Etikett: språket

Lider av tidsanemi

Av , , Bli först att kommentera 5

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän. 

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

 

Ett levande språk

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är genom spädbarnets hunger som är på sikt ger oss ett språk. Hungern som kan stillas genom att komma åt moderns bröst. Jollrandet, gnällandet som skapar det språk som vi sedan ska tala som vuxna. Ja, om vi fortfarande jollrar och gnyr som vuxna, så har väl nåt gått snett. Förutom att mätta sig av modersmjölken, så lär närheten som då barnet upplever med sin mor också stimulera utvecklingen av språket.

Med andra ord så föds vi till livet, till världen, även till vårt språk. Utan språk så kan vi inte beskriva oss själva eller världen. Språkets koppling till hunger och närhet följer oss genom livet, och den dagen vi förlorar vårt språk, när modersmjölken tagit slut, så förtvinar vi som människor. Med vårt gemensamma språk kan vi kommunicera med varandra. Problem blir det om motparten endast talar mandarin. Det finns språk som inte talas muntligt. Tänker på teckenspråket som de döva kommunicerar genom sina fingrar och gester. Läste  här förleden om ett folk i Amazonas som har ett språk utan räkneord. I deras folk finns bara: några få, inte så många och flera. Det är allt vad siffror och antal som de har i sitt språk. Det visade sig att bristen på räkneord hängde ihop med att detta folk är urusla på att räkna. Så är det väl också för oss, med vårt utvecklade språk, att vi måste exv. träna på att sätta ord på våra känslor. Annars är det lätt att språket över går i gutturala skrik eller ett grötigt mumlande.

Vi måste även träna på att tolka världen omkring oss, för att utveckla vårt språk. Utveckla vår andliga spänst. Vi måste förstå både den värld som vi bär inom oss och den utanför som larmar och stör. Som författare så har jag under årens lopp tränat upp fantasin så mycket, att jag jag kan ana och se det som är osynligt för andra. Det är väl som att bli en bra höjdhoppare: Utan träning så blir det inga höga höjder. När jag påbörjar ett skrivprojekt sitter jag i soffan med pennan i högerhanden och ett tomt, vitt block ovanpå mina lår.

Men man kan ju även förlora sitt språk. Eller födas med en defekt som försenar ens språkutveckling. Något som jag upplevde som barn, min ADHD, som gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig och behålla fokus på ord och meningar som till slut simmade omkring på boksidorna som om de vore småfiskar i ett akvarium. Lägg därtill till att en skolfröken upptäckte att jag även led av ordblindhet, som man sa på 1960-talet. Likförbaskat så bar jag på drömmen att en dag bli författare. Nu har jag även drabbats av Parkinson, som gör min hjärna trög, långsam. Men detta blev en viktig erfarenhet under skrivandet av ”Älskade Ester” som led av något underligt talfel. Hon talade mycket långsamt och lite grötigt. Hur utanför kan man inte bli ifall man inte behärskar sitt eget språk.

Inom vården stötte jag då och då de som förlorat sitt tal, som drabbats av en stroke, demens eller en tumör i hjärnan och som då drabbats av afasi. Minns en pingstpastor som bara kunde svära, en annan som verkade tala normalt och ordrikt, men som inte förstod ett enda ord av vad jag sa.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

 

 

Skrivandets konst

Av , , Bli först att kommentera 2

Man måste ha klister i baken för att bli en bra författare. Rumpan ska sitta ordentligt fastlimmad vid stolen medan romanen skrivs. När jag väl börjar skriva, är det med vetskapen att jag blir sittande i minst 2-3 år. Det tar tid att skriva en roman – tid man måste ta från annat här i livet. Så det krävs uthållighet, en rejäl tjurskalle och så förstås en stor portion med glädje och lust – annars skulle man kunna tro att skrivandet enbart bestod av plåga. Så är det ju inte. Men uthålligheten är nog A och O. Förutom klister i baken behövs passion och disciplin för att lyckas i detta svåra värv. Sen gäller det att hitta en riktigt bra berättelse, påhittad eller med förebilder. Med en bra berättelse i bakhuvudet blir skrivandet så mycket lättare.

Skrivteknik i all ära, det är kunskapen över mitt hantverk som ger mig makten att slutföra skrivprojektet. Det väl som i alla andra yrken. Man måste veta vad man sysslar med och varför. En snickare måste mäta planken noga innan han fattar sågen. En taxichaufför måste lära sig stadens många smågator för att kunna skjutsa hem sina resenärer. Även en författare måste förstå sitt hantverk, grunderna i vårt språk, de dramaturgiska reglerna och inte slarva med berättarperspektivet.

Var noga med att gestalta dina karaktärer, stryk så många adjektiv du kan utan att sabotera texten. Dramatiseringen brukar jag tänka igenom före jag börja skriva. Jag gör en tidslinje med rödpennan på ett A 3 ark som jag sätter upp på väggen. Längs tidslinjen kan jag pricka in viktiga händelser och årtal. Detta A 3 ark brukar jag med tiden fylla med gula post-it-lappar med korta kommentarer.

Om man ska skriva en roman eller en deckare krävs ett långvarigt och noggrant förarbete innan man kan ge sig i kast med skrivandet. Till min kommande roman ”Älskade Ester” har jag fyllt fyra pärmar med fakta och bakgrund. Jag har läst mängder med böcker i ämnet kronotorp, arrendejordbruk, skogsarbete under tidigt 1900-tal, medicinalväxter, viktiga årtal, 30-talets vidriga rasism och rasbiologi, bråken mellan pingstvänner och prostarna i Svenska kyrkan, klädesplagg, kallblodiga hästar och mycket, mycket mer som täcker åren 1850 och fram till Esters död 1985.

Däremot har jag inte rest till de platser där romanen utspelar sig i trakterna av Öretorp och Knaften. Jag har fått platserna beskrivna av de jag intervjuat och har sedan skapat mina egna bilder. För mycket fakta hämmar fantasin som kräver en hel del utrymme i mitt medvetande.

All fakta har jag samlat in till mig själv som berättare och jag nämner kanske 10 procent av det jag vet i texten. Jag är den ”allvetande” författaren som känner till så mycket mer än mina läsare. Genom att sitta på så mycket fakta skapar en trygghet i mitt skrivande.

Ute på spaning

Jag vet att en del författare reser till de platser de ska skriva om för att betrakta själva landskapet; fotograferar byggnader, vägar och talar in alla intryck i sin diktafon. Allt ska stämma, även ljuden och dofterna. Men då kan man bli fånge bland igenvuxna åkermarker, husgrunder och jordbruksredskap, vilket gör att jag inte kan släppa karaktärerna fria vilket hämmar mitt fiktiva skrivande. Men återigen: Det är uthålligheten och ”klistret på stolen” som avgör om jag orkar slutföra sitt skrivarprojekt. Det  handlar om åtskilliga timmar, dagar, månader och år innan det blir en bok jag kan hålla och väga i mina svettiga händer (medan bakpartiet domnat bort av allt sittande.)

Blev lättad när jag såg en intervju med Klas Östergren. Han berättade om hur han skriver om och skriver om sina texter till dess han är nöjd. En roman har han skrivit om från pärm till pärm otaliga gånger och vissa delar, som inledningen, skriver han om drygt 40 gånger. Precis så jobbar jag och har inbillat mig jag var ensam om denna teknik.

Torgny Lindgren

Känner många författare som skriver ner romanen för hand och renskriver texten i datorn – sedan är manuset klart att skickas till förlaget. Skrivet och klart! När jag 2002 intervjuade Torgny Lindgren frågade jag om hans skrivarprocess. ”Jag skriver allt med pennan. Tänker mig noga för, skriver ord för ord till dess det blir en mening.” Jag frågade hur mycket han skrev per dag? ”Jag är glad om det blir fyra-fem rader per dag”, svarade han och sög på sin pipa. (Misstänker att svaret var ironiskt.) För honom var språket det viktigaste. Fyra rader per dag … Jag skriver 10-20 sidor per dag. Men så är inte språket inledningsvis det viktigaste. Jag jagar ifatt själva berättelsen. Jag skriver i scener, filmiskt som folk påpekat. Då är det klart att språket blir lidande och det tvingar mig till alla dessa omskrivningar för att få orden att finna rätt plats i texten.

Jag skickade för ett par veckor sedan version 12 (om det inte var 15?) till förlaget – med ett förord, en inledning och ett slut som var omarbetade cirka 50 gånger. En stor del av denna tidsödande teknik beror som sagt på mitt intresse för själva berättelsen, men även på grund av min dyslexi som gör att jag missar att skriva dit bindeord, ändelser. Detta skapar en viss språklig osäkerhet som först tar form och blir klar efter massor med omskrivningar.

Tro nu inte att mina manus är färdiga bara för att jag skickat dem till förlaget. De brukar återvända med mängder med röda bockar vid stavfelen och kryss över de stycken som bör strykas. Detta tar en månad att fixa, sedan bollas texten mellan mig och förlaget ytterligare 3-4 gånger innan slutkorrekturet skickas till mig för godkännande. Trots att förläggaren och ett par lektörer läst min text ett par-tre gånger och att jag nogsamt lusläst manuset, så finns där lik förbannat ett tiotal små fel som gömt sig inne i texten, som leker kurra-gömma inne i orden med omkastade bokstäver. Sen ska omslaget göras, baksidestext skrivas. Först då kan romanen skickas till tryckeriet.

Detta kan verka avskräckande för Dig som funderar på att skriva en bok, men glöm inte den stora glädje som väntar när du får DIN bok i händerna – och än roligare är när folk köper och läser romanen. Det är en ofattbar lycka! Än roligare är när Du får framträda och möta dina läsare. Glöm inte det!

Avslutningsvis kan påpekas: Timlönen för oss författare kan jämställas med forna tiders drängar och pigor. Om ens det …

© Kent Lundholm 2020-09-27

Läsandet ökar förståelsen

Av , , Bli först att kommentera 2

Grå slöjmoln. Hopp om värme och sol. Igår besökte vi ett litet gårdsloppis i Örviken. Mest rate. Någon hade samlat ihop allt överblivet och sedan stuvat in det i ett garage. Sen fikade vi på en båt som låg för ankar vid havet. Det är väl sådant man gör i medelåldern. Åker runt i en liten bil iklädd keps och kortärmad skjorta, och flämtar och klagar över tillvaron. Nja, jag känner mig nog mest som en ung man som blivit placerad i äldre mans stora och trötta kropp. Ofta tänker jag: Hur gick detta till? Hur kunde mitt enda liv gå så rysligt snabbt. Det gäller att skynda på att älska och låta sig bli älskad. Tiden är utmätt.

minnen

Genom läsandet ökar vår förståelse för omvärlden och om oss själva. Läsandet gör det obegripliga lite mer begripligt. En gång i tiden, i de glest befolkade Norrland, så var det faktiskt kyrkan som bidrog till att folk lärde sig att läsa – detta för att folk skulle kunna traggla sig igenom Luthers Lilla katekes. På den tiden blickade läsandet bakåt, mot det som redan hänt och som genom frälsningen skulle ge en plats i himmelriket. I varje fall om prästen gav dem godkänt efter husförhöret. Men i och med att folk kunde läsa katekesen, så gavs det i smyg möjlighet att läsa annat än det kyrkan tvingade dem till. Det var först under 1900-talet som vi i större utsträckning uppmanades att läsa det som blickade framåt, då ur ett perspektiv av samhällsnytta som fanns i sådan läsning. I dag ska alla läsa deckare med olika varianter pussel som ska läggas för att på sista sidan få veta vem som mördade prästen.

books

Läsandet och språket är oss icke givna, utan vi måste träna på detta för att bli duktiga. Som små måste vi lära oss att avkoda språket för att förstå ordens innebörd. Det handlar om att knäcka språkets kod, att förstå hur ord delas upp i bitar, lära oss skillnaden på konsonant- och vokalljud, begripa oss på hur rader av tecken bildar ord och meningar. För att bli en bra pianospelare så måste man träna hårt och mycket, någonstans mellan 5000 – 10 000 timmar. Detsamma gäller för läsandet och skrivandet.

Förmodligen måste man träna ännu mer ifall man lider av dyslexi. Dessutom är det på det sättet att en dyslektiker använder mer hjärnkraft, fler delar i hjärnan används, när denne ska läsa och skriva. En dyslektiker måste anstränga sig så mycket för att få ihop orden i rätt ordning, att det blir mindre energi över till att förstå budskapet i texten. Har man dessutom ADHD så ställer koncentrationsproblemen och ett uselt arbetsminne till det ännu mer.

Jag har skrivit om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”  Beställ boken.

För övrigt kräver medkänsla en stor portion av mod.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,