Etikett: Kafka

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.

 

Sömnlös på Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 4

Somnade på soffan vid 20-snåret och vakande ”utsövd” vid tre-tiden. Va, sju timmars sömn – men på fel sida av dygnet. Mest gamla deckare på teven, som är så uruselt dåliga att de är omöjliga att somna om till. Sålunda, hej å hå, upp på fötterna och in i skrivarlyan.

stress-2051408_960_720

I går började jag bläddra i den research jag påbörjade för snart tio å sedan. Mängder med släktforskningsdokument, kartor från 1800-talet, biljettförsäljningsannonser, tågtider, böcker om hur nybyggarna levde, om sjukdomar, hundratals sidor med anteckningar (som tydligen jag skrivit) och mycket mer. Detta kan tyda på att jag, trots sjukdomarna, ska försöka skriva klart romanen ”Älskade Maria”; den om min farmorsmor och hennes liv i dåtidens Vindeln. I stort känns romanen klar som ett ramverk, det handlar bara fylla det med kött och blod. Meningen var att jag skulle skriva ”Älskade Maria” före ”Spring Kent, spring!” och ”Män som spelar schack” – men något kom emellan. Maria var en aning suddig i konturerna. Vem var hon egentligen? Vad var det som fick henne att tveka? Rent av: Vem skrämde henne?

Kent maskin Kent Korr

Åttiotal. Bodde på Teg ute på Korpralsvägen. VÄNSTER: Hade köpt mig den optimala skrivmaskinen. Den var supersnabb, hade låg ljudnivå och kunde (hör och häpna) radera en hel rad. I övrigt fick jag som vanligt använda Tipp-Ex när felaktigheter skulle ändras. På den tiden kostade skrivmaskinen 6000 kr, vilket var stora pengar på den tiden – men jag skulle ju bli författare. ”Jag kommer aldrig mer att behöva köpa någon fler skrivmaskin”, resonerade jag – och så kom de första datorerna: Apple Plus och SE med rättstavningsprogram. Snart satt jag och skrev med en SE (20 000 kr). Hit men inte längre – dessutom hade jag 1 Mb i ramminne. HÖGER: Vad gällde korrekturläsningen var den då som nu identisk. Papper och rödpenna i jakten på dyslektiska slarvfel.

Nu blev det ingen romanpublicering under vare sig 80-talet och nästan hela 90-talet. Blev visserligen inbjuden till Bonniers 1987 för att diskutera ett av mina manus. Men mer än så blev det inte. Mellan 1990 och 1996 skrev jag nästan ingenting – förutom de reportage jag skrev när jag jobbade på Folkbladet. Först 1999 skulle jag debutera med ”Svin föder svin”.

elon
Till minne av Elon Brändström (1930-1987)

I Bäckmyran bodde vi grannar med Elon. Tidigare bodde även hans far Filip där, men var avliden när korten togs. Elon förekommer som en karaktär i ett par av mina romaner: ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Spring Kent, spring!” Elon var snällheten själv och en figur som besökte oss dagligen och deltog i vårt julfirande – ensam som han var. Länge trodde jag att farbror Filip och Elon var utsända av en högre makt ...Till begravningen skrev jag följande: ”Elon, du vaktade vår barndoms sista utpost. Längst inne i våran skog, satt du och väntade på att vi ungar skulle bli vuxna.” 

Kent Party

En bild från en hetsig, litterär diskussion. Plats: Tärnaby. Den handlade om vilken författare som var den störste av dem alla. Där dök Hermann Hesse upp, tätt följd Tomas Mann. Kafka och Göran Tunström fick varsin röst. Jag blev förbannad. Den störste av dem alla fanns ju runt husknuten: Torgny Lindgren som skrivit ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. Som straff för deras okunnighet började jag vid varje måltid att högläsa ur ”Merabs skönhet”. Det tog inte länge innan merparten pratade som Torgny Lindgren och de kunde citera långa stycken ur texterna: ”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra.” 

I huvudet gör jag tjusiga beräkningar över ett lyckligt och friskt liv. Men jag måste ha missat några siffror, räknat fel, adderat där jag skulle ha dragit ifrån, eftersom det misstämmer så mycket mot verkligheten.

Trött på att vara sjuk. Så här kan det vara …

Sjukdomens baksidor

1. Att aldrig vakna utvilad.

2. Att aldrig kunna planera.

3. Att aldrig kunna dansa av pur glädje.

4. Att ständigt känna sig missförstådd.

5. Att inte få känna sig accepterad.

6. Att ofta bli ifrågasatt.

7. Att bli anklagad för att vara lat.

8. Att bli kallad för en sur tråkmåns.

9. Att känna sig misslyckad.

10. Att bli bortvald.


För övrigt
torde kampen för att vara sann, vara en av de modigaste strider vi ger oss in i.

© Kent Lundholm

 

Tiden har rusat ifrån mig

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns tillfällen då man känner sig urgammal – som ett kvarglömt fossil från kritatiden. Ibland verkar det som om jag glömt att det pågår en utveckling. När jag får för mig att diskutera litteratur så vurmar jag för de gamla drakarna, som Strindberg, Herman Hesse och Kafka, och glider samtalet in på musik så kvittrar jag om den bortglömda symfonirocken typ Genesis, Gentle Giant och Camel. Apropå min musiksmak var det en ung grabb som kommenterade den på följande sätt: ”Genesis, det är ju Första Moseboken.” Detta vittnade om en viss bildning.

Nej, tiden har rusat ifrån mig. Här står jag med en uråldrig musiksmak och vurmar för böcker som ingen läser längre.

Riktigt avslöjad blev jag i helgen, då jag under en taxiresa skulle visa framfötterna. Flera taxibolag gör reklam för en app som ska användas vid beställning av resor. Löjligt, sa jag till den unga taxichauffören, Frida hette hon visst, och höll ett brandtal över hur fånigt det är med appar, när man lika enkelt kan knappa in numret på sin telefon. ”Men appen sköter ju hela bokningen”, förklarade den unga kvinnan. Jag nickade med ett fånigt leende på läpparna. Det borde jag ju ha förstått; det handlar med andra ord om nödvändig rationalisering.

För att rädda situationen började jag peka med hela handen och förklara vägen, ja så att det skulle gå rätt till. Då lutade hon sig lite demonstrativt över sin GPS som mycket tydligt visade färdvägen. Äsch, tänkte jag. Snart är det väl en app som kör taxin – men ett fossil från kritatiden består i miljoner år till.

SVT:s nya satsning har fått den föga uppmuntrande titeln ”Fråga kultureliten”, som bara i sig torde skrämma bort en hel drös av kulturintresserade. Det är sannerligen ett mossigt upplägg där några trötta tyckare, sittande på höga stolar, försöker fånga chansen att besvara tittarnas frågor. Jag vill mena att det är väldigt få svar som ges. Det beror möjligen på att konst och litteratur inte är några exakta vetenskaper, utan just handlar om tyckande i största allmänhet. I mina ögon är det inte en särskilt spännande panel som sitter på podiet. Kunde de inte ha kastat in några bråkstakar, typ Stig Larsson och Bengt Ohlsson. Sedan är ”Fråga kultureliten” en form som liknar radioteve, något som var populärt på sextiotalet.

Nej, då finns det andra eliter som är betydligt mer intressanta. De kommande veckorna är det skideliten som bjuder på spänning. Särskilt roligt är längdskidåkningen. Vet inte vad som fått mig att tycka om den typen av idrott, för själv har jag alltid varit en riktigt usel skidåkare som mest stod och slirade i uppförsbackarna. Fick inte heller till motoriken mellan armar och ben; det påminde mest om kamelens passgång. Mitt djupa intresse för skidåkning bottnar nog i kampen man mot man, kvinna mot kvinna. Även om somliga skyller på dåligt vallade skidor, så är det alltid den bäste som vinner.

Hellner och Kalla, snyt er å ut i spåret.

Kent Lundholm

Böcker man bör ha läst?

Av , , Bli först att kommentera 0

Klassiker

VID FÖRRA FLYTTEN hittade jag ett tummat, flitigt använt pappersark. Rubriken löd: ”Klassiker jag ska läsa”. Detta ”brev” var daterat anno 1976, blott sjutton år jag var. Jo, jag kände igen denna litteraturförteckning på drygt 200 titlar jag skrivit ner efter att ha förkovrat mig ett par böcker i ämnet litteraturvetenskap. Jag hade redan då bestämt mig för att en dag bli författare . Därför ansåg jag det nödvändigt att plöja igenom världens alla litterära klassiker.

JAG KAN IDAG konstatera vid flertalet av dessa titlar finns en röd bock – som betyder att jag läst den aktuella boken. Den senaste datummarkering var för 20 år sedan – då var jag 30 år. Jag ögnade igeom listan och kunde konstatera att jag fram till dags dato, har läst merparten av böckerna.

DET SKRIVER JAG icke för att förhäva mig. Jag var alltså 17 år fyllda när jag radade upp denna mängd av klassiker – och det tog 35 år läsa alla dessa böcker. Numera anser jag läsningen kan liknas med ennyckel till hur vi uppfattar världen. Genom läsandet tror jag att vi lär oss empati, att ökar vi vår förståelse för det annorlunda. Kanske är det även så att vi söker efter våra egna liv i de romaner vi läser. Orden, meningar blir den spegelbild där vi ser oss själva. Vi kan också läsa böcker som tröst, för att ge mening åt vår ensamhet. Vi läser för att förstå.

NEDAN FÖLJER EN lista av de klassiker som fanns på min lista, de böcker jag läst – men även andra romaner som blivit viktiga för mig under årens lopp. Rubrikerna – ja, de får ni tolka som ni vill. Det fattas naturligtvis massor med titlar –  eller sådana som inte borde finnas med i denna presentation. Dock är detta min litsa (av en del) romaner som jag plöjt igenom. Här finns inga recensinoner, ingen inbördes ordning – det får ni själva avgöra.

Men merparten av dessa romaner är verkligen värda att läsa! 

Läs och begrunda, läs och tyck till.

Bra klassiker – som håller än i dag (”bör läsas”)
”Röda rummet” 1879, August Strindberg,”Slottet” 1926, Franz Kafka,”Mästaren och Margarita” skriven 1928-1940, Bulgakov, ”Pesten” 1947, Camus, ”Mot fyren” 1927, Virginia Woolf, ”Mörkrets hjärta” 1902 Joseph Conrad, ”Brott och straff” 1865, Dostojevskij, ”En flykting korsar sitt spår”(Jantelagen) 1933, Aksel Sandemose, ”Svält” 1890, Knut Hamsun, ”Stäppvargen” 1927, Hermann Hesse, ”Kejsarn av Portugallien” 1914, Selma Lagerlöf , ”Porträtt av konstnären som valp” 1940, Dylan Thomas, ”Den allvarsamma leken” 1912, Hjalmar Söderberg, ”Bergtagen” 1924, Thomas Mann, ”Okänd soldat” 1954, Väinö Linna, ”Min barndom” 1913, Maksim Gorkij, ”Medan jag låg och dog” 1930, William Faulkner, ”Krig och fred” 1869, Leo Tolstoy, ”Kristin Lavransdatter” 1922-1927, Sigrid Undset, ”Barabbas”1950, Pär Lagerkvist, ”Thérèse Raquin” 1867, Emile Zola .

Klassiker – som ”går an”
”Det går an”, Carl Jonas Love Almqvist, ”Clownen Jac”, Hjalmar Bergman ,”Mina vänner”, Emmanuel Bove, ”Flugornas herre” 1954, William Golding,”Den unge Werthers lidanden” 1774, Goethe, ”Johnny var en ung soldat”1939, Dalton Trumbo, ”Tom Sawyers äventyr” 1875, Mark Twain, ”Pärlan”1947, John Steinbeck, ”Djurfarmen” 1945, George Orwell, ”Moby Dick” 1851, Herman Melville, ”Den store Gargantuas förskräckliga leverne” 1534, François Rabelais, ”Den gamle och havet” 1952, Ernest Hemingway , ”Stolthet och fördom” 1797 (publicerad 1813) Jane Austen, ”Gullivers resor” 1726, Jonathan Swift

Överskattade (tråkiga) klassiker
”Kusin Bette” 1846, Balzac, ”Odysseus” 1922, James Joyce, ”Mannen utan egenskaper” 1930-1943, Robert Musil , ”På spaning efter den tid som flytt”,Marcel Proust , ”Singoalla” 1857, Viktor Rydberg, ”Onkel Toms stuga” 1852, Harriet Stowe   

Banbrytande böcker som fått mig att växa 
”Din livsfrukt”, Lars Ahlin, ”Bibeln”, ”Merabs skönhet”, Torgny Lindgren,”Henrietta ska du också glömma” 1977, Stig Slas Claesson, ”Ökenbrevet”Göran Tunström , ”Vägen till Klockrike” 1948, Harry Martinson”Musikanternas uttåg” 1978, P O Enquist, ”Processen” 1925, Franz Kafka, ”I havsbandet”, August Strindberg , ”Gentlemen” 1980, Klas Östergren,”Guldspiken”, Peter Nilson, ”Samlade dikter”, Bruno K. Öijer

Littära Pärlor (”Vägvisare”)
”Tjuven” 1983, Göran Tunström, ”Vem älskar Yngve Frej?” 1968, Stig Slas Claesson, ”Den som vandrar om natten” 1988, Marianne Fredriksson,”Snöljus”, Lars Andersson, ”Aprilhäxan” Majgull Axelsson, ”Känner ru brorsan”, Ernst Brunner, ”Samuels bok” 1981, Sven Delblanc, ”Järngräs”1983, William Kennedy, ”En förlorad värld” 1945, Evelyn Waugh, ”Medan tiden tänker på annat” 1992, Niklas Rådström, ”Din stund på jorden” 1963, Vilhelm Moberg, ”Älvakungen” 1970, Michel Tournier, ”Ormens väg på Hälleberget”1982, Torgny Lindgren, ”Gogols ansikte” 1989, Kjell Johansson , ”Hans nådes tid” 1960, Eyvind Johnson, ”Järnkronan” 1985, Sara Lidman, ”Fly till vatten och morgon” 1941,Thorsten Jonsson.

Romaner med magi
”Den femte rollen” (Deptfordtriologin) 1970, Robinson Davies, ”Sagan om Ringen” Tolkien, ”Rymdväkaten” 1995, Peter Nilson, ”Stiftelsetrilogin” 1951-52-53, Isaac Asimov , ”Möte med Rama” 1973, ”Rama II” 1989, Arthur Clarke ,”Clockwork Orange” 1962, Anthony Burgess, ”Under tiden” 1993, Göran Tunström

Kultromaner – vad nu det är?
”Neuromancer” 1984, William Gibson, ”På drift” 1957, Jack Kerouac,”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov, ”Räddaren i nöden” 1951, Salinger,”Glaskupan” 1963, Sylvia Plath, ”Solange” 1951, Willy Kyrklund , ”Moment 22″1961, Joseph Heller
 
Romaner som gav mig en spark – en överraskning
”Sjöfartsnytt” 1993, Annie Proulx, ”Onåd”, 1991, J.M. Coetzee, ”Andarnas hus” 1982, Isabel Allende, ”Cancerkliniken” 1968, Solzjenitsyn, ”Blonde”2001,  Joyce Carol Oates, ”Den engelske patienten” 1992, Michael Ondaatje,”Aliide, Aliide” 1991, Mare Kandre, ”Blecktrumman” 1959, Günter Grass, ”Garp och hans värld” 1978, John Irving

Böcker som får mig att skratta
”Liftarens guide till galaxen”, Adams, Douglas, ”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov, ”Dumskallarnas sammansvärjning” 1980, John Kennedy Toole,”Tango för enbenta” 1987, Sture Dahlström, ”Postilla” Tage Danielsson,”Casanovas senare resor” 1979, Jacques Werup, ”Kollektivt självmord” 1997, Arto Paasilinna, ”Populärmusik från Vittula” 2000, Mikael Niemi. 
 
Spännade, nervkittlande romaner
”Alias Grace” 1996, Margaret Atwood, ”Jag är inte rädd” 2002, Niccolò Ammanti, ”Rosens namn” 1980, Umberto Eco, ”Ur kackerlackors levnad”,Alfvén, Inger, ”Bernard Foys tredje rockad” Lars Gustafsson, ”De nakna och de döda” 1948, Norman Mailer.
 
Thrillers, deckare
”Händelser vid vatten” 1993, Kerstin Ekman, ”Stick” 1987, Elmore Leonard,”En amerikansk myt”, 1995, James Ellroy, ”Män som hatar kvinnor”, Stieg Larsson, ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” Håkan Nesser,”Villospår” 1995, Henning Mankell, ”När lammen tystnar”, Thomas Harris
 
Memoarer som ger en förklaring
”Min biografi” 1964, Charles Chaplin, ”Mitt liv”, 1962, C G Jung, ”Memoarer”(samlingsvolym, 2003), Beppe Wolgers.

Vetenskap/filosofi/religion/historia
”Candide” 1759, Voltaire, ”Emilé” 1762, Rousseau, ”Bekännelser” Augustinus (354-430), ”Kapitalet” 1867, Karl Marx, ”Antingen – eller. och Begreppet ångest”, Søren Kierkegaard (1813 – 1855), ”Äcklet”, Jean Paul Sartre (1905- 1980), ”Märk världen” 1993, Tor Norretranders, ”Sonjas Godhet” 2006, Owe Wikström, ”Ofredsår” 1993, Peter Englund, ”Antikens historier”, Alf Henrikson

Poesi/drama
”I väntan på Godot” 1952, Beckett, ”Samlade Dikter”, Gustaf Fröding,”Leaves of Grass” 1855, Walt Whitman, ”Samlade dikter”, Tomas Tranströmmer, ”Samlade dikter”, Bruno K. Öijer, ”Kaos är granne med Gud”, Lars Norén – också, naturligvis: ”Hamlet”, Shakespeare.

KENT LUNDHOLM

Om mig