Etikett: förlag

Författarturné med Parkinson

Av , , Bli först att kommentera 7

Värmebölja? Ja, nyhetsfolket i Stockholm påstår det. 

Midsommarljuset har parkerat utanför mina fönster, även om det är en grå dag. I landets södra delar håller en värmebölja på att dräpa gammfolket. Här frys däm ihjäl i nolavädret. Sverige är ett avlångt land. Då blir det olika slags väder beroende var du bor. Men i morgonprogrammen och i nyheterna som sänder ifrån värmeböljans begränsade geografiska område, så vill de mena att hela Sverige badar i svett. De talar om ”vår” svåra hetta. VI-formen angår i detta fall (som många andra) de som bor i Sveland, helst i Stockholm och allra mest de som befinner sig i nyhetsstudion. Jag kan rapportera till Er i Stockholm: I resten av landet blåser det nolavind i alla väderstreck och regnet kommer snart att börja falla från de blygrå molnen. Klockan 07.30 visar MIN utomhustermometer 13 grader. Bara så att ni vet.

Från ett framträdande 2019.

Bokningarna droppar in och det kommer att bli full huggning. I morgon söndag är det sommar- och kulturfest i Froms trädgård. Musik – och en inbjudan till Författaren att komma och berätta om Ester. Sedan blir det semester fram till den 25 augusti då jag framträder på Pilgatan här i Umeå och veckan därpå åker jag till Lycksele. Den 1 september verkar det bli två föreställningar i MB – på en och samma dag. Tufft, men det ska nog gå bra om jag får vila ett par timmar mellan mina framträdanden. Det är ju så många i Lycksele som vill höra mig berätta om Ester – och så många som vill ställa frågor.

I oktober har det klumpat ihop sig. Då måste jag ”sitta ihop” och gör allt för att sparka Parkinson ut ur bilen.

  • Den 7 oktober. Storuman, 23 mil bort, som kräver övernattning på Hotell Toppen.
  • 13 oktober. Åmsele. Jag är en de många författar som ska lovsjunga Vindelälven under LittFors.
  • 19 oktober Boliden 19.00
  • 20 oktober Skellefteå 19.00 Berättarfestivalen
  • 2 eller 4 november 14.00 (ej klart med datum) Umeå stadsbibliotek (LitteraTur och Retur)
  • 8 el. 11 november. Kvällsföreställning i Ånäset.
  • December Boksignering hos Åkerbloms bokhandel.

Jag blir visserligen trött av resandet, medan framträdandet i sig sprider varm glädje i min kropp. Då finns jag, då är jag inte glömd och undanskuffad. Ännu ingen recension länsmedia. Lokaltidningen är på gång med att ge mitt författarskap och min bok ett rättvist omdöme. Vad gäller recensionerna finns det hopp, då ett par litteraturtidskrifter beställt recensionsexemplar. I går bokade ”Parkinson Bulletinen” en intervju, en intressetidning  med ett stort spridningsområde och finsk kulturtidskrift beställde ett recensionsexemplar.

”De kommer inte förbi dig”, sa en på förlaget. ”Din roman är för bra för det. Jag tror att läsarna kommer att  reagera om du i öppen dager utsätts för denna orättvisa.”

Satt i går och gjorde försäljningsblad och underlag till de som efter mina framträdanden vill handla böcker och inte har Swish i sina mobiler. Jag får offra en get till vädergudarna så att regnet drar förbi redan under lördagen, så att utomhusarrangemanget blir av på söndag.

Hörnefors feb. 2020. Några dagar ställdes alla framträdanden in.

Problemet är att att mina författarframträdanden förlagda på den tid på dygnet då jag är som sämst, då en del av Parkinson medicinerna går ur kroppen, men jag får pröva att ta dem senare på dagen, för att vara mer ”rörlig i tankarna” och inte bli stel som en pinne. Men då blir effekten  att jag inte kan sova. Dessa turnéer har pågått sedan debuten 1999 och räknar jag in mina berättarföreställningar, blir det kring 100 framträdande. 90 procent i Västerbotten. Jag ses väl för att vara allt för provinsiell i mitt författarskap, med mina fem romaner om livet i den fiktiva byn Baklandet, som ligger någonstans i Västerbottens inland. Inlandsmännen har blivit noga beskrivna – när jag nu skriver min första biografiska roman om en kvinna, så lossnar det rejält. Första upplagan blev slutsåld på tre veckor, så förlaget trycker en andra upplaga, denna gång i Danskt band med mjuka pärmar.

Min förläggare Göran Lundin har jobbat hårt med min roman ”Älskade Ester”. Trots att vi sålt så bra, mycket bra, så har de flesta sålts till underpris. Våra försäljningsställen, biblioteken, de digitala och verkliga bokhandlarna köper in romanen till F-pris som är drygt hundralappen under vårt eget försäljningspris. Om folk tror att vi blivit rika på denna succé, så tror de fel. Dock har vi blivit rika i våra själar av allt beröm. Det är nu, när jag jag åker runt och framträder, som vi kan sälja till ett pris som kompenserar alla de böcker som sålts till F-pris. För varje bok jag i höst lyckas sälja till ”vårt pris” är pengar som går in i förlaget. När alla skulder är avklarade börjar vi se vinsterna. Det är då vi delar vinsten 50/50. I dagsläget har varken jag eller förläggaren tjänat många kronor. Men om folk köper många Esterböcker under min turné, så kan det bli en slant över.

Några bra recensioner ökar naturligtvis intresset – även i resten av riket. Det är mycket som ska stämma för att man ska bli förmögen på att trycka dyrt producerade pappersböcker. Nu är det ljudböcker som gäller. Jag har fått massor med frågor om när Älskade Ester blir en ljudbok. Ja sög det, har jag svarat. Det är dyrt att göra ljudböcker. Det kostar nästan lika mycket som att trycka en pappersbok. För ett litet förlag finns inte de ekonomiska musklerna som behövs att egen hand stå för inläsning, redigering, ljudkorrekturläsning, omslag – och sedan hitta en produktionskedja. Ibland väljer ljudboksförlagen ut en bok och står för omkostnaderna.

En bok blir till ljud.

1 krona och 50 öre
Det hade skett med författare som skrivit en deckare. Han ringde mig här förleden och berättade att hans bok valts ut av ett ljudboksförlag till att bli en ljudbok. Efter att ha skalat ner sidantalet, kortat kapitlen, tagit bort alla ”svåra ord”, skrevs kontrakt mellan författaren och ljudboksförlaget. ”Vad får du för varje såld ljudbok?” frågade jag nyfiket. ”1,50 kr per bok!” 1,50! Lika illa har det gick för en annan författarkollega, som själv spelade in och redigerade ljudtexten, förpackade den i ett snyggt omslag och sålde den till det förlag som härskar på landets bibliotek, som man via en app kan ”streama” ljudboken till datorn, paddan eller mobilen. En tjänst som finns på landets bibliotek. Men till författaren och hans berättelse kommer inga vinster. Han går back 150 kronor per månad, för att inte tillräckligt många har lånat hans ljudbok. Däremot så kan ”de stora” deckarförfattarna, vars ljudböcker tankas ner i stor omfattning – särskilt om de dessutom har lejt in en känd och duktig inläsare, som Lassgård.

”Vi som håller på med pappersböcker håller på att bli bokbranschens dinosaurier”, sa min förläggare när vi senast diskuterade att göra Ester till en ljudbok.

Hjälp till att göra Ester till talbok!

Tips till er med funktionshinder – låna talböcker gratis

MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) producerar årligen 4000 talböcker som finns att låna på biblioteken. De flesta populära böcker blir talböcker (alla mina romaner är inlästa) och kan lånas av er med läs- och skrivsvårigheter, synnedsättning eller ni som har ADHD, autism. Det proffsigt inlästa talböcker – dessutom en fullständig version av en utgiven bok. Alltså HELA boken. Man kan ladda ner boken via MTM:s bibliotek. Jag har fått mina inspelade talböcker som CD-skivorna som jag flitigt lyssnar på i bilen. Senast ”Män som spelar schack”. Hög kvalité på inläsaren och vartenda ord som jag skrivit är inläst.

Beställ Ester!
Många av de talböcker som MTM läser in, görs efter förslag från läsarna och de lokala biblioteken. Så föreslå ditt bibliotek att du vill lyssna på Älskade Ester som talbok, så lär även den bli inspelad. Men den torde väl bli tio-femton timmar lång …

 

Rätten att vara nalta eljest

Av , , Bli först att kommentera 1

Morgon och jag har sovit ut till åtta. Jag och Lena var på fest igår, men det blev inte särskilt sent då vi knatade hemåt redan vid tiotiden – då festen började för många andra. En kul fest för ett hundratal inbjudna till en trevlig lokal häruppe på Pig Hill som ägs/hyrs av vår lokala MC-klubb. Festen började inte bra för min del. Jag fick för mig att promenera de dryga 500 metrarna till lokalen i mina nyinköpta dansskor. Efter 200 meter började högerskon att skava mot min häl, till slut var det som om någon placerat ett rakblad i skon. Väl framme hade jag fått ett rejält skavsår. Och inne i skon syntes eller kändes INGET som kunde åstadkomma detta skavande – ett mysterium. Så Lena fick kuta hem och hämta ett par andra skor och ett gäng plåster. Men sedan gick det att dansa. Det var länge sedan som herr Lundholm dansade, men det var befriande skönt att försöka flytta kroppen och fötterna i takt till musiken. Men bäst av allt var vakna upp på morgonen och inte vara bakis, en vinst jag fått sedan jag valt bort alkoholen i mitt liv.

Konungarnas Konung.cdr
2006 kom min roman om Konungen som var nalta eljest, men som bar på en fruktansvärd hemlighet.

Jag har ofta diskuterat med folk om var alla ”byaoriginalen”, de som var nalta eljest, tog vägen – ni vet de som kunde säga det opassande med ett leende på läpparna och som simmade mot strömmen för att nå fram till källorna. Även på 60-70-talet var det ju en del av dem som hamnade på olika institutioner, ofta på Umedalens mentalsjukhus. Men det fanns de som fanns kvar i samhället och klarade sig rätt så bra. På något sätt måste den tidens byastruktur ha haft ett mer öppet spelrum där det var tillåtet vara nalta eljest. På den tiden låste man inte ytterdörren, vilket i sig signalerade: ”Varsågod å kliv in!” På den tiden var det ytterst sällan att man bjöd in gästerna till en middag, utan gästerna kom spontant och utan föranmälan. Det kunde även de som var nalta eljest göra. Men det fanns förstås två sidor av myntet. Det var inte alla som var lika tillåtande som min mor och far, för det fanns naturligtvis mobbare även på den tiden som jävlades med Konungen och skickade sina hundar efter honom eller spände ut snubbeltrådar över vägen när han kom farande med sin moped. Men förutom dessa fåntrattar, fann Konungen alltid fram till de gårdar där dörrarna var öppna och där det alltid fanns plats vid matbordet.

apor

Hur är det idag? Vilka ursäkter har vi skaffat oss för att inte se de som behöver hjälp? ”Jag har nog med mitt. De får väl sköta sitt.” Har det i denna missnöjets kultur smugit sig in ett förakt mot svaghet och sårbarhet, mot de som är nalta eljest, så till den milda grad att bräcklighet likställs med dumhet? ”De får skylla sig själva! De har själv ställt till det för sig!” Har vi fått fullt upp med att studera oss själva i spegeln, att vi inte har tid med se det som sker runt omkring oss? När vi inte längre klarar av att vara närvarande i våra egna liv, så börjar blicken att flacka, allt medan vi fäller ut klorna för att försvara vår tillbakalutande likgiltighet.

MusiCares Person Of The Year Tribute To Bob Dylan - Show

Börjar tycka synd om Bob Dylan som tydligen gömt sig i källaren och dragit en filt över huvudet. Många har svårt att stå ut med hans tystnad efter att han fått Nobelpriset i litteratur. God sed säger att han ska stå inför kamerorna och bocka och tacka i en dryg kvart, men han kniper käft. För tusan, låt Dylan vara nalta eljest! Men så går en ledamot i akademien ut och säger att Dylan är ”oartig och arrogant”. Fan, karln har ju inte bett om att få priset. Förresten så knep även Albert Einstein käften, på ett liknande sätt som Dylan, när han fick nobelpriset i fysik 1922. Han hämtade priset först ett år senare. Sartre sket fullständigt i priset. Jag tycker att ledamöterna i akademien ska knipa käft! Det skulle underlätta. Nu gissar jag att vi inte kommer att få se Dylan vid prisutdelningen.

För övrigt måste alla människor få chansen att berätta om sitt liv inför en annan lyssnade människa. Först då blir hon till och kan placeras i ett sammanhang.

>>> Här kan du beställa mina böcker: KÖP!
(Du kan även komma förbi mig på Backenvägen i Umeå och hämta ett signerat exemplar!)

20160315_163208

Läs mer på min webb: Till Kents webb

 

Änglars tålamod

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre! 

 

En naken självbiografi

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag kom slutkorrekturet på min kommande bok från förlaget. Jag ska gå igenom texten och kontrollera att där inte finns några fel. Det är märkligt med texter, för trots att jag lämnade ifrån mig en noga genomgången text till förlaget och att sedan två redaktörer lusläst det jag skrivit, så hittar jag fortfarande småfel, inte så många, men ändå irriterande småfel. Så nu är det upp till mig att lusläsa varje mening, stanna upp då och då och fundera, vila tankar och ögon lite då och nu, för att inte missa just småfelen.

Problemet jag brottats med hela livet, är att jag (författaren och journalisten) är dyslektiker. Jag brukar tappa bindeorden inne i meningarna (som, att, och) och det brukar försvinna en och annan ändelse.Jag måste alltid printa ut mina texter, då dataskärmarnas dåliga upplösning gör att jag missar ännu mer. Jag brukar skriva om, och skriva om, och skriva om mina texter till dess jag att ”tvättat” bort småfelen. Så när jag nu korrekturläser texten från förlaget så handlar det i mångt och mycket att jaga mina dyslexifel.

Hoppas att tidsplanen håller, så att boken kommer ut under senhösten. Men det är ju så mycket mer som ska fixas inför en utgivning, som omslag, fotografering, marknadsföring. men det ordnar väl sig. Men jag gruvar mig redan för mottagandet av boken, som förlaget vill döpa till ”Spring Kent, spring!” En naken självbiografi om ett liv som inte alltid varit spikrakt – även om det för en utomstående kan ha verkat så. Spikrakt. En man i språnget, alltid på väg. Men så har det inte varit. I varje fall inte i mitt liv.

Lämnat tillbaka den fina hyrbilen. En sådan skulle man haft, en Toyota av senaste modell, med sex växlar. Gick hem från Ersboda i solskenet, i värmen. En och en halv timmes traskande. Fick skavsår på höger häl. Sedan har jag suttit och lusläst och jagat småfel. Däremellan har jag tänkt på resan till baklandet och inlandet, och alla de fina, vackra människor jag mött. Tusan att de ska bo så långt bort.

För övrigt kan jag berätta att jag varit in på Biltema och köpt tio disktrasor.