När jag läser om hjärnan och försöker förstå hur allt hänger ihop, så framstår den där fettklumpen på dryga kilot som en självgående kemisk fabrik. Därinne finns miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom att elektriska impulser skickar över olika ämnen till varandra. Denna hjärna är jag. Här formas mina tankar, startar mina känslor och här lagras mina minnen. Vi kan utan att förhäva oss påstå att hjärnan är skapelsens krona – i varje fall när allt fungerar som det ska.

100 miljoner nervceller skickar meddelande mellan varandra (synapser) i en hastighet av 300 km/h. Det går blixtsnabbt.  I det yttre skiktet, hjärnbarken, kontrolleras våra sinnen, rörelser och högre funktioner som språk, minne och känslor. Hjärnan består av två delar och har specialiserats sig på olika områden. Lite slött kan vi säga att den vänstra står för logiken medan den högra är mer kreativt lagd. De kan kommunicera genom hjärnbalken. Vi har en storhjärna, en lillhjärna och en hjärnstam. Komplicerat – och rent av genialt.

Men ibland uppstår fel i denna kemiska fabrik. Vi kan drabbas av en stroke, tumörer, Parkinson, ADHD eller schizofreni, för att ta några exempel. Återkommande dyker ett ord, ett ämne, upp om och om igen. Dopamin. Nyckeln till som leder till kroniska sjukdomar, men även ämnet  som  räddat mänsklighetens överlevnad: det som skapar vällust och belönar oss – mycket riktigt har det en viktig funktion i det Limbiska systemet, allt så det som brukar kallas för belöningssystemet. Det får oss att njuta av sex, en god kaka, av att springa långt och fort – sådant som var viktigt för grottmänniskornas överlevnad; ett system som fortfarande finns kvar i oss och som får oss att springa ut ur brinnande hus och slåss för våra liv i fall vi blir överfallna.

Vid ADHD vet man att det strular med med upptaget av dopaminet, så att det råder en brist av dopamin. Det gör det även om man drabbas av Parkinson, men av en annan orsak: De nervceller som bildar dopamin dör ut, så att man måste tillföra mediciner som ”låtsas vara dopamin” eller simulerar tillväxten av det som finns kvar. Bristen på dopamin gör att klickar i den information som dopaminet skickar ut till övriga delar av hjärnan och till våra muskler. Nervdöden leder alltså till dopaminbrist som gör den parkinsonsjuke stel i musklerna (inte minst i ansiktet vars mimik stelnar) och det påverkar även balansen som får den sjuke att falla och slå sig. Det mesta går långsammare, så väl talet som tankarna.

Det blir kortslutning i hjärnan. Det ryker ur proppskåpet.

Nu vet man att tankar kan påverka kemin, att tankeverksamhet kan förbättra minnet. Dopaminbristen gör en slö och långsam och arbetsminnet (det vi minns i Nuet) försämras i så väl ADHD som när man drabbas av Parkinson. Att spela ett par partier schack om dagen ska göra susen – något jag borde börja om med. Det är så mycket jag borde suga tag i vad gäller såväl träning av minnet som min kropp. Men jag kommer mig aldrig i väg till vattengympan, boxningsträningen, parkinsondansen för att bli starkare och få bättre balans. Jag har en helt klart en igångsättningsproblematik.

I morgon kommer grabbarna som deltar i bokcirkeln Bokpratarna. Då måste jag förklara varför jag svänger så snabbt mellan glädje och ilska/sorg så att de ska förstå att det är deras personer jag fräser åt. Märkligt nog mår jag riktigt bra. Jag märker ju vad jag gått miste om när jag under stora delar av livet inte kunnat njuta. Jag har inte känt de naturliga kickarna – som jag tidigare i livet ersatte med stora mängder alkohol.

I kväll ska jag underhålla de psoriasissjukas förening nån timme före  deras årsmöte. Fram till dess ska jag väl som vanligt skriva på romanen om Ester – och packa nån flyttlåda. Det drar ihop sig till flytt.

För övrigt finns det en mängd mediciner som ger parkinsonliknande symtom. Det kan även vara så att somliga piller kan utlösa sjukdomen. Så se upp!