Etikett: Hagamannen

Tvillingsjälar och vänner

Av , , Bli först att kommentera 3

Jaha, då var jag uppe på benen igen, redo för en ny dag i detta mitt enda liv. Efter att ha sträckt armarna mot taket, gjort några benböj, druckit mitt kaffe, kollat runt på nyhetssajterna så kan jag konstatera att det känns helt okej. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit Lajka. Även om det ligger ett morgondis över Pig hill, så har det utlovats sol senare på dagen. Märkligt. Först en hel sommar med höstväder och sedan påbörjas hösten med högsommarväder. Dagens plan: fixa det som är kvar i tvättstugan, kanske orka stryka ett par skjortor, umgås en stund med min vackra dotter, ta en promenad i solskenet. Korta pass, sedan vila. Är jag igång för länge så kokar min hjärna och sedan blir det grov sjögång. Så ser det ut för en man vars lillhjärna fått en smäll av guds kulhammare. Gilla läget, träna på tålamodet, jobba mig tillbaka. Kämpa, kämpa och utan skryt: jag är en kämpe!

Läser att Hagamannen blivit nedslagen med en golfklubba. Inte oväntat då han lite sorglöst återvänt till brottsplatsen, helt öppet med sitt namn, helt osminkad. Var det ingen inom kriminalvården som varnade honom? Skulle det inte varit smartare att leva in cognito på okänd ort några år? Däremot blir jag beklämd av de pöbeltendenser som dyker upp på sociala medier där folk jublar och tycker att de skulle ha slagit ihjäl honom på en gång. Det är en sak att känna avsky för de brott han begått, men att hoppa jämfota när någon har drämt en golfklubba i skallen på honom, gör ju att debatten om mäns våld mot kvinnor förs på grottnivå. Vad ska vi annars säga? ”Slå ihjäl dom! Varenda en!” Tillbaka till medeltiden.

Jag har en tvillingsjäl, har skrivit om det tidigare men det tål att upprepas. Jag och Uffe tycks dela på ta mej tusan allt. Vi kan känna på oss när den ene av oss behöver hjälp, när något är på tok. Märkligt. Jag bor på Pig hill, han i Stockholm – men eftersom vi är släkt så delar vi ju på i stort samma genbank vilket kan förklara en del. Vi brukar nämligen få likadana sjukdomar, ofta ungefär samtidigt, så om Uffe får ett bråck så är det bara att slå sig ner och invänta utbuktningen på magen. Så när vi under gårkvällen, via Skype, diskuterade de biverkningar som uppstår när lillhjärnan fått sig en kyss, så delar vi naturligtvis den erfarenheten. Uffe skakade sin lillhjärna för några år sedan, så därför var det inte helt oväntat att jag skulle göra det förra helgen. Det låter som om vi är två allvarsamma fatalister som accepterar allt som händer, men så är inte fallet. Vi ser det istället som en rikedom att kunna vända sig någon som verkligen vet hur det är. Vi känner oss lite mindre ensamma då. Uffe ska förresten snart göra en operation som jag gjorde för några år sedan.

Uffebild
Uffe min tvillingsjäl.

Något som gjort mig varm och glad under den här sjukdomsperioden, är den uppslutning av människor, av vänner och bekanta, som blivit kring min person. Det har funnits perioder i mitt liv då det känts som om jag varit lämnad helt själv åt mitt öde, men så är inte fallet nu. Folk hör av sig och undrar om de kan hjälpa till, de skjutsar mig, handlar mat och snus, eller slår bara en signal för att höra hur landet ligger. Det är så oerhört viktigt för oss människor att finnas i ett sammanhang, först då finns vi till. Jag har ju alltid sett mig som en ensamvarg, men så är ju inte fallet. Jag är en i flocken och det är jag glad för. Dessutom behöver ju flocken inte alltid vara traditionellt uppbyggd med mamma, pappa, barn – utan det funkar minst lika bra med andra förbindelser. Huvudsaken är att man blir sedd, att man har en funktion i det  sammanhang man befinner sig i.

Flera har hört av sig och tackat för mina öppenhjärtliga beskrivningar av hur mitt liv ter sig emellanåt. Någon har undrat hur jag vågar och varför jag skriver som jag gör på den här bloggen. Har inget bra svar på varför jag gör det … Möjligen för att jag kan.

För övrigt så måste man gå in i nya möten med öppna sinnen. Väljer man att ta ytterligare ett steg och släpper personen in på livet, samtidigt som man utforskar motparten, så måste man vara beredd på att ta ”hela paketet”. Det går inte välja bort vissa bitar som ”misshagar” en, det går heller inte att bygga om den andra. Det är så det funkar.

 

 

Umeåborna på plats

Av , , Bli först att kommentera 0

Det kom en hel del folk till dagens manifestation mot våld och sexuella övergrepp – vilket hade sin grund i det faktum att Hagamannen idag släpps fri och kan återvända till Umeå. Det var en lugn och sansad stämning, med bra tal från arrangörerna. (Läs min förra blogg.)

20150728_121751 20150728_121942
Rådhustorget i Umeå fylldes med de som visade solidaritet med de kvinnor som våldtogs av Hagamannen.

I morgon åker jag till havet och hälsar på Kirsi. Hennes hus ligger vackert vid havet, alldeles intill den hamn där Holmöfärjan brukar ankra. Hälsade på för ett år sedan, ganska precis. Herregud, har det redan gått ett år. Känns som ett par månader, max. Tiden är ingenting. Det gäller att stå där tiden (på ett ungefär) befinner sig; där själva livet pågår. Annars blir man yr i bollen och dagavill.

För övrigt tycker jag: att som man bäddar får man ligga. Punkt.

Hagamannen återvänder

Av , , Bli först att kommentera 1

År 2006 dömdes Hagamannen för två försök till mord, två fall av grov våldtäkt samt försök till våldtäkt. Han fick 14 års fängelse. Under åtta års tid satte han skräck i Umeå och då, i synnerhet, i den kvinnliga befolkningen. Nu har han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven – under en prövotid,

I dag är det en stor manifestation här i Umeå. Tänker delta i den och visa min solidaritet med de kvinnor blivit utsatta för män våld, såväl Hagamannens övervåld som det våld som män begår mot kvinnor i stort – dagligen. Bara i fjol gjordes drygt 1300 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige, och varje år dödas 20 kvinnor per år av en närstående (läs män). 320 män dömdes i fjol för våldtäkt mot kvinnor och barn. Så ser det ut i dagens samhälle. Det är väl ändå själva tusan att kvinnor ska behöva gå omkring och vara rädda för oss män.

Det är klart att det sprider sig en skräck när tingsrätten beslutade att släppa Hagamannen fri – och ge honom rätt att återvända till  den plats där han våldtog och försökte döda kvinnor. Det har lagts mer vikt på hans rehabilitering, än på de brottsdrabbade kvinnornas säkerhet. I vårt rättssystem finns en underton av att det är kvinnorna som ska ”lära sig” hur man undviker att bli våldtagen, istället för att vi ska lära männen att ge tusan i att våldta kvinnor och barn.

Det finns onekligen ett problem i att bedöma när en våldsam man är rehabiliterad och kan slussas in i samhället igen. Än knepigare kan det vara att säga hur stor återfallsrisken är. I mångt och mycket är kriminalvården och rättspsykiatrins läkare tvungna att skjuta från höften. Det man kan göra är att luta sig mot lagstiftningen. Hagamannen har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven.Vare sig vi vill eller inte.

Vi ska visa vår avsky mot mäns våld mot kvinnor. Vi ska visa vår solidaritet med de kvinnor som blev drabbade av Hagamannen; de som lever kvar i skräck och vars minnen väcks till liv nu när våldtäktsmannen åter är fri att gå på våra gator. Men jag ber en tyst bön att denna manifestation inte ska ge utrymme åt det ”primitiva”, att det inte får gå överstyr och bli till hets mot en enskild person. Märker jag att jag blivit stående i en lynchmobb så kommer jag att avvika. När man slåss mot ett monster, så ska man akta sig så att man inte blir ett själv.

Möt upp på Rådhustorget i Umeå 12.00 idag och manifestera mot mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor.