Etikett: grottmänniskor

Vänskap mellan män

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag känner en molande sorg över vännerna som gick före mig över bron – och försvann för alltid. Med några års mellanrum tackade några av mina bästa vänner för sig. Plötsligt fanns de inte mer. Först ut var Börje, sedan var det Christer tur och slutligen försvann Stefan. Mina tre vänner mötte döden med en gemensam nämnare: Cancern – som fått härja på tok för länge i deras kroppar. Det fanns inget att göra. Ingen av dem blev lastgammal, i snitt var de alla mellan 55 och 60 år.

Jag har funderat en hel del över manlig vänskap, vad som skiljer den åt den kvinnliga vänskapen? Manlig vänskap lär ska visst vara mer praktisk lagd och äger rum ”sida-vid-sida” (inte ansikte mot ansikte som är mer typisk kvinnlig vänskap). Men det är väl inte allt? Så enkelt är det väl inte? Om man rör sig skuldra vid skuldra eller hur man har ansiktet vridet.

ensamman

Ensamma män
När äktenskapet tar slut blir männen ofta ensamma. Medan kvinnorna blommar ut, flyttar, ändrar frisyr, målar läpparna knallröda, sitter männen i skitiga kortkalsonger och glor på sportnytt. Männen isolerar sig allt mer och börjar dricka grogg alla dagar i veckan. Ja, detta är naturligtvis en schablonmässig bild som naturligtvis inte gäller för  alla. Men faktum är att nästan var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder. Vi män tycks ha glömt hur man skaffar vänner. Istället blir vi bittra och introverta.

22 procent av de 45-åriga männen har inte blivit föräldrar och när det gäller männen med låg inkomst är siffran hela 41 procent. Tolkningen är att kvinnorna ratar männen som inte lyckas på arbetsmarknaden. Män som blir frustrerade (i kombination med alkohol) över sin situation löper risk att hamna i kriminalitet, missbruk eller politisk extremism. Ensamhet kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Risken ökar också för psykiska ohälsa.

hunting-261632__340

Ta sig av daga
Årligen i Sverige är det 1200 som tar sina liv. 70 procent av alla självmord begås av män eller pojkar. När män bestämt sig för att ta sitt liv väljer de oftast dödligare och våldsammare metoder än vad kvinnor gör. I Norrland använder män i stor utsträckning jaktgevär för att ta sina liv. Ska man ändå död, så ska det vara idiotsäkert – och rejält. Dessutom – män går inte till en psykolog. Bra karl reder sig. De berättar inte om sin hjärtesorg, om sin ensamhet. De skjuter sig och tar med sig sin förtvivlan ner i graven. De som dessutom råkar lida av bipolär sjukdom löper större risk att fullfölja självmordet.

Vänskap finnes
Djup och frodig vänskap finns verkligen mellan män, både som par och i grupp. Här i Umeå har vi bildat en bokcirkel där vi träffas och diskuterar spännande och aktuella böcker. Vi är alla i åldern kring 60 år. Det är underbart att få spegla sig i andra män, att få dela och att ta emot kommentarer. Dessutom är det gubbfika två dagar i veckan, där män i min ålder träffas för att snacka på gubbars vis – om sport, lite kort om dagens politiska händelser, om kvinnfolket och sedan finns det utrymme för de som lider av nån åkomma att klaga inför gubbhögen. Dock kan man inte vänta sig några sympatier.

20150813_201208

Schacksällskapet
Det finns ännu ett exempel på manlig vänskap. Vi var fem män i Umeå som regelbundet träffades för att spela schack och dricka vodka – och vi trivdes så bra ihop att vi lyckades hålla samman schacksällskapet under åren 1994-2008. Många usla partier blev det, men vi växte samman och fick våra roller. Det var tryggt. Detta märkliga schacksällskap är förebild i min kommande roman ”Män som spelar schack.”

Ytliga kontakter
Sedan har vi ju alla så kallade bekanta. De man träffar då och då, helt oregelbundet, som vi artigt hälsar på och frågar: ”Hur står det?” ”Jo tack. Och det regnar i dag.” Det är människor man känner sympati för, men som man av någon anledning aldrig har släppt in på livet – och detta är förstås ömsesidigt. Men varför växer inte vänskapen fram mellan mig och flera av de bekanta jag känner? Det är ju trevligt och intelligent folk. Var finns spärrarna? Men – det kan ju inte vara meningen att vi ska bli vänner med merparten av världen. I så fall lär det gå inflation i begreppet vänskap. På Facebook har jag 795 ”vänner”. Storhopen är ytliga kontakter som jag rakt inte känner alls, med där finns ett femtiotal bekanta och ett tiotal som tillhör kategorin: mina vänner.

20151012_192142

Glömsk författare på turné
Alla känner apan, apan känner ingen. Under de perioder jag är ute på turné för att lanserar mina böcker, kommer folk fram och hejar glatt: ”Men så roligt att få träffa dig igen. Det var inte igår”, säger en kvinna som torde vara i min ålder. ”Få se nu”, säger kvinnan och räknar på fingrarna.  ”Det är minst 30 år sedan vi stötte ihop”, fortsätter den frodiga kvinnan och ger mig plötsligt en hård kram. Där står jag och ser dum ut. Till saken hör är att jag är usel på att minnas namn, då mitt arbetsminne inte fungerar som det ska på grund av min ADHD. Men en ytlig kontakt måste väl vara bättre än ingen kontakt alls, tänker jag. Till och med om det är en kontakt med en kvinna som man inte kan namnet på …

© Kent Lundholm

Ur orättvisor växer hatet

Av , , Bli först att kommentera 3

De som lever sina liv i Norrlands inland (där SD har många väljare) känner sig med rätta bortglömda, orättvist behandlade, där hälsocentraler läggs ner eller drivs av sjukligt välavlönade stafettläkare, en ny doktor för varje besök och tio mil till närmaste ambulans, där arbetsplats efter arbetsplats stängs och dess portar spikas igen med femtumsspik. Jävligt symboliskt. Folk häpnar när fullt fungerande byskolor stängs, och de lever i en geografi där ingen beslutsfattare i världen kan gissa vad det kostar att dagligen köra tio-femton mil till och från jobbet. Då höjs bensinskatten …

Jag som då och då besöker mina hemtrakter kring Lycksele hör ju hur urförbannade människorna är. Utan att de riktigt märker det så odlar de ett pyrande och sotsvart missnöje. Ett liknande missnöje, hat, finner vi i storstädernas betongförorter. Platser där man hamnat utanför sitt sammanhang; ställen där man är hopplöst förlorad vad gäller att få ett jobb och där man inte inte kan försörja sig utan tvingas leva på olika bidrag.

En grundförutsättning för grogrunden till missnöjet.

I de orättvisa samhällena gror missnöjets, och vi vet också att när ojämlikheten ökar så ökar även våldet. Att sakna jobb, leva på bidrag, att aldrig komma in i ett sammanhang föder skam och frustration – och ur känslan av att vara underlägsen föds en vrede i vilken revanschen bor. ”En dag ska de få se era jävlar!”

Våld är den maktlöses språk!

Nu börjar vi att söka syndabockar. Det brukar bli så. Man letar som vanligt i det annorlunda och vi får svårt att identifiera sig i någon som ser nalta eljest ut, en vars underliga seder inte verkar kloka. Herregud, de gör ju inte som vi gjort, som vi ALLTID gjort och ska göra. Rädslan slår till – och vet ni vad, den påverkar oss kroppsligen med ökad puls, höjt blodtryck plus att en massa stresshormoner börjar flöda, uråldriga principer tar fart ”fly eller slåss.”

Ur faktiska orättvisor, där medborgarna tappar förtroende för politikerna, då människorna (som inte är dumma om ni på Östermalm skulle tro det) ser resultatet av en politisk idé där man urholkat välfärden genom att sänka skatterna för de riktigt rika – som sedan gömmer pengarna i skatteparadisen för att slippa skatta och bidra till rättvisan, välfärden i inlandet; till de stora skogarna och väldiga myrarnas land.

Som på ett brev på posten så börjar missnöjet frodas och så som vi människor är funtade så börjar vi alltid att SPARKA NERÅT, allt som ofta på de som redan ligger på marken. När det dessutom dyker upp ett politisk parti (SD) som får stå i Sveriges Riksdag och öppet och uttrycka sin rasism och utan omsvep säger att roten till allt ont är flyktingar, invandrare, romer – så blir det legitimt att göra likadant bland vanligt folk.Sålunda är detta sanningen: Det är de annorlunda som står för allt ont: nedlagda hälsocentraler, höjda bensinpriser, tjälskotten i vägarna, sämre TV-program, ökad brottslighet, avskaffandet av julfirandet – ja, ta mig tusan allt ont som sker i vårt land.

Rädslan för det okända är orsak till så mycket ont. Tyvärr. Det är ta mej tusan dags att koppla på pannloben där förnuftet huserar. Annars är risken att vi backar i utvecklingen och blir grottmänniskor.

flickafrihet

Så hur har det kunnat bli så här? Ett folks som drivs av rädsla och hat. Inga enkla förklaringar. Men nedmonteringen av välfärden och en underskattning av denna vrede kan vara en bidragande orsak till att ett fascistiskt parti som SD får växa. Jag tror det.

Ska vi skratta eller gråta? Nej, vi ska stå för det goda, vi får inte backa, utan vi ska stå för den utsträckta handens strategi. Vi ska stå för det goda. Men vi har också hamnat i ett läge då vi faktiskt måste slåss för demokratin. Och ni vet motsatsen till demokrati.

Kent Lundholm författare

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,