Jag har bloggat flera gånger om dessa gubbar, men jag kan inte låta bli att återigen väcka dem till liv. Vissa har gjort sig förtjänta av att bli ihågkomna lite då och då. Nostalgi betyder hemresa på grekiska. Men man får akta sig för att inte idealisera det förgångna så att det egna skimmer skymmer den egentliga bilden. Men när det de två gubbar som figurerade i min barndom och uppväxt är det svårt att att låta bli att inte förstora dem till goda jättar eller inbilla sig att de var nedstigna jordänglar.
Filip och Elon och bakom skymtar jag.
Precis som pappa var farbror Filip krontorpare och deras hus var på utsidan som vårt, men invändigt var deras tre rum och kök spegelvända i jämförelse med vårt hus. Det var cirka två kilometer mellan husen i byn Bäckmyran. Dit sprang jag och syrran mest var dag eller så kom farbror Filip farandes på sin sparkcykel.
Elon Brändström, Bäckmyran
Elon däremot körde bil vart än han skulle. En av de bilar som höll längst var en gul Fiat, då han hade en förmåga att göra skrot av sina bilar genom dikeskörningar eller frontalkrockar med andra fordon. Han drevs även av ett tvång att utforska traktens alla skogsbilvägar eller följa hjulspår djupt in i skogen. Pappa var den som drog loss Elons bilar som fastnat i lera eller på nån blötmyr. Elon var eljest och hade sin alldeles egna bild av världen vi alla levde i.
Farbror Filip och Elons namn och deras minnesbilder dyker upp inför var jul. Vi var inte släkt med dem, utan egentligen var de ju utifrån sett två gubbar som bodde i samma by som vi gjorde. Men de blev något mycket mer än våra grannar. De skulle inte behöva sitta ensamma medan vi firade Jul, Påsk eller Midsommar. Filip och Elon skulle vara med. Vi ungar älskade dessa snälla män över allt här på jorden – och de var så ödmjukt tacksamma för att inte bli bortglömda. De kunde inte nog tacka för att få tillhöra vår sociala flock och att på det viset få vara del i ett sammanhang.
Elon, mor Signe och Filip Brändström.
Här en bild på familjen Brändström. Här levde ännu mor Signe, men hon dog tidigt. Farbror Filip blev ensam med pojken Elon, som var speciell, och som Filip försökte skydda och hjälpa på alla de sätt. Redan i skolan råkade Elon ut för mobbarna. Han hade ett märkligt mellannamn som fick folk börja skratta. Första skoldagen kunde inte ha varit lätt för Elon när han skulle ställa sig upp och högt och ljudligt säga sitt fullständiga namn. Elons svar spred sig över trakten. ”Jag het Elon … (han tvekade en stund) Bodil Brändström å jag jer sä trött!” Bodil … Hade prästen skrivit fel? Nja, mor Signe var vist egen av sig.
Han var långsam av sig. När han hos Domänverket som skogshuggare, blev pappa bekymrad. Han tog på sig att hålla sig nära Elon så att han inte skulle skada sig. Elon satt mest på någon stubbe och vilade. ”Varför hugger du inte”, ropade pappa och fick genast Elons patentsvar: ”Jag jer ju sä trött!”
De försåg oss med godis.
Elon och farbror Filip försedde oss med godis. Mängder med godis. Och julklappar. Det var två män som inte lärt sig att verbalt tacka för att de fick bli medlemmar i vår familj och ta del av mor Gunhilds dignande julbord. En julafton kom de åkande i Elons gula Fiat, med nervevade bakrutor för att få plats med alla julklappar. Varenda kronor av deras små pensioner måste ha gått åt till att köpa presenter, julklappar och godis till oss ungar.
Elon, men ingen farbror Filip.
När farbror Filip dog tappade Elon fokus i livet och klarade inte längre att sköta hygien eller att sköta om hushållet. På några år förvandlades till en soptipp och hans liv blev allt mer kaosartat. Till slut låste han dörren och slutade att släppa in oss. Det var vildkatter överallt. Drygt 60 stycken räknade pappa till en dag när Elon var in till Lycksele och köpte godis.
Elons sista år på jorden.
Han blev tyst, inbunden. 1987 dog Elon. Pappa och en annan granne bröt upp ytterdörren då han inte synts till på veckor. De fann honom sittande död på toalettstolen. Något hade brustit inom honom, något stort blodkärl som brast.
För några år sedan gick vi ”barn” som en gång bott i Bäckmyran samman, och skramlade ihop den summa som behövdes för att rengöra Filip och Elons gravsten. Det var en vacker tanke och vårt tack till två snälla män som en gång levde sin korta stund på jorden.
Deras gravsten blev som ny.
Senaste kommentarerna