Etikett: Torgny lindgren

Orden bära icke bojor

Av , , Bli först att kommentera 5

KENTS BOKTIPS. Jag skriver lite då och då om böcker och författare jag anser vara läsvärda och puffar för dem. Det är inga regelrätta recensioner, utan enbart mina högst privata åsikter om vad som är bra eller inte. I förra tipset skrev jag om Slas. Denna gång handlar det om Torgny Lindgren.

2017 avled Torgny Lindgren. Han lämnade efter sig ett viktigt och imponerande författarskap. En av Västerbottens (och landets) litterära giganter. Ni som inte läst något av honom har missat en hel del, samtidigt som ni har många underbara lässtunder framför er. Jag har lyssnat på många av hans framträdande och jag har till och med skjutsat honom i min bil – och tillbringat en hel dag tillsammans med honom. Det var dagen då han skulle framträda i landshövdingen Georg Andersson residens. Det var en underbar dag. Där vid landshövdingens köksbord satt Torgny och rökte pipa. medan han drog skröna efter skröna, blandat med verkliga händelser. Men vad som var sanning och lögn var omöjligt att skilja på. Det var den dagen jag fick chansen att göra en lång intervju med honom. Det blev ett märkligt samtal om stubbrytare och bakåtpassningar.

Torgny Lindgren, mannen, författaren, född 1938 i Raggsjö i Norsjö församling. Han utbildade sig till folkskollärare, blev socialdemokratisk kommunpolitiker i Vimmerby. Sedan började han skriva och det gick riktigt bra! Han blev till och med invald i Svenska Akademien 1991. Själv blev jag bekant med hans författarskap genom romanen ”Skrämmer dig minuten” (1981). Sedan kom genombrottet med ”Ormens väg på hälleberget” (1982) och ”Merabs skönhet” (1983). Dessa två var skrivna på det ”lindgrenska språket”. Jag återkommer senare till det.

Genombrottet
Torgny berättade följande: ”Ormens väg på Hälleberget påbörjade jag i femårsåldern. Det var då som n’Isak visade mig gropen där hans barndomshem legat, och om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev huset.” Allt sagt vid ett besök i Umeå, i ett fullsmockat Aula Nordica. ”Sedan gick åren och berättelsen parade sig med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium och spelade i gårdarna.” Det fanns dock ett problem. Språket. Norsjömålet, det som han hela livet tänkte och drömde på, var i litterär form redan upptaget av Sara Lidman. ”Men mormor blev räddningen”, berättade han. ”Jag skrev som det hördes när hon talade till landshövdingen.” Det unika lindgrenska språket var ett faktum. Det är en besynnerlig blandning av norsjömål, biblisk högprosa och rikssvenska. Ohyggligt vackert!

Språkets musik
Han hade ett ödmjukt förhållningssätt till sitt skrivande. ”Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet. Att skriva handlar om att minska ordens flyktighet. Varje ord måste vara frukten av ett beslut”, sa han vid framträdandet i Aula Nordica. För Torgny Lindgren var språkets musik viktig. Om man läser Lindgrens texter högt, så hör man denna rytm, musiken han talade om.

”Att hava som en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden, dem hava stormvindens kraft.” (Merabs skönhet 1983).

Skrivandets process
Torgny Lindgren delade upp författandet i två delar. Skrivandet: en långsam, seg och lustfylld process som kunde pågå i årtionden. Den andra: ”att skriva ner”, en process som gick fort och var överstökad på en månad. Han skrev med penna och papper, ibland bara några rader per dag. Men varje ord var noga uttänkt. De fick inte bli flyktiga. De skulle bli bestående.

Lästips

Vad ska man då läsa om man vill bekanta sig med Torgny Lindgrens omfattande författarskap? Absolut så bör man läsa ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. I den senare kommer ni att bli bekant med Lindgrens kärva och underfundiga humor. Kan med fördel läsas högt i goda vänners lag.

En roman som tillhör mina favoriter är ”Norrlands Akvavit” från 2007. Romanen om avkristningen och avfolkningen av Västerbottens inland. I korthet handlar romanen hur den före detta frikyrklige väckelsepredikanten Olof Helmersson, som för femtio år sedan frälste ett otal personer i Västerbottens inland, återvänder efter att ha kommit till insikt. Han ska nu upplysa de arma själarna i församlingen om att det inte finns någon Gud! Den frälsning han en gång så dogmatiskt dunkade in i folk, var inget annat än ren och skär lögn. Frälsningen är bara en sjuklig känslostorm.

Pölsan (2002): En resa på motorcykel genom Västerbotten för äta pölsa av olika slag.
Hummelhonung (1995): Om de två så olika bröderna. Den ene suktade efter salt, den andre efter socker.

Inaveln
Åter till landshövdingens residens. Där Torgny hade sina rötter i Raggsjö, en liten by inte långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten, finns i det geografiska området en märklig anhopning av litterära storheter. Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke Lundgren.

Landshövding Georg Andersson ställde frågan: ”Hur det kunde komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten, begåvats med så många goda författare? Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren: ”Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln.” Många av de omtalade författarna är nämligen släkt med varandra.

Under min intervju frågade jag honom hur han såg på sitt eget författarskap. Han sög på pipan och tänkte efter en lång stund innan han svarade. ”Numera trycks texterna på ett så uselt, billigt papper att mina ord kommer ha förbleknat och försvunnit om 70-80 år.”

© Kent Lundholm 2020-10-27

Besvärliga patienter

Av , , Bli först att kommentera 3

Stel och styv. Vissa dagar tycks medicinen mot min Parkinson fungera sämre. Idag är en sådan dag. Under eftermiddagen väntar ett besök hos min läkare, där det stora samtalsämnet torde handla om min usla sömn. Att sova i snitt fyra timmar per natt, lär försämra min Parkinson och vara ett hot mot svängningar i min bipolära sjukdom. Om jag inte håller koll och talar för min sak, så blir inget gjort. Samtidigt riskerar jag att uppfattas som en besvärlig, grälsjuk patient.

despair-513529_960_720

 

Tyvärr blir ”de tysta” patienterna i mångt och mycket lämnade åt sitt eget öde. Tro jag det. Det råder en ständig brist på specialiserade läkare och man får vara glad åt att träffa en som går sin ST-tjänstgöring (läkare som ämnar att specialisera sig.) Inom psykiatrin har jag på sistone fått träffa en ST-läkare, medan det är ett ständigt byte av underläkare i den somatiska vård.

Jag börjar bli trött på att vid varje läkarbesök försöka sammanfatta mina åkommor och vilka mediciner som inte fungerar. Det är inte rimligt att 75 procent av besökstiden går åt till beskriva mina sjukdomar och de besvär jag haft under årens lopp. Vid samsjuklighet, som jag lider av, måste båda åkommorna behandlas samtidigt – inte lite av en psykdoktor och lite av en läkare inom somatiken. Det har med åren blivit allt mer tröttsamt att ständigt vara på tårna och vara en ”besvärlig” patient.

torgny
Torgny Lindgren på besök hos landshövding Georg Andersson.

När jag 1996 fick chansen att intervjua Torgny Lindgren, ställde jag några djupa frågor angående riskerna med att göra en bakåtpassning och om hur farlig en stubbrytare kan vara. På frågan om stubbrytaren svarade han: ”Den kan vara ohyggligt farlig. Ju starkare karl desto farligare blir den.” Klurade en stund på nästa fråga. ”Viket förhållande har du till Gud?” Då bolmade han så mycket med pipan att ansiktet försvann bakom röken. Allvarsamt svarade han: ”Det får du fråga honom om.”

sarabesok

Det var ett viktigt och trevligt arrangemang som landshövdingeparet Georg och Hjördis Andersson 1996 inledde med Folkbladet. Författare från länet bjöds in som sedan framträdde inför den publik som via lotten fick besöka residenset. Det var nog det roligaste uppdrag jag haft som journalist och kulturredaktör.

Danska-flaggan

 

I dag går danskarna till valurnorna. Det som hörs i rapporteringen är att danskarna (som ett slags föredöme) är flera år före Sverige med sina hårda tag i invandringspolitiken. I Danmark har socialdemokraterna kidnappat invandrarfrågorna av Dansk Folkeparti. Är det den utvecklingen som väntar i Sverige – att S vingklipper Sd genom att lansera deras hjärtefrågor? I det danska valet tappar Dansk Folkeparti då man nu även attackeras från det högerextrema och rasistiska partiet ”Stram kurs”: Mörkermänniskor som skyr ljuset. Vad kan vi lära av det? Jo, att stollar kan ersättas med än värre stollar; sådana som helt  ogenerat säger sig vara rasister och som vill stifta speciallagar där Vi och Dom skiljs åt – mellan bättre slags folk och farligt, annorlunda folk som ska kastas ut.

För övrigt leder rädsla till att vi stänger in, stoppar undan, glömmer, gömmer, söndrar och gör oss okunniga. Rädsla och okunskap skapar de fördomar som blir till ”sanningar”.

Sömnlös på Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 4

Somnade på soffan vid 20-snåret och vakande ”utsövd” vid tre-tiden. Va, sju timmars sömn – men på fel sida av dygnet. Mest gamla deckare på teven, som är så uruselt dåliga att de är omöjliga att somna om till. Sålunda, hej å hå, upp på fötterna och in i skrivarlyan.

stress-2051408_960_720

I går började jag bläddra i den research jag påbörjade för snart tio å sedan. Mängder med släktforskningsdokument, kartor från 1800-talet, biljettförsäljningsannonser, tågtider, böcker om hur nybyggarna levde, om sjukdomar, hundratals sidor med anteckningar (som tydligen jag skrivit) och mycket mer. Detta kan tyda på att jag, trots sjukdomarna, ska försöka skriva klart romanen ”Älskade Maria”; den om min farmorsmor och hennes liv i dåtidens Vindeln. I stort känns romanen klar som ett ramverk, det handlar bara fylla det med kött och blod. Meningen var att jag skulle skriva ”Älskade Maria” före ”Spring Kent, spring!” och ”Män som spelar schack” – men något kom emellan. Maria var en aning suddig i konturerna. Vem var hon egentligen? Vad var det som fick henne att tveka? Rent av: Vem skrämde henne?

Kent maskin Kent Korr

Åttiotal. Bodde på Teg ute på Korpralsvägen. VÄNSTER: Hade köpt mig den optimala skrivmaskinen. Den var supersnabb, hade låg ljudnivå och kunde (hör och häpna) radera en hel rad. I övrigt fick jag som vanligt använda Tipp-Ex när felaktigheter skulle ändras. På den tiden kostade skrivmaskinen 6000 kr, vilket var stora pengar på den tiden – men jag skulle ju bli författare. ”Jag kommer aldrig mer att behöva köpa någon fler skrivmaskin”, resonerade jag – och så kom de första datorerna: Apple Plus och SE med rättstavningsprogram. Snart satt jag och skrev med en SE (20 000 kr). Hit men inte längre – dessutom hade jag 1 Mb i ramminne. HÖGER: Vad gällde korrekturläsningen var den då som nu identisk. Papper och rödpenna i jakten på dyslektiska slarvfel.

Nu blev det ingen romanpublicering under vare sig 80-talet och nästan hela 90-talet. Blev visserligen inbjuden till Bonniers 1987 för att diskutera ett av mina manus. Men mer än så blev det inte. Mellan 1990 och 1996 skrev jag nästan ingenting – förutom de reportage jag skrev när jag jobbade på Folkbladet. Först 1999 skulle jag debutera med ”Svin föder svin”.

elon
Till minne av Elon Brändström (1930-1987)

I Bäckmyran bodde vi grannar med Elon. Tidigare bodde även hans far Filip där, men var avliden när korten togs. Elon förekommer som en karaktär i ett par av mina romaner: ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Spring Kent, spring!” Elon var snällheten själv och en figur som besökte oss dagligen och deltog i vårt julfirande – ensam som han var. Länge trodde jag att farbror Filip och Elon var utsända av en högre makt ...Till begravningen skrev jag följande: ”Elon, du vaktade vår barndoms sista utpost. Längst inne i våran skog, satt du och väntade på att vi ungar skulle bli vuxna.” 

Kent Party

En bild från en hetsig, litterär diskussion. Plats: Tärnaby. Den handlade om vilken författare som var den störste av dem alla. Där dök Hermann Hesse upp, tätt följd Tomas Mann. Kafka och Göran Tunström fick varsin röst. Jag blev förbannad. Den störste av dem alla fanns ju runt husknuten: Torgny Lindgren som skrivit ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. Som straff för deras okunnighet började jag vid varje måltid att högläsa ur ”Merabs skönhet”. Det tog inte länge innan merparten pratade som Torgny Lindgren och de kunde citera långa stycken ur texterna: ”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra.” 

I huvudet gör jag tjusiga beräkningar över ett lyckligt och friskt liv. Men jag måste ha missat några siffror, räknat fel, adderat där jag skulle ha dragit ifrån, eftersom det misstämmer så mycket mot verkligheten.

Trött på att vara sjuk. Så här kan det vara …

Sjukdomens baksidor

1. Att aldrig vakna utvilad.

2. Att aldrig kunna planera.

3. Att aldrig kunna dansa av pur glädje.

4. Att ständigt känna sig missförstådd.

5. Att inte få känna sig accepterad.

6. Att ofta bli ifrågasatt.

7. Att bli anklagad för att vara lat.

8. Att bli kallad för en sur tråkmåns.

9. Att känna sig misslyckad.

10. Att bli bortvald.


För övrigt
torde kampen för att vara sann, vara en av de modigaste strider vi ger oss in i.

© Kent Lundholm

 

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm

Regn och välfärd

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen hänger någonstans bakom de grå molnen. Regn. Tid för dammtorkning, klädtvätt och läsande. Sent omsider har jag läst Torgny Lindgrens ”Klingsor”. Älskar Lindgren för hans blandning av underfundig humor och dödligt allvar. Få författare berör mig som mycket som han gör. Utöver det har det blivit en hel del vetenskapliga böcker. Inbillar mig att jag ska bli klokare om jag läser sådan litteratur.

Nu har spetsforskningen kunnat slå fast att dåliga och trista TV-program gör oss tjockare. Tänk vad vetenskapen kan förmå. Men det stämmer. Själv gick jag upp ett par kilo förra gången jag såg ”Lotta på Liseberg”. Klart man blir tjock av att sitta och glo på usla TV-program.

Alldeles nyss kom ytterligare ett rön in från spetsforskningen. Efter många års studier har man kommit fram till att ”man blir avtrubbad av att röka cannabis”! Det var som tusan.

Har försökt hjälpa en vän genom sjukvårdssystemet och lade naturligtvis märke till resultatet av den nedmonterade välfärden. Man har tagit ifrån vårdpersonal och socialarbetare deras redskap och medel. De gör så gott de kan, men kan bara frustrerat konstatera att pengarna numera används till annat. Inte minst har de gått till skattesänkningar, så att fler av oss kan tillbringa mer tid på Media Markt och hos bilhandlarna. Och det kan ju vara fint. Men vänta tills ni ska in i apparaten och söka vård och annan hjälp. Då kommer ni att se resultatet av denna obehagliga politiska idé.

Läsningen leder oss rätt

Av , , Bli först att kommentera 1

Underskatta inte läsningen. Den ger oss den näring som visar oss vägen och när det tar emot – en tröst. Läsningen tvingar oss att reflektera och i slutänden får den oss skaffa en privat livhållning. I Brott och straff skriver Dostojevski "Varje människa måste ha någonstans att gå". Det är väl gott att höra. Men för att kunna ta till sig detta måste man ju läsa orden som han satte på pränt. Man måste finna dem i sin kontext. Det är väl det som läsandet går ut på?

Vi lever alla våra liv. Ibland så långt ifrån varandra att vi blir obegripliga. Detta liv kan inte stanna i ett hjärta, i en hjärnas minnen, då blir hon obegriplig. Vi måste få berätta våra liv för en annan, annars skrumpnar vi och tynar bort. Det är i själva berättandet som hon blir verklig. Någon måste lyssna.

Allt detta sysslar jag dagligen med i mitt skrivande. Lyssnar, skriver ner. Men tro nu inte att det gör mig lugn. Jag har sjukligt många berättelser att ta mig an.

Tröstar mig det Torgny Lindgren en gång skrev:

"Hela kosmos hålls uppe av nådens grova näve."

Ja, det ger läsandet och skrivandet en högre mening.

 

KENT LUNHOLM

Det är svettigt att skriva romaner

Av , , Bli först att kommentera 0

DET ÄR NOG många som ser ett romantiskt skimmer kring skrivandet av romaner. Där finns bilden av författaren som sitter i sin vindskupa, i ljuset av fladdrande stearinljus, och gör stordåd. Kan kanske vara så emellanåt – men i stort är det mycket hårt och krävande arbete.

Förarbetet, när alla fakta ska hämtas in, kan ta år att genomföra. Sedan ska man omsätta det man samlat i skallen, i noteringsböcker, till en text som en dag som ska bli en roman. Man gör ett utkast. Mest för att pröva sig själv – håller texten eller inte.

SEN SKRIVER MAN om, skriver om, skriver om, till dess det börjar likna något. Sedan ska man korrekturläsa texten och försöka hitta de fel som ligger och lurar. Trots att det allt mer liknar en roman, så dyker det ständigt upp nya småfel, irriterande sådana. 

När detta är klart, ska manuset det skickas iväg till förlagets korrekturläsare. Personligen har jag en mycket duktig sådan. Man väntar otåligt. Så, en dag, kommer korrekturet – med en massa bockar i kanten. Det fattas kommatecken, en massa och, att, det.

DÅ ÄR DET bara att sätta sig igen och rätta alla dessa småfel. När det är gjort ska manuset åter till korrekturläsaren, för att han ska kolla att jag rättat rätt.

Tro nu inte att det är klart. Även förläggaren ska korrekturläsa.

Som ni förstår så har författaryrket en ganska usel timpenning.

NÄR DET GÄLLER själva skrivandet, så finns det säkert en rad olika metoder. Många jobbar med datorer, men även de som nyttjar skrivmaskiner av skilda slag – och sedan har vi de som skriver för hand. Det gör exempelvis Torgny Lindgren. I det fallet finns inget som är rätt eller fel. Man använder den metod som passar en bäst.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com

Böcker man bör ha läst?

Av , , Bli först att kommentera 0

VID FÖRRA FLYTTEN hittade jag ett tummat, flitigt använt pappersark. Rubriken löd: ”Klassiker jag ska läsa”. Detta ”brev” var daterat anno 1976, blott sjutton år jag var. Jo, jag kände igen denna litteraturförteckning på drygt 200 titlar jag skrivit ner efter att ha förkovrat mig ett par böcker i ämnet litteraturvetenskap. Jag hade redan då bestämt mig för att en dag bli författare . Därför ansåg jag det nödvändigt att plöja igenom världens alla litterära klassiker.

JAG KAN IDAG konstatera vid flertalet av dessa titlar finns en röd bock – som betyder att jag läst den aktuella boken. Den senaste datummarkering var för 20 år sedan – då var jag 30 år. Jag ögnade igeom listan och kunde konstatera att jag fram till dags dato, har läst merparten av böckerna.

DET SKRIVER JAG icke för att förhäva mig. Jag var alltså 17 år fyllda när jag radade upp denna mängd av klassiker – och det tog 35 år läsa alla dessa böcker. Numera anser jag läsningen kan liknas med ennyckel till hur vi uppfattar världen. Genom läsandet tror jag att vi lär oss empati, att ökar vi vår förståelse för det annorlunda. Kanske är det även så att vi söker efter våra egna liv i de romaner vi läser. Orden, meningar blir den spegelbild där vi ser oss själva. Vi kan också läsa böcker som tröst, för att ge mening åt vår ensamhet. Vi läser för att förstå.

NEDAN FÖLJER EN lista av de klassiker som fanns på min lista, de böcker jag läst – men även andra romaner som blivit viktiga för mig under årens lopp. Rubrikerna – ja, de får ni tolka som ni vill. Det fattas naturligtvis massor med titlar –  eller sådana som inte borde finnas med i denna presentation. Dock är detta min litsa (av en del) romaner som jag plöjt igenom. Här finns inga recensinoner, ingen inbördes ordning – det får ni själva avgöra.

Men merparten av dessa romaner är verkligen värda att läsa!

Läs och begrunda, läs och tyck till.

Bra klassiker – som håller än i dag (”bör läsas”)
”Röda rummet” 1879, August Strindberg,”Slottet” 1926, Franz Kafka,”Mästaren och Margarita” skriven 1928-1940, Bulgakov, ”Pesten” 1947, Camus, ”Mot fyren” 1927, Virginia Woolf, ”Mörkrets hjärta” 1902 Joseph Conrad, ”Brott och straff” 1865, Dostojevskij, ”En flykting korsar sitt spår”(Jantelagen) 1933, Aksel Sandemose, ”Svält” 1890, Knut Hamsun, ”Stäppvargen” 1927, Hermann Hesse, ”Kejsarn av Portugallien” 1914, Selma Lagerlöf , ”Porträtt av konstnären som valp” 1940, Dylan Thomas, ”Den allvarsamma leken” 1912, Hjalmar Söderberg, ”Bergtagen” 1924, Thomas Mann, ”Okänd soldat” 1954, Väinö Linna, ”Min barndom” 1913, Maksim Gorkij, ”Medan jag låg och dog” 1930, William Faulkner, ”Krig och fred” 1869, Leo Tolstoy, ”Kristin Lavransdatter” 1922-1927, Sigrid Undset, ”Barabbas”1950, Pär Lagerkvist, ”Thérèse Raquin” 1867, Emile Zola .

Klassiker – som ”går an”
”Det går an”, Carl Jonas Love Almqvist, ”Clownen Jac”, Hjalmar Bergman ,”Mina vänner”, Emmanuel Bove, ”Flugornas herre” 1954, William Golding,”Den unge Werthers lidanden” 1774, Goethe, ”Johnny var en ung soldat”1939, Dalton Trumbo, ”Tom Sawyers äventyr” 1875, Mark Twain, ”Pärlan”1947, John Steinbeck, ”Djurfarmen” 1945, George Orwell, ”Moby Dick” 1851, Herman Melville, ”Den store Gargantuas förskräckliga leverne” 1534, François Rabelais, ”Den gamle och havet” 1952, Ernest Hemingway , ”Stolthet och fördom” 1797 (publicerad 1813) Jane Austen, ”Gullivers resor” 1726, Jonathan Swift

Överskattade (tråkiga) klassiker
”Kusin Bette” 1846, Balzac, ”Odysseus” 1922, James Joyce, ”Mannen utan egenskaper” 1930-1943, Robert Musil , ”På spaning efter den tid som flytt”,Marcel Proust , ”Singoalla” 1857, Viktor Rydberg, ”Onkel Toms stuga” 1852, Harriet Stowe

Banbrytande böcker som fått mig att växa 
”Din livsfrukt”, Lars Ahlin, ”Bibeln”, ”Merabs skönhet”, Torgny Lindgren,”Henrietta ska du också glömma” 1977, Stig Slas Claesson, ”Ökenbrevet”Göran Tunström , ”Vägen till Klockrike” 1948, Harry Martinson”Musikanternas uttåg” 1978, P O Enquist, ”Processen” 1925, Franz Kafka, ”I havsbandet”, August Strindberg , ”Gentlemen” 1980, Klas Östergren,”Guldspiken”, Peter Nilson, ”Samlade dikter”, Bruno K. Öijer

Littära Pärlor (”Vägvisare”)
”Tjuven” 1983, Göran Tunström, ”Vem älskar Yngve Frej?” 1968, Stig Slas Claesson, ”Den som vandrar om natten” 1988, Marianne Fredriksson,”Snöljus”, Lars Andersson, ”Aprilhäxan” Majgull Axelsson, ”Känner ru brorsan”, Ernst Brunner, ”Samuels bok” 1981, Sven Delblanc, ”Järngräs”1983, William Kennedy, ”En förlorad värld” 1945, Evelyn Waugh, ”Medan tiden tänker på annat” 1992, Niklas Rådström, ”Din stund på jorden” 1963, Vilhelm Moberg, ”Älvakungen” 1970, Michel Tournier, ”Ormens väg på Hälleberget”1982, Torgny Lindgren, ”Gogols ansikte” 1989, Kjell Johansson , ”Hans nådes tid” 1960, Eyvind Johnson, ”Järnkronan” 1985, Sara Lidman, ”Fly till vatten och morgon” 1941,Thorsten Jonsson.

Romaner med magi
”Den femte rollen” (Deptfordtriologin) 1970, Robinson Davies, ”Sagan om Ringen” Tolkien, ”Rymdväkaten” 1995, Peter Nilson, ”Stiftelsetrilogin” 1951-52-53, Isaac Asimov , ”Möte med Rama” 1973, ”Rama II” 1989, Arthur Clarke ,”Clockwork Orange” 1962, Anthony Burgess, ”Under tiden” 1993, Göran Tunström

Kultromaner – vad nu det är?
”Neuromancer” 1984, William Gibson, ”På drift” 1957, Jack Kerouac,”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov, ”Räddaren i nöden” 1951, Salinger,”Glaskupan” 1963, Sylvia Plath, ”Solange” 1951, Willy Kyrklund , ”Moment 22″1961, Joseph Heller

Romaner som gav mig en spark – en överraskning
”Sjöfartsnytt” 1993, Annie Proulx, ”Onåd”, 1991, J.M. Coetzee, ”Andarnas hus” 1982, Isabel Allende, ”Cancerkliniken” 1968, Solzjenitsyn, ”Blonde”2001,  Joyce Carol Oates, ”Den engelske patienten” 1992, Michael Ondaatje,”Aliide, Aliide” 1991, Mare Kandre, ”Blecktrumman” 1959, Günter Grass, ”Garp och hans värld” 1978, John Irving

Böcker som får mig att skratta
”Liftarens guide till galaxen”, Adams, Douglas, ”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov, ”Dumskallarnas sammansvärjning” 1980, John Kennedy Toole,”Tango för enbenta” 1987, Sture Dahlström, ”Postilla” Tage Danielsson,”Casanovas senare resor” 1979, Jacques Werup, ”Kollektivt självmord” 1997, Arto Paasilinna, ”Populärmusik från Vittula” 2000, Mikael Niemi.

Spännade, nervkittlande romaner
”Alias Grace” 1996, Margaret Atwood, ”Jag är inte rädd” 2002, Niccolò Ammanti, ”Rosens namn” 1980, Umberto Eco, ”Ur kackerlackors levnad”,Alfvén, Inger, ”Bernard Foys tredje rockad” Lars Gustafsson, ”De nakna och de döda” 1948, Norman Mailer.

Thrillers, deckare
”Händelser vid vatten” 1993, Kerstin Ekman, ”Stick” 1987, Elmore Leonard,”En amerikansk myt”, 1995, James Ellroy, ”Män som hatar kvinnor”, Stieg Larsson, ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” Håkan Nesser,”Villospår” 1995, Henning Mankell, ”När lammen tystnar”, Thomas Harris

Memoarer som ger en förklaring
”Min biografi” 1964, Charles Chaplin, ”Mitt liv”, 1962, C G Jung, ”Memoarer”(samlingsvolym, 2003), Beppe Wolgers.

Vetenskap/filosofi/religion/historia
”Candide” 1759, Voltaire, ”Emilé” 1762, Rousseau, ”Bekännelser” Augustinus (354-430), ”Kapitalet” 1867, Karl Marx, ”Antingen – eller. och Begreppet ångest”, Søren Kierkegaard (1813 – 1855), ”Äcklet”, Jean Paul Sartre (1905- 1980), ”Märk världen” 1993, Tor Norretranders, ”Sonjas Godhet” 2006, Owe Wikström, ”Ofredsår” 1993, Peter Englund, ”Antikens historier”, Alf Henrikson

Poesi/drama
”I väntan på Godot” 1952, Beckett, ”Samlade Dikter”, Gustaf Fröding,”Leaves of Grass” 1855, Walt Whitman, ”Samlade dikter”, Tomas Tranströmmer, ”Samlade dikter”, Bruno K. Öijer, ”Kaos är granne med Gud”, Lars Norén – också, naturligvis: ”Hamlet”, Shakespeare.

KENT LUNDHOLM

Om mig