Etikett: hjärnan

Trött man lever på hoppet

Av , , Bli först att kommentera 4

Den stora tröttheten har slagit till.

Några minuter över sex, lördag. I morgon är det 2:a Advent. En kall period: femton-dryga tjugo grader. Var morgon har jag kört till NUS, parkerat nere vid geriatriken för en kostnad på 120 kronor per dag: för hela behandlingstiden blir det 2000 kronor. En av de första dagarna fick jag 450 kronor då jag med mina stelfrusna fingrar ställt in för kort p-tid. Men det viktigaste är att jag fått komma till neurologens rehabilitering och träna upp styrkan och tänja ut förkortade muskler. Jag är i ett sämre skick än jag velat erkänna.  Efter tolv föreställningar då jag kåserat 90 minuter kring Esters liv, blev jag allt mer hjärntrött. Parkinson visar sitt fula tryne.

I februari ska min turné fortsätta. Nya bokningar har droppat in och dessutom ska jag besöka de orter där mina besök ställdes in när jag var tvungen att ta semester december-januari: Lycksele, Åsele, Knaften. Till detta ska läggas nya bokningar i Granö, Umeå, Boden, Piteå.

Kroppen ropade på hjälp
Min kropp hamnade i chock när jag den första veckan på rehab tränade styrka på land och i vatten. Två blodsockerfall då insulindosen var för hög (den var ju anpassade till en stillasittande Kent). Det är bra att vården äntligen verkar se hela Kent, då jag tidigare varit uppdelad i ett flertal tårtbitar. Det ska nu göras utredningar som förhoppningsvis leder till några goda år till.

Neurologen ska justera mina mediciner och sätta en PKG-klocka runt handleden. Det är en klocka som ska påminna mig när det är dags att ta medicin, som förnärvarande är åtta gånger per dag mellan 06.00 och 22.00. Armbandsuret kan även registrera mina rörelser, stelheten i musklerna, skakningar som blir ett underlag till min Parkinson-läkare när han ska justera mina mediciner.

Mimiken fryser fast. Mot min vilja.

Jag vet redan nu att jag har för låga doser av medicinerna. Inte minst på grund av nuvarande symtom: trögheten i skallen och mina rörelser. Det tar en halvtimme att klä på mig. Jag går långsammare och med kortare steg än för ett par månader sedan. Jag drabbas ständigt att fruktansvärt smärtsamma muskelkramper, och stelheten kröker min rygg och tvingar ner hakan mot bröstet med mera.

Brist på dopamin
De mediciner jag tar i dag är samma dopaminhöjande piller som Parkinsonsjuka fick 1960-talet (levodopa, ett ämne som kroppen gör om till dopamin.) Det är och har varit en allmän ”sanning” att Parkinson är en obotlig hjärnsjukdom. Dopaminet som bland annat är ansvarig för att reglera hur kroppsrörelserna styrs, försvinner i en enorm massdöd. Det som hjärnan per automatik har skött om: förflytta fötterna vid promenader,  armarnas pendlingar, ansiktes olika miner, måste jag numera medvetandegöra genom att tänka ”höger, vänster” när jag ska förflytta fötterna, komma ihåg att få mitt stenansikte att le. Inte undra på att man blir utmattad. Sådant är livet för de tjugotusen som drabbats av sjukdomen

Hjärnan, fettklumpen som vägrar styra min kropp.

Nya behandlingsmetoder
Men nya behandlingsmetoder är på gång. En av dem är att odla stamceller som blir till dopaminceller, som sedan transplanteras in i den Parkinson sjukes hjärna. Detta är i och för sig något nytt tänk, då forskarna på 80-talet laborerade med stamceller från aborterade foster – som avbröts efter en etisk debatt. Nu är det dags för nya försök på ett antal parkinsonpatienter och faller de försöken väl ut, så skulle det vara revolution i behandlingen av Parkinsons sjukdom – som annars slutar med att jag förlorar mitt språk och förvandlas till en tyst, stel runsten.

Det forskas även en hel del kring genterapi och om det protein som finns i större mängd i hjärnan hos parkinsonsjuka (alfa-synuklein), som ställer till med oreda när det klumpar ihop sig. Det forskas en hel del att finna en medicin som förhindrar detta förlopp. Forskarna har även upptäckt att kalciumhalten är förhöjd i ryggmärgsvätskan hos parkinsonsjuka, vilket skulle kunna leda till nya sätt att behandla sjukdomen. Dessutom har de upptäckt en helt ny typ av stamcell som kanske, kanske kan bidra till reparation av hjärnan.

Stor brist på specialistläkare
Det finns ett praktiskt och ekonomiskt problem som gör att köerna till neurologmottagningarna växer och väster. Det råder stor brist på specialiserade neurologer. Citerar Dagens medicin: Neurologin är underfinansierad i relation till de enorma medicinska framstegen. Från att ha varit inriktad på att lindra under en kort återstående livstid har neurologi blivit en avancerad behandlande specialitet, med många dyra läkemedel. Budgetarna har inte hängt med. Akut behandlande neurologi kräver fler läkare, dygnet runt.”

Detta gör mig dyster i sinnet, för vad intresse ser samhället, regionerna och folk i allmänhet i att rädda livet på ett gäng skakade gubbar, när budgeten ska fördelas till de oändligt många sjukdomar som existerar. Detta trots att  de nya behandlingsmetoderna förändrat prognosen vid sjukdomar som stroke, multipel skleros och Parkinsons sjukdom. Dör jag i förtid att det fattas neurologer

Tränar så gott jag kan.

Intyg till byråkrater
En orsak till de långa körna till de få specialister som dock finns, är att de istället för att träffa och behandla patienter, tvingas använda sin dyrbara tid till att skriva intyg till kommunerna parkeringskontor, skolor, försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen med flera, som tydligen kräver nya intyg för varje litet skitbeslut de ska fatta.

Jag har personligen träffat ”min” neurolog en enda gång och det var i februari 2019 – de livs levande besöken har ersatts med korta telefonsamtal och att jag skriver till parkinsonsjuksköterskan som i sin tur tar kontakt med ansvarig neurolog.

”Svensk neurologi har fortfarande stora problem – främst vad gäller uppföljning av kroniska sjukdomar och jämlik tillgång till vård.” Ett citat från Dagens medicin.

Skrämmande kontrollförlust
Jag har hela mitt liv varit en ”kontrollmänniska”, som avskyr överraskningar och oplanerade händelser. Det har förmodligen att göra med den ADHD jag föddes med och den impulsivitet som följer denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Jag har även varit tvungen att vara på min vakt ifall min bipolaritet gör mig hypoman. Jag mår bäst av struktur. Att då drabbas av Parkinson som leder till kontrollförlust, gör mig panikslagen. Jag får i framtiden inte vara med och bestämma över min kropp, mitt liv, då jag förmodligen inte kan förmedla mina åsikter då muskulaturen kring stämbanden förtvinat och gjort mig stum. När jag skriver detta, känns det som om jag beskriver en raffinerad tortyrmetod. Fånge i min kropp. I åratal, oförmögen att kommunicera med omvärlden. Nåt så djuriskt, djävulskt.

I juni signerade jag 300 Älskade Ester.

Är det någon tröst att jag trots allt lämnat spår efter mig? Att jag skrivit sju böcker. De som ser mig nu kan omöjligt tro att jag en gång var en skrattande och leende människa.

/Skriver författaren Kent Lundholm
2021-12-04

Sanningens mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

Om att göra gott

Av , , Bli först att kommentera 6

Vi lever i en farlig tid. Något vi får veta i parti och minut. Ständigt dessa presskonferenser där i stort samma saker sägs om och om igen, dag efter dag. Eftersom vi är så funtade att dåliga nyheter stannar kvar längre i minnet, så faller de goda nyheterna snabbt i glömska. Men glöm inte allt gott som görs i denna värld, inte minst av de på våra sjukhus, som med livet som insats, gör allt för att rädda de som drabbats detta elaka coronavirus och utvecklat Covid-19.

Vi människor är helt enkelt lagda för påverkas starkare av det otrevliga och hemska, än de trevliga möten och upplevelser vi haft och gjort under dagen. Dessa reaktioner kommer från den tid då vi reste oss på bakbenen och bodde i grottor. Fly eller slåss. Amygdala, en liten knöl i vår hjärna ”spelar in” allt farligt (som en bandspelare) för att vi ska bli rädda när en liknande situation dyker upp igen. Vi är helt enkelt programmerade för att bli rädda. Men det betyder inte att vi är fångar i den känslan. Vi har kommit en bra bit på vägen om vi är medvetna om hur vi reagerar vid rädsla – som ofta sker per automatik.

Rädslan som ofta förknippas med ett hot leder till att stresshormoner frigörs, hjärtat slår fortare, blodtrycket ökar, musklerna sväller och vi gör oss beredda att slåss för våra liv – eller springa fort som tusan. Så i tider som dessa, så sitter vi framför vår TV och suger åt oss allt det negativa och blir stressade som tusan. Det är då som vi ska försöka få fart på pannloberna. Det är genom dem som vi kan bli logiska och använda vårt förnuft för att kunna analysera den hotande faran.

Vi är en nation i kris, en hel värld hotas. Eftersom vi är sociala varelser vill vi tillhöra en gemensam grupp. Just nu är vi alla svenskar; idag håller vi ihop i striden mot ett elakt virus. Vi är som grupp hotade. Vi flyr inte, vi tar strid. Sådana här gånger kan vi dra nytta av reflexerna, omedvetet, och sluta leden för att avvärja hotet.

Läste om en forskning på de människor som inte verkar kunna bli rädda och hos dem kunde man se att deras amygdala var mindre än normalt. Trots att de hänger i två fingrar 300 meter upp på en klippvägg, åker störtlopp från bergstoppar, ställer sig i boxningsring, kör bil i 180 km/h längs isiga, kurviga och smala vägar, springer mot fiendens linjer, över ett minfält i tron att de är odödliga, vill inte rädslan infinna sig. Gruppen med en för liten amygdala lever oftare ett kortare liv. Orädda går de mot döden.

Summa summarum är  det viktigt för vår överlevnad att vi kan känna rädsla. Men det är viktigt att vi använder pannloberna för att analysera rädslan, för vi kan ju omöjligt gå omkring och vara rädda hela tiden, dygnet runt. För det torde väl leda till en hjärtinfarkt. Rädsla i kombination med bristen på kunskap brukar leda till fördomar. Då kan man lätt få för sig att man vet varför folk är si eller ås, varför vissa händelser drabbar oss. Fördomar brukar ofta alliera sig med lögnerna.

Vi måste försöka att se genom bruset av dåliga nyheter. Tänk på allt gott som sker – dagligen. Ungdomar som går och handlar mat åt tant Hulda tre trappor upp, krögare som lagar gratis mat åt uteliggare, forskare som jobbar 18 timmar per dygn för att finna på ett vaccin mot corona, alla de som rest till flyktinglägren för att hjälpa till och så vidare. Ta och försök att göra nåt gott varje dag. Då kan nämligen samma system som får oss att slåss eller fly, det limbiska systemet, ge oss en dusch av dopamin som skapar en känsla av lycka.

Sannerligen – vår hjärna är en märklig kemisk fabrik. Men vi kan faktiskt påverka den med våra tankar. Vi är födda med en fri vilja. Därför kan vi aldrig säga: Jag lydde bara order.

För övrigt är rädsla är bara en känsla.

Motionera hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 3

Våren har gjort halt. Grått och småkallt (+ 4 grader). Grönskan dröjer, björkarna vill inte slå ut. Men det är inget jag kan göra något åt. Det ligger utanför min makt – och därför väljer jag att inte slöa energi på väderleken. Inte heller tänker jag ta på mig skulden för jordbävningar och vulkanutbrott på andra sidan jorden.

Det senaste halvåret har jag inte gjort många knop. Har bott i en omslutande bubbla och mest varit rädd. Kände ju att något var fel i kroppen, att min hjärna inte fungerade som den skulle. Skyllde på den stroke i lillhjärnan jag hade 2015. Vid tre tillfällen svartnade det  för ögonen så att jag föll till marken och slog mig halvt fördärvad. Fötterna blev blytunga, händerna fumliga. I februari kom domen: Parkinsons sjukdom. Pusselbitarna föll på plats. Nu när jag börjat medicineras och kropp/tanke fungerar bättre, har jag börjat tänka på nödvändigheten av att bygga upp min kropp.

Kent oskarp

Försöker komma igång med dagliga promenader. Inte minst för att tappa några kilon. Problemet är att jag mentalt har svårt att röra mig långsamt genom geografin. Har vansinnigt svårt att frigöra mig från minnesbilderna då jag sprang milen på 36 minuter. Men för tusan, det var ju för drygt trettio kilo sedan … Jag vet ju att fysisk aktivitet, även promenader, är bra för våra kroppar. Konditionsträning minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Men framför allt har motion en positiv effekt på hjärnan. Dagliga promenader gör så att hjärnan åldras långsammare och blir effektivare. Motion gör så att det blir bättre kopplingar mellan loberna.

Plasticitet betyder att hjärnan har en förmåga att förändras och läka, så att hjärnfunktionen kan fungera bättre. När vi motionerar påverkas hjärnans plasticitet. Nya kopplingar sker mellan nervcellerna så att skador kan repareras, som efter en stroke. Det kan även leda till att det blir bättre fart på signalsubstanserna (som dopamin).

Adhd forsk

Om man nu av naturen är lat och inte orkar motionera, kan man trösta sig med att varje tanke och sinnesintryck kan förändra hjärnan. På samma sätt som stress är skadligt för våra hjärnor, så kan positiva tankar vara läkande. Varje tanke skapar en kemisk reaktion i vår hjärna. Genom att skapa positiva bilder kan negativa känslor förändras till positiva fysiska känslor i kroppen. Vi blir helt enkelt en aning friskare. I stort går det ut på att våga möta sina känslor, acceptera och känna dem. Först då kommer man förbi dem.

Jag ska försöka göra båda delarna. Tänka mer positivt och promenera. Sedan ska jag fortsätta att lyssna på ”min” musik. (Läs tidigare blogg om musikens läkande krafter). Jag tror inte att man ska göra för plötsliga och stora förändringar. Då är det lätt att misslyckas och ge upp. I min ålder finns det även en uppenbar risk för skador: leder och muskler som börjar krångla. Flera medelålders män i min närmiljö som börjat tokträna, har blivit sittande med gipsade ben och armar, fått hälsenorna avslitna, stukat fotleder och knän och ibland drabbats av hjärtproblem. Män i min ålder ska motionera lagom. Mer än så tillåter inte våra åldrande kroppar.

För övrigt så blir vi tjocka av stress. Stresshormonet kortisol skapar ett sug efter kaloririk mat, så att vi i slutänden blir feta.

 

ADHD och bokstäverna

Av , , Bli först att kommentera 3

Kaffe och macka i arla morgonstund. Zappar mellan nyhetskanalerna som denna dag handlar om regeringsbildningen. Löfven ska idag träffa talmannen. Har på känn att det skiter sig; att L och C hoppar av. Då lär det bli ett extraval.

Förmågan att läsa  och skriva är inte medfödd, utan en färdighet som vi lär oss med möda. Själv hade jag som barn ett mindre helvete att handskas med bokstäverna. Det som krävs för att skriva är en förmåga till fokusering och koncentration. När det gäller läsandet är vi beroende av ett gott arbetsminnet. Allt detta saknade jag som ADHD-barn. Bokstäverna flöt runt, som i ett fiskstim, och jag hade svårt att sätta ihop dem till meningar. När jag stakade mig fram genom en text, hade jag glömt meningen jag läst innan. De fanns de som tyckte att jag var en idiot. Jag skämdes och trodde att det var mitt fel.

skammen

Som om inte detta var nog.

I årskurs sju upptäckte man att jag var dyslektiker (ordblind som man sa i början av sjuttiotalet). Dyslexi leder till inlärningssvårigheter, eftersom man har en felaktig mottagning och bearbetning i hjärnan. Man lider av dopaminbrist i hjärnan. Men – tack vare en tålmodig lärarinna i OBS-klassen lärde jag mig att hantera språkets byggstenar och att jag skulle ha tålamodet att läsa och skriva i korta intervaller. Där vände det för mig. Även om jag fick plugga dubbelt så länge än mina klasskamrater, så gick jag från ettor och tvåor till femmor i betygsskalan. Senare pluggade jag till sjuksköterska, läste filosofi på universitetet och sedan till journalist.

Jag måste skriva och läsa nåt varje dag för att behålla kontakten med språket. Fuskar jag med det, börjar bokstäverna att flyta runt på arket och dataskärmen. I och med att jag fick diagnosen ADHD (år 2013) och jag fick ta del av de mediciner som finns; de som frigör dopaminet och därmed förbättrar arbetsminnet och fokuseringsförmågan, så går det numera bättre att skriva. Däremot sätter dyslexin käppar i hjulet och får mig att missa bindeord och ändelser.

För övrigt upptar hjärnan 2 procent av kroppsvikten, men som förbrukar 20 procent av all energi.

LÄS MER. ”Spring Kent, spring!”

KentÖvik

Hyperfokus i slutna rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Tre intensiva veckor i kvava, varma rum här uppe på Pig Hill. När jag för en månad sedan fick tillbaka korrekturet från förlaget, grunnade jag ett par minuter på hur jag skulle lägga upp jobbet. Förlaget hade en del kloka förslag hur min roman skulle förbättras, riktigt kloka. Så efter två minuters betänketid, fattade jag beslutet att isolera mig, trots den vackra sommaren, och jobba med de 260 sidorna. Samtidigt så vet jag hur farligt det är att borra huvud ner i ett manus, särskilt sommartid. Jag skojar inte. Det handlar om starka krafter. Med ”Vedtjuven” så skrev jag mig in i en manisk fas, med ”Spring Kent, spring” så drabbades jag av en stroke fem dagar efter jag skickat in slutkorrekturet.

writer-1129708_960_720

Jag hamnar lätt i ett hyperfokus, vilket lär att ha att göra med min ADHD. Hyperfokus är också något som psykiatern Anders Hansen tar upp i sin bok Fördel adhd (Bonnier Fakta) . Där definierar han det som ”förmågan att svepas iväg av något och ägna det så stor uppmärksamhet att man är fullkomligt omedveten om vad som händer runtomkring en”. Å andra sidan kan jag tappa fokus när jag se väderleksrapporten på TV. Jag missar alltid slutet, då tankarna ständigt vandrar iväg. Men med mitt hyperfokus kan jag sitta i tre veckor, totalt uppslukad av mina texter. Nu är det klart, mitt manus, och skickat det till min förläggare. Jag strök 30 sidor, förtydligade berättarperspektivet, gestaltade mina karaktärer, skapade en ny tidslinje i romanens inledning ock slut.

morning-2243465_960_720

I går var jag utanför lägenheten för första gången på en vecka. Förvånades av den kvava värmen. Hade ju levt med mina fläktar i rum med fördragna persienner. I dag blir det en utflykt till havet, till någon av havsstränderna vid Obbola. Kanske blir det ett dopp. Brukar ju tvinga mig till det en gång per år.

Är lite orolig för hur illa min motorik fungerar. Har ibland svårt att få med mig fötterna, händerna skakar och emellanåt drabbas jag av ”gummiben”. Ska i höst göra en datortomografi av hjärnan. Då ska det utrönas ifall de döda området efter stroken blivit större, eller om det är nåt annat skit som inte borde vara där.

För övrigt krävs det mod för att undkomma rädslan. Känslorna försvinner ju inte. Utan strid tar de över oss.

 

Fördomar och skam

Av , , Bli först att kommentera 2

Tidig morgon på Pig Hill. Tyst i huset, inga billjud från Backenvägen. Legat i sängen och spelat schack, mahjong och tränat min allmänbildning i Quitzkampen. Har detta som ritual var morgon för att ”kicka igång” hjärnan och få många delar av hjärnan att samverka och vakna till liv. Jo, det funkar (ofta). Med en vaken hjärna är jag mogen att vid 05.30 skriva i min blogg och efter det några sidor i min kommande roman. Det brukar bli en fika mitt på hållet, tar mina mediciner, skriver en stund till. Vid tiotiden börjar det brusa och pipa i fettklumpen på 1,5 kilo, den som sitter ovanför axlarna. Så ser min kreativa tid ut. Några timmar i gryningen och under morgonen. Sedan har jag bränt min kreativitet. Men det må så vara, för det är i gryningen och under morgonen som jag får nåt gjort när det gäller mitt litterära skrivande. Det fanns en tid i livet då jag kunde skriva morgon som kväll och stundom även nattetid, men det aktar jag mig för nu mera. Vid ett flertal tillfällen under mitt liv, lyckades jag skriva mig in i en hypoman- rent av manisk fas vilket i slutänden blev en gröt av ord som jag fick skriva om vid ett senare skede, då jag blivit lite mer ”normal”.

woman-2696408_960_720

Man har i forskningen kunnat se att bipolära är mer kreativa än andra. Därför är det ingen överraskning att det är så många skådisar, forskare och författare som lider av bipolär sjukdom. Sjukdomen i sig gör att den del av den bipolära gruppen är mer drivna och målmedvetna. Bland författare är förekomsten av bipolär sjukdom dubbelt så stor som hos andra yrken.

Exempel på författare som haft bipolär sjukdom: 

  • Leo Tolstoj
  • Malcolm Lowry
  • Kenneth Graham
  • Graham Greene
  • Mary Shelley
  • Charles Dickens
  • Jean Stafford
  • Nikolai GoGL
  • Robert Louis Stevenson
  • Francis Parkman
  • Emile Zola
  • James Barrie
  • Maxim Gorkij
  • William Inge
  • Joseph Conrad
  • Eugene O’Neill

Kända skådespelare med bipolär sjukdom:

  • Ned Beatty
  • Drew Carey
  • Jim Carrey
  • Patty Duke
  • Carrie Fisher
  • Cary Grant
  • Linda Hamilton
  • Marilyn Monroe
  • Kevin McDonald
  • Kristy McNichol
  • Tracy Ullman
  • Connie Francis
  • Nicola Pagett
  • Jeremy Brett
  • Margot Kidder

Det finns en hel del fördomar om bipolär sjukdom och eftersom fördomar bygger på lika delar rädsla och okunskap, kan jag väl passa på slakta några av dessa fördomar. Inte minst så leder ökad kunskap hos vänner och familj till en bättre behandling  när sjukdomen bryter ut i ett skov. Det är ju så med BS att den kommer och går, att man vid rätt behandling kan ha mångåriga perioder utan eller med få symtom, då den bipoläre kan sköta sina studier eller jobba som vanligt. Man är med andra ord inte ”galen” hela tiden. Ändå uppger många arbetsgivare (17 %) att de inte skulle anställa en bipolär. Hela 36 % av den svenska befolkningen skulle inte låta en bipolär sitta barnvakt. Sådana fördomar stigmatiserar de sjuka. Vänder man på steken så låter 38 % av de bipolära bli att berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater och 11 % berättar inte om sin sjukdom för sin partner. Det senare beror förmodligen att 41 % av de ”normala” är tveksamma att ingå en relation med en bipolär.

key-96233_960_720

Många psykiskt sjuka blir tysta och hemlighåller sina tankar och känslor. Har man under en längre tid känt sig annorlunda, är det lätt att skammen tar över och riktar sig in mot Jaget så att man börjar skuldbelägga sig själv. ”Det är mitt fel att jag är bipolär! Det är jag som rår för att jag blivit sjuk! MITT FEL!” Skammen får oss att odla hemligheter, skammen får oss att göra oss själva illa. Instängd skam kan få oss att bli aggressiva, deprimerade, ge oss ätstörningar och sist men inte minst – vi börjar självmedicinera oss med piller och alkohol. Skammen är själens sumpmark och får oss att känna oss små och ofullkomliga. Vi duger inte. Vi är inte ens förtjänta av att få kärlek. Men ju mindre vi talar om skammen, desto mer skam känner vi – skammen äter upp oss inifrån. Men skammen förlorar sin makt när vi sätter ord på den. Det är väl nu som det kreativa kommer in i bilden, att det finns så många författare som är bipolära. Vi är en grupp bland bipolära som funnit en väg ut genom att skriva, att sätta ord på känslorna och på så sätt krossa skammen. Genom att släppa kreativiteten loss, kan man gå i närkamp med skammen och efter en lång strid åter känna sig betydelsefull och sann igen.

För övrigt så borde jag som överlevare lära mig att vara mer tacksam. I tacksamheten växer glädjen och andligheten. Får ta och öva på det.

 

Nära till premiären

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en solig morgon häruppe på Pig Hill. Ser lovande ut, även om jag med en viss förvåning noterar att det håller på att bli höst. Den här sommaren gled sannerligen förbi obemärkt. Livet rör sig ständigt och obevekligt framåt. Det går fort nu och det skapar en oro inom mig. Den utmätta tiden. Men det är inget jag kan påverka.

Igår var Linda Marklund förbi. Vi tränade på våra berättelser som ska fylla ut vår föreställning. Den 6 september har vi premiär i Lycksele. Jo, de börjar sitta där. Jag släpper loss Konungen och Ester Duva, två märkliga livsöden som torde skapa tankar kring hur vi behandlar den människor som är nalta eljest, de som är annorlunda. Föreställningen ”Mitt ibland oss” kommer att bli bra.

Rep på PigHIll

Linda och jag tränar uppe på Pig Hill.

Mor Gunhild har opererats i Lycksele. Hon har fått ett ”nytt” knä. Det förra var helt utslitet. Hon klarade av narkosen som är riskabel när man som hon är 82 år. Men på dygn två fick hon en propp i ena lungan, som tur var i ett litet kärl nere i lungspetsen. Men det tog en hel del av hennes krafter. Igår hade hon låga blodvärden och fick en transfusion. Hoppas att hon piggnar till av den. Men det som skulle bli en tredagars vistelse på lasarettet blir nog en dryg vecka. Minst. Hon måste först klara av att gå i trappor innan hon skickas hem. Eftersom jag är utbildad sjuksköterska så faller det på min lott att hålla kontakt med sjukvården, vilket är en naturlig fördelning i syskonskaran. Men det sliter på mig. Det river upp minnen då jag hade samma ansvar för min far Nils. Jag har en förmåga att uppslukas av det jag ska göra och har svårt att släppa tankar och känslor från det.

Till veckan är det fullt upp. Provtagningar, bokcirkeln, föreläsning i Ö-vik, tandläkarbesök, en tur till Skellefteå och generalrep hemma hos Linda. Måste hämta andan.

För övrigt upptar hjärnan två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Vi har 100 miljarder nervceller och om vi virar ut dem räcker de fyra varv runt jorden. Dessutom tänker vi cirka 70 000 tankar per dag. Jo, vi kan kalla hjärnan för mänsklighetens kronjuvel.

Olika tolkningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Himlen ovanför Pig Hill ser en aning orolig ut. Bland stackmolnen har några större moln tagit plats, ljusa på ovansidan men mörkgråa inunder. Kanske blir det regn här i Umeå, men enligt väderrapporterna ska solen lysa i AIK-land – och dit åker jag om ett par timmar. Blir kvar där till nästa tisdag. Ser fram emot det.

Hur upplever vi världen? Ja, genom våra sinnen som bearbetas av hjärnan, men det är inte på det viset att vi tar ”kamerabilder” med våra ögon. Om vi står framför en vacker målning så tenderar hjärnan att istället lägga till vad som ”borde” finnas i målningen. Figurer tolkas på ett ställe i hjärnan och färger på ett annat och i slutänden sätts dessa ihop. Ur detta skapas känslor – som sedan kan bromsas av ”förnuftet” i pannloberna.

vincent-van-gogh

Så om en människa ser en alldeles underbar målning, kan den som står bredvid känna obehag. Vi kan alltså uppfatta världen på helt olika sätt beroende av våra tidigare erfarenheter och hur våra hjärnor ”arbetar”. Jag som har ett defekt färgseende där rött och grönt tenderar att flyta ihop, har svårt att bli euforisk när höstträdens löv står i brand. ”Men se, hela berget är fullt med röda lingon”, som pappa brukade säga. Jag såg bara grönt. Inga röda lingon. Likadant är det med hallon, som jag kan se först när jag står inne i busken och böjer mig ner.

För övrigt torde det vara på det viset att de som känner förakt mot svaghet, i själva verket försöker fly från sin egen svaghet. I mina ögon är ödmjukhet ett tecken på styrka och mod. En ödmjuk människa vågar visa sin sårbarhet.

Mormorsceller minns ansikten

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknade i ottan med ett brus, ibland som en hög ton, inne i skallen. Påminner mig om motorn som ständigt brummade och gick i mitt huvud under barndomen och uppväxten. Förmodligen samma motor – den har bara ändrat ljud. Ja, ADHD-motorn. Men som sagt, är man uppe i ottan är det tyst och lugnt i rummen och från gatan hörs ännu inte särskilt många passerande bilar. En tid för skrivande.

motor

Skön dag igår. Satt en hel del på balkongen och lät solen flöda över min kropp. När Lena kom om aftonen, satt vi på balkongen och drack vårt kaffe och mumsade på några småkakor. Lena lovade att plantera en blomma i en stor kruka ute på balkongen. Bara jag inte glömmer att vattna den … Fotboll på kvällen. Ett svenskt lag som kämpade tappert mot ruskigt tekniska och snabba belgare – och till slut smällde en av dessa felklippta belgare in en otagbar boll i målet bakom Isaksson. EM-äventyret var över. Lite sorgligt blev det när Zlatan gick bort till de svenska supportrarna och tackade för sig. Zlatans sista landskap och en epok är över. Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare ska avsluta karriären i någon storklubb för massor av miljoner och sedan runda av och bli stjärna i reklambranschen. Kanske. Nu lär det följa en lång rad år av vilset spel för landslaget då de flesta av spelsystemen byggt på att Zlatan ska avgöra eller frispela någon av de andra.

Zlatan

Spegelneuronerna i hjärnan får barnet att imitera sina föräldrar och på så sätt förs det kulturella arvet vidare, generation efter generation.Vi är kulturella varelser. Om vi möter ett leende ansikte får spegelneuronerna oss att le tillbaka, liksom ett argt ansikte får oss att dra ner ögonbrynen, rynka pannan och se stränga ut. I våra tinningslober finns några andra intressanta celler: ”Mormorscellerna”. De får oss att reagera när vi ser ett bekant ansikte. Medan aporna klarar av att minnas och känna igen ett 30-tal ansikten, så kan vi människor känna igen några tusen bekanta ansikten. Däremot kan vi i snitt bara minnas namnet på 100-150 av de bekanta ansiktena. Personligen kan jag med min ADHD-hjärna bara minnas namnen på knappt femtio …Om ens det. När jag och Lena ser på en film, så kan hon rabbla namnen på nästan alla skådisar, regissören, fotografen, redigeraren och ibland ett tiotal av statisterna. Jag är hopplöst värdelös på namn. Kommer jag till en middag eller fest, så går jag runt och hälsar. Jag tar i hand, börjar tänka på något helt annat, och tittar upp när personen presenterat sig. Så när handgreppet släpps så är jag lika vis, i varje fall vad gäller personens namn. Ett uselt arbetsminne och koncentrationssvårigheter gör att jag har svårt att minnas namn – vilket inte är helt ovanligt för oss med ADHD. Jag är alltså inte lönndryg, högfärdig när jag gång på gång måste fråga om människors namn.

Hjärnorna

Ju mer jag läser om hjärnan, desto mer fascinerad blir jag och de senaste åren har jag verkligen läst in mig på ämnet. Senast läste jag om hur vi uppfattar konst. Man skulle kunna tro att vi tar en ”kamerabild” när vi blir stående framför en vacker målning, men så är inte fallet. Hjärnan är komplex. Vår hjärna skapar mycket av det vi ser genom att lägga till det som borde vara där, det som borde finns med i målningen. Figurer tolkas på ett ställe i hjärna, färgerna på ett annat. Det är färgerna som påverkar de känslomässiga ställena i hjärnan. Ja, sedan sätts allt detta samma. Stora delar av hjärnans olika centra kommunicerar med varandra. En blixtsnabb process. Vad är det då vi ser? Den faktiska bilden eller den tolkning som hjärnan gör? Förmodligen en kombination. Beroende på vad vi bär med oss, det vi minns och upplevt – eller att somliga hjärnor faktiskt jobbar annorlunda än snittet – ser vi på målningen och uppfattar olika detaljer i konstnärens försök att förmedla ett budskap, en känsla. Några av oss ler, andra blir förbannade. Klart är att konsten påverkar våra undermedvetna drifter och på så sätt gör livet lite mer spännande. Somliga, de med en väl fungerade pannlob, gör ”förnuftiga” analyser, andra styrs mer av känslorna. Så egentligen är målningen i själva verket lika många som betraktar den. Einstein hävdade: ”Fantasin är viktigare än kunskapen.” Det ligger något i det.

För övrigt ska jag denna dag köpa en resväska. Kanske en promenad och en stund på balkongen – om molnen håller sig borta. På ett sätt är det skönt att Sverige åkte ur EM – för nu skiter jag i resten, vilket frigör x-antal timmar till något annat trevligt. Snart midsommar. De ljusa nätternas högtid. Det lutar åt att jag och Lena åker upp till Lycksele en sväng. Häpp!