Efter ett par veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.

Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.