Etikett: Vaccination

Luddig info om vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 5

I fredags ändrade Folkhälsomyndigheten prioriteringsordningen – eller inte? För än går det inte få fram vad som gäller. På 1177 och 113 113 kriscentrum (tror jag att det kallades), så fick jag vänta länge medan de på andra sidan, läste igenom pressmeddelandet och försökte tolka det. Det slutade med att jag skulle återkomma på måndag eller vända mig till min hälsocentral – som jag tappat förtroendet för. Frågar man något om vaccinationen hörs i undertexten att jag är ute för att tränga mig förbi kön.

I väntan på vaccinet

Jag vågar inte jubla, i tron att det trots allt inte gäller JUST MIG. Men jag har fått ett litet hopp och med det en strimma av framtidshopp.

Beskedet om de nya rekommendationerna kom från Folkhälsomyndigheten på fredagen löd så här:

”Äldre och personer som löper hög risk att bli allvarligt sjuka och dö prioriteras hårdare än de gör i dag. I praktiken innebär detta exempelvis att äldre och andra med förhöjd risk för sjukdom och död ska erbjudas vaccin före vård- och omsorgspersonal, säger Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten i pressmeddelandet.”

Jag är en av dessa som dör av coronasmittan. Jag har i princip ALLA de diagnoser som sedan räknades upp: Diabetes, Stroke, Neurologisk sjukdom som sätter ner andningsförmågan (typ Parkinson och astma), högt blodtryck, övervikt, psykiatriska sjukdomar (bipolär sjukdom + paniksyndrom). Jo, jag är väl förberedd vad gäller diagnoser. Men så är jag ju också Övre Norrlands sjukaste författare.

Är det någon därute som vet hur den nya prioriteringsordningen ser ut och fungerar?

Lena min följeslagare

Nu är jag less på att sitta isolerad (sen i september) och att vara rädd, somna och vakna i panik – inte minst för att jag ska hinna bita i gräset på grund av isoleringens stillasittande: En ny stroke eller hjärtinfarkt. Samtidigt som pandemin rasar utanför mina fönster. Har tillsammans med min kära Lena promenerat två dagar i rad. I väntan på att få besked vad som gäller vaccinationsordningen.

Nej, jag vågar inte tro, inte känna den minsta glädje – i rädsla att prioriteringsordningen gäller någon helt annan grupp.

Rusning efter Ester

Vad gäller slutkorrekturet av ”Älskade Ester” meddelar förlaget att det dröjer 1-2 veckor innan luntan på 600 sidor ramlar ner i min e-postkorg, för ytterligare och slutlig genomläsning. Läs mer om romanprojektet på min webb. Länk till kentlundholm.com

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

I väntan på vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 6

Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.

Struktur i juletider

Av , , Bli först att kommentera 8

Parkinsonstrött man


Efter ett par
veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Strukturtavla

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.
Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

Romanen om Ester

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.

Liten flock

 

Snart är det jul. Ibland slås jag av sorgen över att ha förlorat min flock. Jag får strunta i inlandsflocken och istället ty mig till den lilla flock som jag har bildat med dottern Hanna och min älskade Lena + mina vänner här i Umeå. Det bli sannerligen en märklig jul som denna gång ska firas i sociala bubblor bestående av max åtta personer per hushåll. Jag och Lena firar julen här i Umeå. Ledsamt att inte kunna träffa dottern då hon i sitt jobb som butiksbiträde i en affär i stora Avion och att hennes kille snurrar runt på universitetet gör att risken finns att de bär på smitta.

 

Hoppas att vaccinet stoppar Corona och covid-19, men det  är synnerligen oklart hur vaccinationen ska genomföras. Gamlingar och sjukhuspersonal först – och även högriskpatienter (sådana som jag.) Men ingen tycks veta hur de samordnade enheterna ”hittar” oss som tillhör gruppen av de som icke överlever en attack från covid-19.

Arbetslösa tomtar

De lär inte bli insläppta i dessa Coronatider.