Man måste ha klister i baken för att bli en bra författare. Rumpan ska sitta ordentligt fastlimmad vid stolen medan romanen skrivs. När jag väl börjar skriva, är det med vetskapen att jag blir sittande i minst 2-3 år. Det tar tid att skriva en roman – tid man måste ta från annat här i livet. Så det krävs uthållighet, en rejäl tjurskalle och så förstås en stor portion med glädje och lust – annars skulle man kunna tro att skrivandet enbart bestod av plåga. Så är det ju inte. Men uthålligheten är nog A och O. Förutom klister i baken behövs passion och disciplin för att lyckas i detta svåra värv. Sen gäller det att hitta en riktigt bra berättelse, påhittad eller med förebilder. Med en bra berättelse i bakhuvudet blir skrivandet så mycket lättare.

Skrivteknik i all ära, det är kunskapen över mitt hantverk som ger mig makten att slutföra skrivprojektet. Det väl som i alla andra yrken. Man måste veta vad man sysslar med och varför. En snickare måste mäta planken noga innan han fattar sågen. En taxichaufför måste lära sig stadens många smågator för att kunna skjutsa hem sina resenärer. Även en författare måste förstå sitt hantverk, grunderna i vårt språk, de dramaturgiska reglerna och inte slarva med berättarperspektivet.

Var noga med att gestalta dina karaktärer, stryk så många adjektiv du kan utan att sabotera texten. Dramatiseringen brukar jag tänka igenom före jag börja skriva. Jag gör en tidslinje med rödpennan på ett A 3 ark som jag sätter upp på väggen. Längs tidslinjen kan jag pricka in viktiga händelser och årtal. Detta A 3 ark brukar jag med tiden fylla med gula post-it-lappar med korta kommentarer.

Om man ska skriva en roman eller en deckare krävs ett långvarigt och noggrant förarbete innan man kan ge sig i kast med skrivandet. Till min kommande roman ”Älskade Ester” har jag fyllt fyra pärmar med fakta och bakgrund. Jag har läst mängder med böcker i ämnet kronotorp, arrendejordbruk, skogsarbete under tidigt 1900-tal, medicinalväxter, viktiga årtal, 30-talets vidriga rasism och rasbiologi, bråken mellan pingstvänner och prostarna i Svenska kyrkan, klädesplagg, kallblodiga hästar och mycket, mycket mer som täcker åren 1850 och fram till Esters död 1985.

Däremot har jag inte rest till de platser där romanen utspelar sig i trakterna av Öretorp och Knaften. Jag har fått platserna beskrivna av de jag intervjuat och har sedan skapat mina egna bilder. För mycket fakta hämmar fantasin som kräver en hel del utrymme i mitt medvetande.

All fakta har jag samlat in till mig själv som berättare och jag nämner kanske 10 procent av det jag vet i texten. Jag är den ”allvetande” författaren som känner till så mycket mer än mina läsare. Genom att sitta på så mycket fakta skapar en trygghet i mitt skrivande.

Ute på spaning

Jag vet att en del författare reser till de platser de ska skriva om för att betrakta själva landskapet; fotograferar byggnader, vägar och talar in alla intryck i sin diktafon. Allt ska stämma, även ljuden och dofterna. Men då kan man bli fånge bland igenvuxna åkermarker, husgrunder och jordbruksredskap, vilket gör att jag inte kan släppa karaktärerna fria vilket hämmar mitt fiktiva skrivande. Men återigen: Det är uthålligheten och ”klistret på stolen” som avgör om jag orkar slutföra sitt skrivarprojekt. Det  handlar om åtskilliga timmar, dagar, månader och år innan det blir en bok jag kan hålla och väga i mina svettiga händer (medan bakpartiet domnat bort av allt sittande.)

Blev lättad när jag såg en intervju med Klas Östergren. Han berättade om hur han skriver om och skriver om sina texter till dess han är nöjd. En roman har han skrivit om från pärm till pärm otaliga gånger och vissa delar, som inledningen, skriver han om drygt 40 gånger. Precis så jobbar jag och har inbillat mig jag var ensam om denna teknik.

Torgny Lindgren

Känner många författare som skriver ner romanen för hand och renskriver texten i datorn – sedan är manuset klart att skickas till förlaget. Skrivet och klart! När jag 2002 intervjuade Torgny Lindgren frågade jag om hans skrivarprocess. ”Jag skriver allt med pennan. Tänker mig noga för, skriver ord för ord till dess det blir en mening.” Jag frågade hur mycket han skrev per dag? ”Jag är glad om det blir fyra-fem rader per dag”, svarade han och sög på sin pipa. (Misstänker att svaret var ironiskt.) För honom var språket det viktigaste. Fyra rader per dag … Jag skriver 10-20 sidor per dag. Men så är inte språket inledningsvis det viktigaste. Jag jagar ifatt själva berättelsen. Jag skriver i scener, filmiskt som folk påpekat. Då är det klart att språket blir lidande och det tvingar mig till alla dessa omskrivningar för att få orden att finna rätt plats i texten.

Jag skickade för ett par veckor sedan version 12 (om det inte var 15?) till förlaget – med ett förord, en inledning och ett slut som var omarbetade cirka 50 gånger. En stor del av denna tidsödande teknik beror som sagt på mitt intresse för själva berättelsen, men även på grund av min dyslexi som gör att jag missar att skriva dit bindeord, ändelser. Detta skapar en viss språklig osäkerhet som först tar form och blir klar efter massor med omskrivningar.

Tro nu inte att mina manus är färdiga bara för att jag skickat dem till förlaget. De brukar återvända med mängder med röda bockar vid stavfelen och kryss över de stycken som bör strykas. Detta tar en månad att fixa, sedan bollas texten mellan mig och förlaget ytterligare 3-4 gånger innan slutkorrekturet skickas till mig för godkännande. Trots att förläggaren och ett par lektörer läst min text ett par-tre gånger och att jag nogsamt lusläst manuset, så finns där lik förbannat ett tiotal små fel som gömt sig inne i texten, som leker kurra-gömma inne i orden med omkastade bokstäver. Sen ska omslaget göras, baksidestext skrivas. Först då kan romanen skickas till tryckeriet.

Detta kan verka avskräckande för Dig som funderar på att skriva en bok, men glöm inte den stora glädje som väntar när du får DIN bok i händerna – och än roligare är när folk köper och läser romanen. Det är en ofattbar lycka! Än roligare är när Du får framträda och möta dina läsare. Glöm inte det!

Avslutningsvis kan påpekas: Timlönen för oss författare kan jämställas med forna tiders drängar och pigor. Om ens det …

© Kent Lundholm 2020-09-27