirandet djupt i mamma och pappas sinnen. På långfredagen skulle alla ta på sig finkläa och hålla sig i stillhet; inget bus, inga skrik. Bara en obegriplig, plågsam stillhet. Något som var en pina för en liten blond grabb med massor med ADHD-spring i benen.

Dagen innan, på Skärtorsdagen, var det en gammal hednisk folktro som gällde. Då brukade jag och syrrorna klä ut oss till påskkärringarna och knata iväg till farbror Filip och Elon och fylla våra kassar med kilovis med godis. Sedan blev vi höga av sockret. Skärtorsdagsnatten var i folktron häxornas natt. Häxorna flyger på smorda kvastar till Blåkulla för att umgås med Djävulen och hans anhang. Men det fattade varken jag eller mina systrar. Det var godiset vi var ute efter.

Igår fick jag ett ryck. Kom på att jag inte varit på hockey sedan 2015 (tror jag), då jag och Johansson såg en trist match mellan AIK och Modo. AIK vann, förstås. Jag började söka biljetter på nätet. Hade inget hopp eftersom det var dagen för en viktig slutspelsmatch mot Färjestad, men jäklar i min lilla låda: där fanns två fina platser i mitten av C-läktaren. Jag fick tag i två biljetter á 360 kronor. Ska bli kul. Under åttiotalet, då jag pluggade och jobbade i Skellefteå, var jag och polarna på arenan en gång i veckan. Det var tider det. Mest ståplatser och en hall som svalde drygt 8000 åskådare. Det var på den tiden då AIK och Björklöven slogs på lika villkor. Synd att Björklöven blivit så usla – skulle vara kul om de tog sig upp till elitnivå igen.

För övrigt är Honken fortfarande den störste av dem alla. I VM-finalen 1970 mot Sovjet, vaktade han buren utan ansiktsmask.

Sitta still på Långfredagen

Av Kent Lundholm, 14 april 2017 kl 07:57, Bli först att kommentera

Långfredag i AIK-land. Solen lyser på husen utanför. Långfredagen firas i kristen tradition till minne av Jesu korsfästelse och död på Golgata utanför Jerusalem. Under 60-talet, när jag var barn var alla i familjen finklädda och vi ungar skulle hålla oss i stillhet, inget bus, vilket var en plåga för ett ADHD-barn som jag och hade rysligt svårt att sitta still. Även farsan var obekväm i sin vitskjorta och sina gabardinbyxor när det fanns så mycket jobb att utföra, som att klyva och stapla ved. Från radion, som var mammas kontakt med den yttre världen, hördes mest sorgemusik. Trio med Bumba, Bröderna Lindkvist, Gunnar Wiklund och Siw Malmkvist var bannlysta denna dag.

Ända fram till 1969 var det under Långfredagen, den stora sorgens dag, förbjudet för offentliga nöjesetablissemang att hålla öppet och affärer, restauranger och danslokaler därför stängda. Allmän frid skulle råda. Ingen i min familj och inte heller de övriga i Baklandet var särskilt religiösa, men jag skulle tro att alla var knutna till den kristna traditionen och verkligen trodde att Kristus var Guds son som dog för våra synders skull. Därför ställde alla upp på den tidens regler gällande den långa, trista fredagen. Det blev inga större protester när butikerna började hålla öppet på Långfredagen, eller när det gick att besöka en restaurang och köpa en blodig biff och en snaps. Jag saknar inte stillasittandet, men jag har fortfarande en djup respekt för denna dag och vilket jag fick med mig från barndomen, vilket gör att jag ännu idag sänder en och annan tanke till Golgata. Men några kyrkobesök blir det inte. Det är skillnad på att tro och att söka efter andlighet (som jag gjort hela livet) och att leva ett religiöst liv. Stor skillnad.

I och med att jag levt så nära döden från 20-års åldern och fram till dags dato, då jag levt med en sjukdom (Bipolär sjukdom typ 1) som vid några tillfället fått mig att se döden som utväg och som dessutom levt med ett paniksyndrom som ”övertygat” mig om att jag varit på väg att dö ett hundratal gånger och ovanpå det en stroke då jag höll på att dö, så har det varit logiskt att söka efter svaren kring meningen med livet. Livet nu och döden sedan. Någon gång i trettioårs åldern blev jag bekännande kristen, dock inte religiös. Jag fick en värdegrund att stå på som ibland gav tröst när livet var pest. Livet är tidsbestämt, det finns en början och ett slut och vad som händer efter att dödsklockan slagit, det vet ingen. Inte en enda har återvänt för att berätta vad som sker när vi har dött. Inte en enda.

För övrigt finns det en bra definition på andlighet. Den är tron på människans samhörighet och på kärleken.

"Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller 
klingande cymbal."
Paulus' första brev till korintierna. Kärlekens lov.

Snällhet ger oss energi

Av Kent Lundholm, 28 mars 2016 kl 07:13, Bli först att kommentera

Åter en tidig morgon på Pig Hill. Grått därute, fast min väderapp har lovat sol under dagen. Hade igår en skön stund nere vid älven, då jag och Lena hittade en parkbänk som låg i lä. Där satt vi och drack kaffe och tuggade på ost- och korvmackor. Trots slöjmoln som skymde solen, så tog det på. Det hettade i kinderna när vi kom hem. Men så var det årets första riktiga bekantskap med solen. För i tin, hemma i Baklandet, så brukade mamma gräva en grop i snön, där hon la några renskinn som hon tog plats på när solen lyste. Syrran hakade på. Där låg de i timmar och blev ruskigt bruna. Jag och farsgubben hade inte den ron i våra kroppar. Pappa klöv ved och jag sprang runt, ofta helt utan mål.

Senare i livet, när ”motorn” inom mig inte gick på lika höga varv, så började jag bli intresserad av solen och tyckte det var skönt att värma upp kroppen. Solen ger liv. Men jag brände mig ofta, blek som jag i grunden är. Minns den steniga stranden i Nice dit jag kom i juli i slutet på 70-talet – det var en grådisig dag. Så jag la mig på magen och läste, sen måste jag ha somnat. Det brann en eld på min rygg och snart slog det upp blåsor. Den fortsatta tågresan ner genom Italien och sedan båtresan till Grekland blev till ett rent helvete. Efter några dagar lossnade allt skinn bakpå ryggen. Numera sitter jag sommartid helst under ett parasoll eller i skuggan av ett träd. Toksolandets tid är förbi.

Satt igår kväll och förberedde boksläppet. I vanliga fall när släppt mina böcker, så har jag klivit upp på scen med boken under armen, och sedan improviserat kring ett givet tema. Men så har jag ju talat kring en roman, som trots en story som baserats kring verkliga händelser burits upp av en fiktiv berättelse. Det blir annorlunda när jag denna gång skrivit en självbiografisk bok. Boken om mitt liv. Jag är glad att jag inte drevs att skriva den i någon slags gränslös öppenhet, för sånt får människor att rygga tillbaka. Jag är glad att förlaget tvingade mig att skriva om mina tidiga versioner där jag berättade på tok för mycket och där jag emellanåt beskrev mig själv som en ”yxmördare”, Har förstått att jag i början av skrivandet drevs av skammen och vid en tid då jag fortfarande led av utanförskapet. ”Spring Kent, spring!” blev med tiden mer distanserad, mer målande – detta då mitt liv började ordna upp sig. Nej, man ska inte berätta allt. I totalt upplysta rum kan en människa inte leva. Det måste finnas någon liten mörk vrå att då och då gömma sig i. För hur man än skriver sin text, så blir vi sårbara den dagen vi ska visa upp den. Det är väl då man ska spotta upp sig och vara modig.

Annandag påsk. Dagen då Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. Jag är inte ensam. Vad är motsatsen? Är det då som vi hamnar i själens mörka natt, avstängda från all andlighet, då vi fyller dagar och nätter med tvivel. Då vi sakta blir upplösta.

Nej, vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre, genom att upptäcka medmänniskorna – all de som behöver bli sedda. Genom att se får vi energi. Vi blir starkare av att ge. Jo, att se en människa är godhet, det är snällhet. Att vara generös är en envägskommunikation utan förväntad motprestation. Man kan inte sträcka ut en hjälpande hand och sedan återkomma med en faktura. Så funkar det inte. Skriver detta i en tid då hat och ondska håller på att ta över. Hat och ondska gror rysligt bra där rädslan finns.

För övrigt ser jag hur solen håller på att tränga fram genom det grå. Det kommer att bli en fin dag.

Snöblind och hästskare

Av Kent Lundholm, 25 mars 2016 kl 06:30, Bli först att kommentera

Långfredag. I mitt hus är det mycket tyst, men det beror kanske på att klockan bara är halv sex. Folk sover, helt enkelt. De må de få göra, påskfirandet kan kräva utvilade människor. Något jag minns tydligt från min barndoms påskar i Baklandet, var att det ofta var skarsnö vid denna tid på året. Det var en märklig känsla att kunna gå eller sparka vart helst man skulle, att kunna ta sig fram på detta vita rumsgolv. Bara dagarna innan kunde man sjunka ner till midjan i den mjuka, grovkorniga snön, och bli sittande där. Men sedan kom några kalla nätter och det frös på. Ibland kunde det till och med bli hästskaran. Pappa som en gång varit hästkörare åt Kronan, berättade att då kunde man lasta fullt och sedan sätta fart på hästen, som drog timmerlasset över myrarna utan sjunka igenom. När det var hästskaran, så brukade några av de större grabbarna i byn köra moped på myrarna. Fast helt idiotsäkert var det ju inte. För en av grabbarna skar framdäcket igenom skaren, så att han skickades iväg i en vid båge in i skogen och med huvudet genom skaren. Han skar upp ansiktet något alldeles förfärligt. Han irrade runt på myren, blodig och tillfälligt blind. Efter den vådliga turen var det aldrig någon fler som försökte köra moped på skaren.

Påsktider. Då brukade vi från Baklandet följa med faster Inger och mina kusiner till fjällen, vill minnas att det var ett ställe ovanför Hemavan, Umasjö tror jag att det hette. Då skulle det fiskas ädelfisk, mest röding vill jag minnas. En av dessa påskar ute på en stor sjö, så låg vi alla på mage ovanpå ett renskinn, och pimpelfiskade. Man skulle kasta ner äggskal i hålen för att då tydligare kunna se botten och de fiskar som passerade. Jo, äggskalen såg jag, men aldrig nån fisk.

Själv ville jag mest röra på min rastlösa ADHD-kropp, åka pulka, skidor eller göra nåt som inte var lika mördande långtråkigt som att timme efter timme stirra ner i ett hål. Runt omkring var det smärtsamt vitt medan sjön låg inbäddad mellan resliga fjälltoppar – och från en klarblå himmel flödade solen. Ivrigast att få upp rödingar var morsan och faster Inger. De hade knappt tid att fika och att äta, utan de låg kvar på sina renskinn och vippade på de små pimpelspöna och försökte locka fiskarna att smaka på maggoten som dolde kroken och dess hullingar. Pappa ropade flera gånger att de skulle ta på sig solglasögonen och inte tokstirra ner i snön för mycket. Men de lyssnade inte.

När vi skulle hem påföljande dag, fick männen leda kvinnorna nerför backen, bort till bilarna. De hade lindat halsdukar över ögonen, eftersom varje solstråle, minsta lilla ljus, skar som knivar i ögonen. De hade blivit snöblinda. Man kan bli det ifall allt för stora mängder UV-strålar träffar ögat, så att man får små sår på hornhinnan. Varje blinkning gör ont. Det tog ett par dagar innan de åter kunde se igen. Samma smärtsamma blindhet kan uppstå ifall man tokstirrar in i en svetslåga. I min debutroman ”Svin föder svin” skrev jag om en man som blev svetsblind och som blev liggande i svåra smärtor i flera dagar. Men i det mörkret började han att se ett ljus, ett inre ljus, där det flög omkring stjärnor och kometer.

Vad göra i helgen? Ta det lugnt. Kanske gå på bio och att fylla kaffetermosen, göra mackor och åka ut naturen och lapa sol.

För övrigt läser jag att en före detta moderat kulturminister läser Avpixlat när hon vill veta ”sanningen”. Usch. Den världsbild som finns på den sajten ska vi akta oss för att ta del av. Om man nu inte vill att lögnen ska styra sanningen …

Den bipolära påsken

Av Kent Lundholm, 24 mars 2016 kl 10:41, Bli först att kommentera

GLAD PÅSK!

Först stilla veckan, sedan drar det ihop sig till påsk. Det är då som vi ska påminna oss om Jesu lidande, död och återuppståndelse. Det också den högtid då det är rena rama julafton för godisindustrin.

Förr i tin, i Baklandet, så skulle farsgubben ut i skogen och skära loss några rejäla knippen med björkris, som sedan pyntades med färgglada dun. För att inte tala om alla dessa påsktuppar och färgglada påskägg som placerades ut i huset. Vi ungar fick måla ägg, och på skärtorsdagen var det dags att klä ut oss till påskkärringar och gå runt i Baklandet och tigga till oss godis – vilket ofta ledde till en sockerchock.

Långfredagen var vi uppklädda och då skulle alla hålla käften. Nu var det sorg och bot som gällde. Fast egentligen var det ingen som kunde förklara för oss ungar varför påsken var som den var, antingen glädje och godis, eller sitta stilla och knipa käft.

Påsken blev en aning bipolär.

Det är Jesus allt handlar om, påskägg, godis, kärringar … eller för att vi ska minnas att han dog för vår skull och att hans återuppståndelse ger oss hopp.

Sedan skedde något positivt under påskdagen. Jesus hade återuppstått och allvar, sorg övergick i glädje. Men inte heller det fick jag veta som barn. Det först som vuxen som jag förstått hur allt hänger samman. I Baklandet var det nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som folk förlitade sig på. Inte det frikyrkliga. Men Påsken skulle trots detta faktum firas till punkt och pricka, som den alltid gjort och skulle så göra. Kanske är det därför som påsken numera inte fyller mig med några översvallande högtidskänslor. Möjligen att jag anammat detta med vi ska äta mycket godis …

Genesis

Sitter i tidig väntan på att Lena ska komma i eftermiddag. Min kvinna. Under tiden spelar jag Peter Gariel på Spotify, ”Dont give up!” En av rockhistoriens vackraste sånger; en duett mellan Gabriel och hon med änglarösten Ane Brun (fast första gången var duetten med Kate Bush). Vad vore jag utan musik? Tonerna går förbi allt brus i min skalle, tränger djupt in hjärnan och ger mig njutning och tröst – ibland glädje. Men det måste vara ”smart musik”. Musiken jag ständigt återvänder till är musiker/band som på åttiotalet fick epitetet: Progressiv musik – vilket absolut inte ska förväxlas med den svenska ”proggen” (med två g). Ibland talar man om symfonirock. Den progressiva musiken har sina rötter i folkmusiken och den klassiska. Man började långa låtar, en del upp mot trettio minuter. Några grupper som räknas dit är Genesis, Gentle Giant, Yes, Jehtro Tull, Camel. Det är MIN musik.

Genesis (Lyssna!)

För övrigt måste jag snart börja röja undan i lägenheten. Golven är torkade, men det tarvas till dammtorkning.Håll i hatten go vänner och var glad och sörjande på rätt dag under påsken. Alltså ingen dans, inga högtravande monologer, inga skratt på Långfredagen.

Etikett: Påsk

Påskfirande i stillhet

Farliga tysta åskådare

Ville inte veta

Nästäppa i påsktider

Tomrum i tiden

Hockey i påsktider

Sitta still på Långfredagen

Snällhet ger oss energi

Snöblind och hästskare

Den bipolära påsken

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv