Etikett: All världens lycka

Få två böcker

Av , , Bli först att kommentera 4
FÅ SOMMARLÄSNING

Ta chansen att få två av mina romaner: Vedtjuven (2012 Ord&visor förlag) och All världens lycka (2003 Ord&visor förlag). För att kunna göra det måste ni förflytta er till min facebooksida Kent Lundholm, författare. Här får ni direktlänken dit: facebook.com/KentLundholm2016

REGLER:

Ni ska besvara två enkla frågor+ gilla sidan.

Svaren skickas senast 14 juni kl. 21.00 till min e-post. (Ämne: Tävling)
kent.lundholm@gmail.com

Två vinnare får 2 signerade ex. hemskickade inför sommaren.

Låter väl bra. Oddsen är rätt goda för de som orkar bevara frågorna som finns på min webb. Är du en av mina läsare kan du säkert svaren.

Svaren kommer du att finna på min webb: kentlundholm.com

Lite kort om de två romanerna som du kan vinna.

ALL VÄRLDENS LYCKA

En dag får Isak Nordlund nog av vinterkylan och beslutar sig för att införskaffa en skogskoja. Det är upprinnelsen till den otur som kommer att förfölja honom. En rad märkliga händelser får till slut Isak att tro att Gud Fader försöker dräpa honom. Men räddningen är närmare än han anar.

Recensioner:

”En bok att värma sig vid, en bok som får ett stort, varmt leende att spridas över ansiktet.”
/LO-Tidningen

”Det här är den goda berättarglädjens bok.”
/Bibliotekstjänst

 

VEDTJUVEN

Vintern 1974 drabbas västvärlden av en energikris. Så även Baklandet. Rubert äger all ved i världen, medan grannen Adrian inte förfogar över en enda pinne. Där bortom allfarvägarna uppstår en maktkamp om veden – och en dag smäller det. Kriget mellan männen står utanför lagens långa arm. Klart är att konflikten om veden har ett mycket högt pris.

Recensioner

”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.”
/Stefan Holmberg Norran

”Kort sagt, den som både vill skratta och gråta och samtidigt få sig en härlig läsupplevelse, bör genast köpa sig ett exemplar av Vedtjuven!”
/Lars Hedström Norrbottens Kuriren

Om du vill läsa mer om mina böcker och mitt författarskap kan du kika in på min webb: Kents webb

Okej. Vill du vara med och tävla, förflytta dig då till min facebooksida: TILL TÄVLINGEN

Lycka till! 

Hälsningar från Kent Lundholm

Den kreativa superkraften

Av , , Bli först att kommentera 3

Skrivandet flyter på och nu håller slutet på att forma sig. Början (anslaget) och slutet där säcken ska knytas ihop är svårast. Man kan välja ett ett öppet slut (något som brukar reta många läsare som måste veta vad som hände och varför.) Jag lovar att knyta ihop säcken – i varje fall delvis. Själv är jag förtjust med öppna slut – för vad hände egentligen i slutet av ”All världens lycka”? Fick Märta sin älskade Isak?

All världens

Hon öppnade dörren och steg åt sidan. Dofterna av livets njutningar strömmade emot honom.
Köttbullar. Pärmos. Murkelstuvning.
”Välkommen”, sa hon.
Isak Nordlund bockade och steg in.

Så slutar All Världens lycka och jag har under åren fått många frågor om det kommer en uppföljning. Jag har svarat nej. Jag är klar med Isak och Märta. Personligen tror jag de fick varandra. Det är så synd att inte romanen blev filmatiserad. Kjell-Åke Andersson skulle regissera och vi jobbade som idioter för att få till ett manus som skulle hålla för 3×60 minuter. Och SVT och dess chef Daniel Alfredsson hade gett tummen upp. Då kom krisen i SVT, allt omorganiserades, Daniel försvann och vi skulle nu lotsa serien genom ett helt nytt SVT Drama – där ekonomin var i botten. Värst var när Kjell-Åke besökte SVT och fick veta att INGEN på den nya dramaredaktionen hade hört talas om filmatiseringen av ”All världens lycka”. Så nära och med ett manus en story som så många föll för. Det var då jag fick diabetes (av stressen) och en rejäl och förlamande depression. Jag blev inlagd och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var då som vårt äktenskap rasade och vi skildes. Då hade jag ingen lust att skriva någon fler roman och filmvärlden kunde dra åt helvete. Men tre år kom min kritikerrosade ”Konungarnas konung från Baklandet”, som blev en försäljningssuccé.

Skriva_IS

Jag tror att min drift att ständigt skriva nytt och mer, har att göra med den drivkraft som finns i min ADHD. När jag väl får korn på något som fångar intresset, så kan det omvandlas till en superkraft. En kraft som frigör kreativiteten och lusten att skriva. Tyvärr kan denna ”positiva” kraft riva upp revor i ens sårbarhet och släppa in den bipolära sjukdomen på arenan, då är det lätt att förlora kontakten med tiden och blir man dessutom hypoman/manisk, försvinner behovet av sömn. Detta skedde när jag skrev ”Vedtjuven” som publicerades 2012. När jag skrev på slutspurten 2011 jobbade jag dessutom heltid som sjuksköterska. Efter skrivit på slutkapitlen hela nätterna och inte sovit en blund på 48 timmar, gick jag en morgon till jobbet. Jag gick vilse. Hjärtat bultade. Kände mig paranoid. Hade svårt att prata, sluddrade. Till slut släpade jag mig in i läkemedelsrummet, satte mig vid ett bord och lutade huvudet mot det – och somnade. Jag fick sparken för att de trodde jag tagit droger – och jag orkade inte förklara, utan tog med mig hemligheten och gick. Men det blev en roman och historien om ”Vedtjuven” fick liv ett halvår senare.

Så kan ett författarskap se ut.

För övrigt håller det kollektiva missnöjet (med ta mej tusan allt), på att bli en bra grogrund för rasism.

Jo, Baklandet finns!

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma efter att träffat åtta kvinnor som fått för sig att läsa mina romaner. En hade läst alla, men de flesta hade plöjt igenom ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” – några hade dessutom börjat läsa min senaste ”Spring Kent, spring!” Det var nog bara en som läst min guldklimp ”All världens lycka”, den lilla kärlekshistorien om den tjurige Isak och den stora frodiga, kärlekskranka Märta. Det blev ändå en hel del samtal kring ”Spring Kent, spring!” då den i mångt och mycket är en nyckel till varför jag skrivit mina romaner som jag gjort och varför jag utformat dem på detta sättet. Och vilka konsekvenserna blev – då jag vid ett par tillfällen verkligen skrivit mig rakt in i galenskapen och som lett till att jag bränt upp åtminstone två av mina tidigare romaner.

20160315_163208

Jag har tidigare varit på ett par-tre cirkelträffar där människor som jag inte känner bemödat sig att läsa mina böcker. Jag säger Eder: Vid sådana tillfällen blir man ödmjuk. De har läst mina böcker och gjort analyser, fått funderingar och ställer kloka frågor. Jag har ju under livet haft en känsla att bara en handfull har läst det jag skrivit och jag skrivit mest för min gen del, för att få utlopp för mina olika faser i livet. Men så är inte fallet. Vad jag förstår – utan att förhäva mig – så håller jag på att bli både en läst och en känd författare.

Konungarnas Konung.cdr

Flera hade svårt med ondskan i ”Konungarnas konung från Baklandet”, så mycket att de verkat ha missat humorn som spränger fram i ljusa stråk genom hela romanen. Men det är detta förfärliga med en männsika som kallar sig far/pappa ger sig på de allra minsta och ständigt gömmer sig bakom det allra heligaste, Herren Guds nerskrivna ord i Bibeln, som fångar läsarens fokus. När jag varit ute och pratat om den romanen har jag ofta lyft fram den absurda humor som omgav Konungen i hans vuxna liv – men i själva verket borde jag istället hjälpt mina läsare att bearbeta den nattsvarta ondska som präglar texten.

vedtjuven55

Sedan talade vi en del om skrönan som byggt upp ”Vedtjuven” – men då berättade jag om att verkligheten ofta överträffar fantasin. Grunden till ”Vedtjuven” bygger på en notis jag läste i en av Norrbottenstidningarna 1987 om två män som bråkat om veden och som slutat med att en av dem borrat in dynamit i veden och sprängt tjuvens hus i luften. Jag berättade att även ”All världens lycka” bottnar i en sann berättelse.

”Finns Baklandet”, var en fråga. Jo, i varje fall i min skalle. Baklandet är en geografisk plats av fyra byar jag slagit ihop, alla i närheten av min barndomsby Bäckmyran. Det hade blivit för trångt att enbart röra mig i min hemby som bara består av några få gårdar som Gud kastat ut längs en torr, krokig och backig grusväg. Behövde mer yta för mina karaktärer och mina berättelser.

20160516_165923

Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, nalta eljset, har jag inte kunnat känna mig som en ”riktig författare”, utan att allt detta skrivande har bara varit en klåda som jag genom orden stillat i mina skov; i mani och depression har mina berättelser varit ett sätt att förstå mig själv och kanske lite av den värld som skrämt mig. Om folk läst mina böcker eller inte har inte spelat någon roll. Så tyckte jag förr, men nu inser jag hur viktigt det är att andra känner, lever med, tvingas brottas med sitt samvete, skrattar åt mina texter. Annars har ju stora delar av mitt liv varit helt bortkastat … Fullständigt bortkastat. Så illa är det ju inte – och nu har jag i och med ”Spring Kent, spring!” bitit huvudet av skammen vilket gjort att jag kan räta ut ryggen. Det är kanske nu som jag ska samla kraft och skriva de riktigt stora romanerna? Vem vet – om jag bara får leva ett tag till, vilket jag inte kan ta för givet, så har jag faktiskt några strålande idéer.

För övrigt har jag nog aldrig någonsin älskat livet så mycket som jag gör i detta nu. Jag älskar och är älskad. Jag längtar efter stillhet, efter frid (en sabla massa bus!) – kanske efter en liten röd stuga ute på landet (dock inte med för mycket snöskottning och ständiga reparationer av stuprör och trasiga tak.) Drömmer återigen om att få besöka en liten grekisk by belägen vid en fiskehamn, långt ifrån bullriga vägar. Tänk att sitta på en brygga och dricka bergsvatten och äta druvor. Det ni.

 

Mot Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 0

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

20130809_212806

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

Bäckmyran 60-talet

En bild från 60-talets Bäckmyran. En bild på några som bodde eller kom på besök till denna plats på jorden. De flesta av dem finns inte mer.

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

521886_3277558431665_2038636660_n
V
alfrid Johansson, Konungarnas konung.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”.

Linda liten

Berättaren Linda Marklund, Burträskare med rötter i Siksele.

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val får konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.