Etikett: barndom

Ville inte veta

Av , , Bli först att kommentera 4

Påskafton. Den stora ”firardagen” med påskägg som fylls med godis och borden som dignar av mat – inte minst av alla de äggrätter vi stoppar i oss. Men det är oklart vad vi egentligen firar under påskaftonen. Kyrkan tar det lugnt och är gudstjänstfri. Kanske pustar vi ut efter den ”deppiga” långfredagen och laddar istället inför påskdagen då Jesus återuppstår från dödsriket. Vad jag kan förstå så har firandet under påskaftonen mer att göra med folkliga kulturtraditioner än kristen tro. Så är det nog.

ägg

Glad påsk på er alla!

Efter att ha varit troglodyt under årets mörka månader, kliver jag åter ut i solljuset. Konstaterar att världen finns kvar. Det har varit en eländig höst och vinter. Vissa dagar har jag inte klarat av att ta mig nerför trapporna och ut i friska luften. Under hösten föll jag och slog mig rejält vid tre tillfällen. Klart att man blir skrämd. Mitt förnuft kunde inte dra rätt slutsatser – inte ens när stegen blev kortare, när fötterna fastnade i golvet, vänsterhanden började skaka i vila, och när yrseln tvingade mig att sätta ner arslet på närmaste stol.

rädsla

Jag ville inte veta. Blev allt mer rädd och skyllde på min panikångest och psykiatrin hakade på och erbjöd mig KBT-terapi. Men det var ju istället något annat som spökade. Nåt som fattades i min hjärna. För en dryg månad sedan fick jag domen. Dopaminet i min hjärna håller på att ta slut – denna kemiska budbärare som bland annat sköter om våra viljestyrda muskelrörelser. Dopaminet är också en nyckelspelare i vårt belöningssystem. Jag har ju hela livet haft brist på dopamin då jag har har ADHD. Men nu handlade det om en kronisk hjärnsjukdom då de nervceller som producerar dopamin sakta dör ut.

Jag lider av Parkinsons sjukdom. Den sjukdom jag minst av alla sjukdomar ville drabbas av. Ser framför mig hur pappa drabbades av sin parkinson och hur han till slut blev till en stenstod; en fånge i sin egen kropp.

Har fått en medicin som ska ersätta förlorat dopaminet och väcka liv i det som finns kvar. Medicinen har en hel del biverkningar, men några timmar per dag är jag ”normal” och kan utan besvär ta mig nerför trapporna. Under de timmarna är jag också produktiv, tänker klarare och inte minst så fungerar jag även socialt. Det senaste året har jag inte stått ut med andra människor och blivit tyst när jag hamnat i ett rum med fler än tre-fyra personer.

barnen

Barn väljer inte sina föräldrar. De barn som har haft oturen att födas av föräldrar som ställt sig utanför vårt rättssystem måste få samhällets hjälp. I ett civiliserat land tar vi hand om barnen. Vi straffar inte dem på grund av att deras föräldrar är ”knäppa” och farliga. Detta gäller förstås även barnen till IS-krigarna som befinner sig i Syrien. När det gäller barnen så är det inte mycket att snacka om, men vad det gäller deras föräldrar är det mer oklart. Men jag svårt att tro att alla av dem antingen ”bara” kört ambulanser eller lagat mat.

För övrigt är en hjälte en sådan person som trampar upp nya stigar åt sina efterföljare.

Fridfullt koöga

Av , , Bli först att kommentera 2

Det vilar en fridfullhet i att titta in i ett koöga. Minns det så väl från min barndom – och särskilt fridfulla var kornas ögon när de fick ströva fritt om sommaren och beta av det gröna gräset. Enligt mytologin står kon för jordens moderlighet med sina närande krafter. Det senare ska väl syfta på mjölken.

koöga

Varför skriver jag detta? Förmodligen för att jag diffust minns att det i nattens drömmar förekom en eller flera kor. Men fråga mig inte vad drömmen handlade om – bara att där fanns med en ko, kanske två. Kanske vill drömmen om kon berätta för mig att världen består av mer än människor med sina bekymmer och glädjeämnen. Drömmar är mörkrets frukter. Nästa sommar ska jag söka upp en ko på grönbete och titta in i hennes ögon – och känna frid.

Numera är det mest ting som omger mig, som jag skaffat i en enfaldig tro att de ska ersätta mina brister, kanske även för att de ska föda en längtan. Men ting är ju bara förbrukningsvaror som vi skaffar i tron att fylla igen det svara hålet inom oss. Fåfänga? Ja, kanske. Kant skev ju om tingen som de är, tinget i sig, och tingen som vi uppfattar dem. Har aldrig riktigt förstått vad han menade med det.

barndom

I fyra romaner och en självbiografi har jag vandrat runt i barndomens landskap. Jag har skrivit om barndomen i hopp om att kunna omfamna den och bära den med mig genom livet men alla dess motstridigheter och gåtor för att inte tala om dess ambivalens, men jag har misslyckats med detta ”omfamnande”. Kanske var det därför jag sökte något annat att omfamna i dess ställe? Denna ”ersättning” har under en lång rad år hindrat mig från att växa som människa och tvingat mig att trampat vatten för att inte drunkna i minnen. Det är som om jag levt ett annat liv, ett liv som pågått inom mig utan att jag visste om det. Det som räddade mig var att jag en dag nådde min botten och bröts i bitar. Trots att jag var ensam i den världen, fick jag chansen att bygga upp mig igen. Kan säga att det är svårare än man tror i sin vildaste fantasi. Jag blev livrädd när alla känslorna kom upp till ytan –  på en och samma gång. (Allt detta skriver jag om i min självbiografi: Spring Kent, spring!)

För övrigt mår vi bra av att reservera ett inre rum som bara är vårt, som då och då får bli vår tillflyktsort när vi vill vara helt fria.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,