Hjärnan upptar två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Det händer med andra ord mer däruppe än det sker i knäna eller armarna. Det som sker i hjärnan är ofta komplicerade processer, en del är nedärvda, andra är färdigheter som vi får lära oss med stor möda. Som att läsa. Med tiden lagras kunskapen om läsandet i långtidsminnet, medan själva läsningen är beroende av arbetsminnet, som även har avgörande roll för förståelsen av språket. Det förklarar varför jag hade så svårt med läsandet och skrivandet som barn. Ett av huvudsymtomen vid ADHD och dyslexi, som jag lider av, är just ett uselt arbetsminne. Alltså det minne som vi använder när vi löser problem i nuet. Men detta var det ju ingen som kände till under 60-talet i Västbottens inland. Istället fick man stämpeln av att vara en odåga som dessutom var dum i huvudet. Det var då. Men under hela livet fick jag kämpa lite hårdare än alla andra för att bevisa att jag INTE är ”dum i huvudet”. Den kampen hade ett högt pris … För det fanns ju mer skit som hamnat i min äggkorg.

En dag kvar till boksläppet av ”Spring Kent, spring!”. Men redan idag ger jag den första intervjun, och i morgon sitter jag i radions livesändning. Lite pirrigt. Har svårt att ”bestämma” mig för om jag ”klär av mig naken” eller om jag genom mitt mod kan hjälpa andra? Kanske är det både och. Men nu rinner orden ut i världen – de som jag kämpat med, till och från, under fyra års tid. Några har känt till mitt projekt och de har under resan stöttat mig och var gång tillfälle givits har de frågat: ”Hur går det? Är boken klar snart?” Snart … har jag svarat. Det blev fyra omskrivningar innan jag hittade det rätta anslaget, den ton och den närvaro som behövdes för att kunna berätta en sådan ”rysliga” story.

Påsken är över. En solig och trevlig påsk. Igår var jag och Lena en sväng förbi Gammlia, där vi hittade en vrå dit de kyliga kastvindarna inte nådde. Det hettade på kinderna och i pannan när jag kom hem. Solen ger liv.

Terrorn sprider sig. Bryssel, Pakistan. Ondska är något som känns i hela kroppen. Världen rämnar. Man försöker förstå det som ligger bakom den medvetna illviljan att skada och döda oskyldiga människor. Men det tar stopp. Orden vill inte räcka till. Men det känns. Det finns en del psykopatiska drag i den ondskan. En brist eller rent av total avsaknad av empati och medkänsla. Med ett bombbälte kring kroppen, med ett gevär i händerna kan den mest obetydliga människa uppleva en oinskränkt makt genom sätta sig över andras liv. Vi måste se upp med denna terror. Vi måste möta ondskan. ”Civilisationens fernissa är ytterst tunn”.

För övrigt så kan en lögn som inte bemöts lätt bli till en sanning.