Morgon och jag har sovit ut till åtta. Jag och Lena var på fest igår, men det blev inte särskilt sent då vi knatade hemåt redan vid tiotiden – då festen började för många andra. En kul fest för ett hundratal inbjudna till en trevlig lokal häruppe på Pig Hill som ägs/hyrs av vår lokala MC-klubb. Festen började inte bra för min del. Jag fick för mig att promenera de dryga 500 metrarna till lokalen i mina nyinköpta dansskor. Efter 200 meter började högerskon att skava mot min häl, till slut var det som om någon placerat ett rakblad i skon. Väl framme hade jag fått ett rejält skavsår. Och inne i skon syntes eller kändes INGET som kunde åstadkomma detta skavande – ett mysterium. Så Lena fick kuta hem och hämta ett par andra skor och ett gäng plåster. Men sedan gick det att dansa. Det var länge sedan som herr Lundholm dansade, men det var befriande skönt att försöka flytta kroppen och fötterna i takt till musiken. Men bäst av allt var vakna upp på morgonen och inte vara bakis, en vinst jag fått sedan jag valt bort alkoholen i mitt liv.
2006 kom min roman om Konungen som var nalta eljest, men som bar på en fruktansvärd hemlighet.
Jag har ofta diskuterat med folk om var alla ”byaoriginalen”, de som var nalta eljest, tog vägen – ni vet de som kunde säga det opassande med ett leende på läpparna och som simmade mot strömmen för att nå fram till källorna. Även på 60-70-talet var det ju en del av dem som hamnade på olika institutioner, ofta på Umedalens mentalsjukhus. Men det fanns de som fanns kvar i samhället och klarade sig rätt så bra. På något sätt måste den tidens byastruktur ha haft ett mer öppet spelrum där det var tillåtet vara nalta eljest. På den tiden låste man inte ytterdörren, vilket i sig signalerade: ”Varsågod å kliv in!” På den tiden var det ytterst sällan att man bjöd in gästerna till en middag, utan gästerna kom spontant och utan föranmälan. Det kunde även de som var nalta eljest göra. Men det fanns förstås två sidor av myntet. Det var inte alla som var lika tillåtande som min mor och far, för det fanns naturligtvis mobbare även på den tiden som jävlades med Konungen och skickade sina hundar efter honom eller spände ut snubbeltrådar över vägen när han kom farande med sin moped. Men förutom dessa fåntrattar, fann Konungen alltid fram till de gårdar där dörrarna var öppna och där det alltid fanns plats vid matbordet.
Hur är det idag? Vilka ursäkter har vi skaffat oss för att inte se de som behöver hjälp? ”Jag har nog med mitt. De får väl sköta sitt.” Har det i denna missnöjets kultur smugit sig in ett förakt mot svaghet och sårbarhet, mot de som är nalta eljest, så till den milda grad att bräcklighet likställs med dumhet? ”De får skylla sig själva! De har själv ställt till det för sig!” Har vi fått fullt upp med att studera oss själva i spegeln, att vi inte har tid med se det som sker runt omkring oss? När vi inte längre klarar av att vara närvarande i våra egna liv, så börjar blicken att flacka, allt medan vi fäller ut klorna för att försvara vår tillbakalutande likgiltighet.
Börjar tycka synd om Bob Dylan som tydligen gömt sig i källaren och dragit en filt över huvudet. Många har svårt att stå ut med hans tystnad efter att han fått Nobelpriset i litteratur. God sed säger att han ska stå inför kamerorna och bocka och tacka i en dryg kvart, men han kniper käft. För tusan, låt Dylan vara nalta eljest! Men så går en ledamot i akademien ut och säger att Dylan är ”oartig och arrogant”. Fan, karln har ju inte bett om att få priset. Förresten så knep även Albert Einstein käften, på ett liknande sätt som Dylan, när han fick nobelpriset i fysik 1922. Han hämtade priset först ett år senare. Sartre sket fullständigt i priset. Jag tycker att ledamöterna i akademien ska knipa käft! Det skulle underlätta. Nu gissar jag att vi inte kommer att få se Dylan vid prisutdelningen.
För övrigt måste alla människor få chansen att berätta om sitt liv inför en annan lyssnade människa. Först då blir hon till och kan placeras i ett sammanhang.
>>> Här kan du beställa mina böcker: KÖP!
(Du kan även komma förbi mig på Backenvägen i Umeå och hämta ett signerat exemplar!)
Läs mer på min webb: Till Kents webb
Senaste kommentarerna