Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.