Påskafton. Den stora ”firardagen” med påskägg som fylls med godis och borden som dignar av mat – inte minst av alla de äggrätter vi stoppar i oss. Men det är oklart vad vi egentligen firar under påskaftonen. Kyrkan tar det lugnt och är gudstjänstfri. Kanske pustar vi ut efter den ”deppiga” långfredagen och laddar istället inför påskdagen då Jesus återuppstår från dödsriket. Vad jag kan förstå så har firandet under påskaftonen mer att göra med folkliga kulturtraditioner än kristen tro. Så är det nog.

Glad påsk på er alla!

Efter att ha varit troglodyt under årets mörka månader, kliver jag åter ut i solljuset. Konstaterar att världen finns kvar. Det har varit en eländig höst och vinter. Vissa dagar har jag inte klarat av att ta mig nerför trapporna och ut i friska luften. Under hösten föll jag och slog mig rejält vid tre tillfällen. Klart att man blir skrämd. Mitt förnuft kunde inte dra rätt slutsatser – inte ens när stegen blev kortare, när fötterna fastnade i golvet, vänsterhanden började skaka i vila, och när yrseln tvingade mig att sätta ner arslet på närmaste stol.

Jag ville inte veta. Blev allt mer rädd och skyllde på min panikångest och psykiatrin hakade på och erbjöd mig KBT-terapi. Men det var ju istället något annat som spökade. Nåt som fattades i min hjärna. För en dryg månad sedan fick jag domen. Dopaminet i min hjärna håller på att ta slut – denna kemiska budbärare som bland annat sköter om våra viljestyrda muskelrörelser. Dopaminet är också en nyckelspelare i vårt belöningssystem. Jag har ju hela livet haft brist på dopamin då jag har har ADHD. Men nu handlade det om en kronisk hjärnsjukdom då de nervceller som producerar dopamin sakta dör ut.

Jag lider av Parkinsons sjukdom. Den sjukdom jag minst av alla sjukdomar ville drabbas av. Ser framför mig hur pappa drabbades av sin parkinson och hur han till slut blev till en stenstod; en fånge i sin egen kropp.

Har fått en medicin som ska ersätta förlorat dopaminet och väcka liv i det som finns kvar. Medicinen har en hel del biverkningar, men några timmar per dag är jag ”normal” och kan utan besvär ta mig nerför trapporna. Under de timmarna är jag också produktiv, tänker klarare och inte minst så fungerar jag även socialt. Det senaste året har jag inte stått ut med andra människor och blivit tyst när jag hamnat i ett rum med fler än tre-fyra personer.

Barn väljer inte sina föräldrar. De barn som har haft oturen att födas av föräldrar som ställt sig utanför vårt rättssystem måste få samhällets hjälp. I ett civiliserat land tar vi hand om barnen. Vi straffar inte dem på grund av att deras föräldrar är ”knäppa” och farliga. Detta gäller förstås även barnen till IS-krigarna som befinner sig i Syrien. När det gäller barnen så är det inte mycket att snacka om, men vad det gäller deras föräldrar är det mer oklart. Men jag svårt att tro att alla av dem antingen ”bara” kört ambulanser eller lagat mat.

För övrigt är en hjälte en sådan person som trampar upp nya stigar åt sina efterföljare.