Att krig förs i Guds heliga namn är sannerligen inget nytt. Genom århundradena har religionen blivit ett effektivt slagträ i retoriken. Men med vilken rätt kan man påstå sig företräda den rätta tron och göra anspråk på den ende och sanne Guden – och när tippar det hela över så att religionen ond? Är grundorsaken till detta hat brist på kunskap om varandras religioner? Det är i okunskapens mylla som fördomarna växer.

Religionen i sig bär på starka krafter. Hur ofta hör vi inte olika företrädare tala (skrika) om vilken som är den ”rätta tron.” Är det inte kristendomen så är det islam eller judendomen. Glöm inte hinduismen eller buddismen. Fast buddistmunkarna brukar väl inte vara några gaphalsar? Sen har vi en massa religiösa grupperingar som emellanåt kan stoppas in i kategorin sekter: Jehovas vittnen, scientologerna, rastafari och mängderna av naturreligioner. Sedan har vi ju ett flertal grupper som säger sig vara ateister: De som tror att de inte tror. I de många konflikter som präglat Mellanöstern har båda sidor ansett sig vara välsignade av den rätte guden. Runt om i världen och genom århundraden har arméer marscherat för att föra krig mot ondskan, ofta har det handlat om det heliga kriget. Så var det redan på korstågens tid. Liksom under Irakkriget och nu i Syrien. Världen tenderar att bli farlig när vi talar i termer av ”vi” och ”de”.

Religionen blir ond när dess företrädare börjar göra anspråk på den absoluta sanningen och kräva blind lydnad av sina undersåtar. Det är då som folk blir närsynta i tidens landskap, för att sedan drabbas av en ruskig trångsynthet. Då når inga motargument fram. Nu talar vi om fanatism. Nu har de rättrogna förlorat känslan för det symboliska djupet i beskrivningen av Gud och tolkar allt bokstavligt. De ser inte när det goda drunknar i det onda.

Den selektiva läsningen av de heliga skrifterna är ett märkligt beteende. Bibeln är ju en tjock bok som erbjuder tolkningar om det mest kring våra liv och det som sker efter döden. Men genom att bara läsa vissa utvalda delar (som passar in på de argument man vill saluföra) kan de auktoritära ledarna ställa krav på religiös underkastelse. ”Se och hör! Detta står ju i Bibeln!” Det är nu som missionerande blir till en ren och skär maktpolitik. Det kan dessutom vara så att livet blir enklare när ”sanningen” serveras på silverfat – när man själv slipper söka efter den.

Kunskap, kunskap – ack så viktig den är! Okunskapen är i mångt och mycket orsaken till att folk i dag (även förr i  tiden förstås) väljer förenklade svar och lösningar på svåra frågor. Då blir världen svart/vit, antingen eller. Just nu tänker jag på alla de konspirationsteorier som stora skaror sväljer med hull och hår.

Just nu tycks det råda brist på visa människor. En fördjupad kunskap, som man skaffat genom egen läsning och livets erfarenheter leder bort från de ondskefulla tolkningarna. Visdom är den inre kompass som peka mot trons inre kärna. Kunskap är ett bra vaccin mot ondskan och alla de som vill lura i oss en massa stolligheter. Det som är en uppenbar lögn blir till en sanning för många som har bristande kunskaper. Tyvärr.

Vad gäller de tre stora religioner är det sällan som det lyfts fram att kristna, judar och muslimer är alla barn av Abraham och som i grund och botten tillber samme Gud. Ska vi slippa de förödande krigen som förs i religionens namn, måste de goda företrädarna i samtliga religioner, se till att de sparka ut de bokstavstroende auktoriteterna och fundamentalisterna. De enögda som bara läser varannan rad i skrifterna och som inte har viljan att tolka den goda symboliken i de ord som skrevs för tusentals år sedan.

”Jag läser Bibeln – varenda förbannade dag!” George Patton, amerikansk pansargeneral under andra världskriget.