Etikett: Dopamin

En dag i Parkinsons namn

Av Kent Lundholm, 9 april 2021 kl 15:48, Bli först att kommentera

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne

Skriva sig fri

Av Kent Lundholm, 11 juni 2020 kl 05:46, 1 kommentar

Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

Röken ur proppskåpet

Av Kent Lundholm, 26 februari 2020 kl 05:28, Bli först att kommentera

När jag läser om hjärnan och försöker förstå hur allt hänger ihop, så framstår den där fettklumpen på dryga kilot som en självgående kemisk fabrik. Därinne finns miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom att elektriska impulser skickar över olika ämnen till varandra. Denna hjärna är jag. Här formas mina tankar, startar mina känslor och här lagras mina minnen. Vi kan utan att förhäva oss påstå att hjärnan är skapelsens krona – i varje fall när allt fungerar som det ska.

100 miljoner nervceller skickar meddelande mellan varandra (synapser) i en hastighet av 300 km/h. Det går blixtsnabbt. I det yttre skiktet, hjärnbarken, kontrolleras våra sinnen, rörelser och högre funktioner som språk, minne och känslor. Hjärnan består av två delar och har specialiserats sig på olika områden. Lite slött kan vi säga att den vänstra står för logiken medan den högra är mer kreativt lagd. De kan kommunicera genom hjärnbalken. Vi har en storhjärna, en lillhjärna och en hjärnstam. Komplicerat – och rent av genialt.

Men ibland uppstår fel i denna kemiska fabrik. Vi kan drabbas av en stroke, tumörer, Parkinson, ADHD eller schizofreni, för att ta några exempel. Återkommande dyker ett ord, ett ämne, upp om och om igen. Dopamin. Nyckeln till som leder till kroniska sjukdomar, men även ämnet som räddat mänsklighetens överlevnad: det som skapar vällust och belönar oss – mycket riktigt har det en viktig funktion i det Limbiska systemet, allt så det som brukar kallas för belöningssystemet. Det får oss att njuta av sex, en god kaka, av att springa långt och fort – sådant som var viktigt för grottmänniskornas överlevnad; ett system som fortfarande finns kvar i oss och som får oss att springa ut ur brinnande hus och slåss för våra liv i fall vi blir överfallna.

Vid ADHD vet man att det strular med med upptaget av dopaminet, så att det råder en brist av dopamin. Det gör det även om man drabbas av Parkinson, men av en annan orsak: De nervceller som bildar dopamin dör ut, så att man måste tillföra mediciner som ”låtsas vara dopamin” eller simulerar tillväxten av det som finns kvar. Bristen på dopamin gör att klickar i den information som dopaminet skickar ut till övriga delar av hjärnan och till våra muskler. Nervdöden leder alltså till dopaminbrist som gör den parkinsonsjuke stel i musklerna (inte minst i ansiktet vars mimik stelnar) och det påverkar även balansen som får den sjuke att falla och slå sig. Det mesta går långsammare, så väl talet som tankarna.

Det blir kortslutning i hjärnan. Det ryker ur proppskåpet.

Nu vet man att tankar kan påverka kemin, att tankeverksamhet kan förbättra minnet. Dopaminbristen gör en slö och långsam och arbetsminnet (det vi minns i Nuet) försämras i så väl ADHD som när man drabbas av Parkinson. Att spela ett par partier schack om dagen ska göra susen – något jag borde börja om med. Det är så mycket jag borde suga tag i vad gäller såväl träning av minnet som min kropp. Men jag kommer mig aldrig i väg till vattengympan, boxningsträningen, parkinsondansen för att bli starkare och få bättre balans. Jag har en helt klart en igångsättningsproblematik.

I morgon kommer grabbarna som deltar i bokcirkeln Bokpratarna. Då måste jag förklara varför jag svänger så snabbt mellan glädje och ilska/sorg så att de ska förstå att det är deras personer jag fräser åt. Märkligt nog mår jag riktigt bra. Jag märker ju vad jag gått miste om när jag under stora delar av livet inte kunnat njuta. Jag har inte känt de naturliga kickarna – som jag tidigare i livet ersatte med stora mängder alkohol.

I kväll ska jag underhålla de psoriasissjukas förening nån timme före deras årsmöte. Fram till dess ska jag väl som vanligt skriva på romanen om Ester – och packa nån flyttlåda. Det drar ihop sig till flytt.

För övrigt finns det en mängd mediciner som ger parkinsonliknande symtom. Det kan även vara så att somliga piller kan utlösa sjukdomen. Så se upp!

Sömnlös i Pig Hill

Av Kent Lundholm, 26 januari 2020 kl 04:11, Bli först att kommentera

Jag har råkat hamna i en sådan där sömnlös natt, igen. Sömnlös i Pig Hill. Det är helt omöjligt att somna. Men jag har inga måsten i morgon förmiddag. Däremot bio vid 17.30. Har också mitt korrekturläsande. Igår printade jag ut 407 sidor av det som ska bli romanen ”Älskade Ester”.

För ett år sen var jag säker på att jag inte skulle kunna skriva några fler romaner. Men så skakade också min vänsterhand så jäkligt att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Till dess neurologerna justerade min parkinsonmedicin. Numera är jag bara allmänt fumlig.

Min stund på jorden. Tänk om vi alla befinner oss här som utsända observatörer. En dag kallas vi hem för att avlägga rapport. Vad har vi sett och hört, vad har vi känt? Finns här några uppenbara orättvisor? Vi får frågan: Vilka är goda, vilka onda? Säg deras namn. Det kommer att bli problem för den som samlar in svaren. Det blir säkert över miljarden, kanske fler, olika svar. Vi människor kan inte göra oss en gemensam bild av världen. Tyvärr.

Vi människor har en förkärlek till att se våra egna handlingar som alltings orsak. Samtidigt ska vi betänka att varje människa är ansvarig för sin egen dumhet, för sina åsikter och attityder.

För övrigt säger vänner och bekanta att jag ser piggare och har blivit mer närvarande. Stämmer nog. Jag har ju i 5-10 år gått omkring med en brist på dopamin. När jag nu får mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar och läkemedel som omvandlas till dopamin, så kan jag åter känna njutning i livet.

Sårbar och modig

Av Kent Lundholm, 25 augusti 2019 kl 10:43, Bli först att kommentera

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

Vår stund på jorden

Av Kent Lundholm, 22 maj 2019 kl 09:25, Bli först att kommentera

Vaknar i ottan till en dag som många andra, varken mer eller mindre. Kokar kaffe och sätter mig vid teven för att ta del av nyheterna, men tappar fokus och tänker på annat medan jag glor in i tomheten. Det är rätt så vanligt att jag glider iväg i tankarna och missar det jag ämnar att se och höra. Det är har blivit riktigt hopplöst att se väderleksrapporten. ”… och över till dagens väder …” Sedan flyger jag över husen. Väcks ur mina tankar lagom tills jag hör meteorologen säga: ”… och det var dagens väder.” Sjukt.

Vi behöver en livsåskådning, något att tro på, för att orka kliva upp om morgonen. Om denna livsåskådning bottnar i en tro på en högre makt, naturens inneboende kraft, statsministern eller flygande tefat saknar betydelse. Men det måste vara något som ger oss perspektiv på tillvaron vi lever i – och en kraft att orka leva en dag till. Det är ingen annan än du själv som kan formulera livets mening. Därför måste du ta dig själv på djupaste allvar. Vi får inte flabba och skämta bort våra liv – vår stund på jorden.

Har på sistone skrivit en hel del om dopaminet i vår hjärna; om hur njutningen är en kemisk resa, som startas av dopaminet, begärets substans. Det är detta som gör dig lugn, nöjd, lustfylld. Lyckans kemi, där dopaminet spelar en stor roll, gör kroppen beredd för att du ska nå dina mål. I grund och botten är detta den drift som får oss att överleva.

Själv håller jag på att berövas på mitt dopamin, då de nervceller som producerar dopamin håller på att dö. Det blir så när man drabbas av Parkinsons sjukdom. Dessutom – sedan barndomen har min hjärna haft svårt att sätta fart på det dopamin som behövs i hjärnans främre delar; något som sker när man har ADHD. Det är klart att jag är bekymrad över framtiden. Vet ju konsekvenserna av Parkinson; har ju under åren som sjuksköterska sett så många patienter med den sjukdomen. Vill glömma, vill inte veta – men kan inte gira undan för kunskapen. Men det är klart, detta är min stora sorg. Även om jag ännu inte vågar känna den.

För övrigt är det du GÖR, det som leder till den människa du ÄR.

PS! Angående bloggens inledning: Meningen med livet är 42! DS!

Motionera hjärnan

Av Kent Lundholm, 13 maj 2019 kl 08:22, Bli först att kommentera

Våren har gjort halt. Grått och småkallt (+ 4 grader). Grönskan dröjer, björkarna vill inte slå ut. Men det är inget jag kan göra något åt. Det ligger utanför min makt – och därför väljer jag att inte slöa energi på väderleken. Inte heller tänker jag ta på mig skulden för jordbävningar och vulkanutbrott på andra sidan jorden.

Det senaste halvåret har jag inte gjort många knop. Har bott i en omslutande bubbla och mest varit rädd. Kände ju att något var fel i kroppen, att min hjärna inte fungerade som den skulle. Skyllde på den stroke i lillhjärnan jag hade 2015. Vid tre tillfällen svartnade det för ögonen så att jag föll till marken och slog mig halvt fördärvad. Fötterna blev blytunga, händerna fumliga. I februari kom domen: Parkinsons sjukdom. Pusselbitarna föll på plats. Nu när jag börjat medicineras och kropp/tanke fungerar bättre, har jag börjat tänka på nödvändigheten av att bygga upp min kropp.

Försöker komma igång med dagliga promenader. Inte minst för att tappa några kilon. Problemet är att jag mentalt har svårt att röra mig långsamt genom geografin. Har vansinnigt svårt att frigöra mig från minnesbilderna då jag sprang milen på 36 minuter. Men för tusan, det var ju för drygt trettio kilo sedan … Jag vet ju att fysisk aktivitet, även promenader, är bra för våra kroppar. Konditionsträning minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Men framför allt har motion en positiv effekt på hjärnan. Dagliga promenader gör så att hjärnan åldras långsammare och blir effektivare. Motion gör så att det blir bättre kopplingar mellan loberna.

Plasticitet betyder att hjärnan har en förmåga att förändras och läka, så att hjärnfunktionen kan fungera bättre. När vi motionerar påverkas hjärnans plasticitet. Nya kopplingar sker mellan nervcellerna så att skador kan repareras, som efter en stroke. Det kan även leda till att det blir bättre fart på signalsubstanserna (som dopamin).

Om man nu av naturen är lat och inte orkar motionera, kan man trösta sig med att varje tanke och sinnesintryck kan förändra hjärnan. På samma sätt som stress är skadligt för våra hjärnor, så kan positiva tankar vara läkande. Varje tanke skapar en kemisk reaktion i vår hjärna. Genom att skapa positiva bilder kan negativa känslor förändras till positiva fysiska känslor i kroppen. Vi blir helt enkelt en aning friskare. I stort går det ut på att våga möta sina känslor, acceptera och känna dem. Först då kommer man förbi dem.

Jag ska försöka göra båda delarna. Tänka mer positivt och promenera. Sedan ska jag fortsätta att lyssna på ”min” musik. (Läs tidigare blogg om musikens läkande krafter). Jag tror inte att man ska göra för plötsliga och stora förändringar. Då är det lätt att misslyckas och ge upp. I min ålder finns det även en uppenbar risk för skador: leder och muskler som börjar krångla. Flera medelålders män i min närmiljö som börjat tokträna, har blivit sittande med gipsade ben och armar, fått hälsenorna avslitna, stukat fotleder och knän och ibland drabbats av hjärtproblem. Män i min ålder ska motionera lagom. Mer än så tillåter inte våra åldrande kroppar.

För övrigt så blir vi tjocka av stress. Stresshormonet kortisol skapar ett sug efter kaloririk mat, så att vi i slutänden blir feta.

Musik som läker

Av Kent Lundholm, 11 maj 2019 kl 09:44, Bli först att kommentera

Musiken har varit och är en viktig del i mitt liv. Min andliga spis. Utan musiken hade jag förtvinat och gått under. Med all säkerhet. Det handlar om den musik som jag lyssnar på. Musiken har en inneboende läkande kraft, som kan minska stress, skapa lugn, få stopp på springet i benen och förbättra koncentrationsförmågan. En orsak till de positiva effekterna är att musiken ökar halten av dopamin i hjärnan. Dopamin är något som vi med ADHD lider brist av. (Läs mer om dopaminets gåta på min blogg den 9 maj).

För min personliga del ska det vara musik som skapar starka känslor, som är vacker och varierad, som stiger och sjunker, och inte upprepar sig med tre vilsna ackord. Genom hela mitt vuxna liv har symfoniska och progressiva band fångat mitt intresse. Typ Genesis, Camel, Supertramp, Gentle Giant. Lägg sedan till Bach och Mozart.

Smakprov Genesis

Jag har levt med kraftiga och plötsligt komna humörsvängningar. Än hypoman, än deprimerad. Än bubblande av skratt, än med gråten i halsen. Jag lade tidigt märke till musikens positiva effekter på min kroppsliga och psykiska hälsa. Det fanns musik som lugnade och som var avstressande. Musik som lyfte mig ur mörkret.

Bach – lindrar vid oro

Numera är jag ständigt är omgiven av musik. I köket hörs klassisk musik från radions P2 (Mozart har visst en starkt lugnande effekt), i arbetsrummet flödar den symfonisk rockmusiken, I TV-rummet spelas en tredje sorts musik – och i bilen hörs tunga ljudmattor.

Peter Gabriel

Forskningen visar att musik påverkar immunsystemet som minskar de inflammationer som kan bidra till demens, depression och reumatiska sjukdomar. Musikens lugnande egenskaper minskar utsöndringen av stresshormonet kortisol, som annars kan höja blodsockernivån, blodtrycket och pulsen – sånt vi kan få diabetes av. Musiken har en mer lugnande effekt än Valium och Mozart har en positiv inverkan på allergier.

När jag lyssnar på Genesis eller Mozart sätter det fart på många olika delar i hjärnan. Med hjälp av magnetkamera kan man se att musiken påverkar sinnessystemet, det motoriska och känslomässiga systemet och även området för tänkande och planering. Alltså: musik påverkar hela hjärna – det finns nämligen inget särskilt ”musikcentra”. De sjukdomar som kan påverkas positivt av musik är autism, schizofreni, demens, depression, cancersmärtor och stroke. Det finns även studier som visar att musiken kan förbättra minnet.

Nåväl – låt er favoritmusik flöda i rummen och känn hur ni blir fokuserade och rofyllda. Jag lovar att det hjälper. I vilket fall som helst är det njutningsfullt att lyssna på vacker musik.

Supertramp

c Kent Lundholm

Dopaminets gåta

Av Kent Lundholm, 9 maj 2019 kl 08:23, Bli först att kommentera

En del av texterna på min blogg skriver jag för att själv lära mig något. Har alltid, redan sedan tiden på sjuksköterskeutbildningen, varit intresserad av allt som rör hjärnan. Kanske för att jag anade att min hjärna var nalta eljest; att något djupt inom mig var fel. Därför, tänkte jag mig, ska att vi ska ta en tur in i hjärnan och försöka förstå dopaminets verkan i våra liv. Om nu detta är möjligt.

Vi är kemiska fabriker
Små, små beståndsdelar, molekyler, signalsubstanser och elektriska impulser får våra hjärnor att fungera, vilket i sin tur gör så att vi kan röra oss, känna sorg och glädje, tänka och minnas. Helt enkelt – finnas till. Det är ett smärre mirakel att allt fungerar – men ibland fungerar det mindre bra, ibland inte alls.

Den som löser dopaminets gåta torde få ett Nobelpris. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan, vars uppgift är att förmedla signaler från en nervcell till en annan nervcell. Utan dopaminet i våra nervsystem skulle vi som art ha gått under av ren slöhet. Vi skulle inte ha haft vare sig ork eller lust att föröka oss. När dopaminsystemet kommer i obalans kan vi råka ut för en rad sjukdomar och funktionsnedsättningar.

Parkinson: Ingen bot, bara lindring. Nervcellerna som producerar dopamin dör.

ADHD: Brist på dopamin. Läkemedel kan öka tillgången av dopamin i hjärnan.

Schizofreni: Enligt en teori är dopaminnivåerna för höga i centrala delar av hjärnan, men för låga i pannloberna.

Belöningssystemets plus och minus
Dopamin har ett kemiskt ”ansvar” för hur vårt humör är. Dopaminet behövs för att skapa känslor, som vällust, via vårt belöningssystem. I begynnelsen skapades detta belöningssystem för att värna om vår överlevnad. Om vi mår bra av att äta, röra på oss, ha sex så ökar chansen för att människosläktet ska bestå. Dopaminet har även en viktig uppgift när det gäller att reglera vår motorik; vår rörelseförmåga

Men det finns en baksida. Belöningssystemet kan även köra igång av de njutningar som i längden är skadliga för oss. Dricker vi för mycket alkohol, röker vi dagarna i ända och spelar bort pengar på hästar, och därtill överkonsumerar socker och nyttjar knark, sker kraftiga frisättningar av dopamin. Det är då som vi kan hamna i ett missbruk och bli beroende av dopaminkickarna. I slutänden blir belöningssystemet kidnappat.

Det finns några sjukdomar och funktionsnedsättningar som särskilt kan förknippas med att dopaminet strular.

Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom uppstår när nervcellerna som producerar dopamin dör. Men varför de dör kan ingen säga med säkerhet. Långsamt försvinner dopaminet i hjärnan. Parkinson är en kronisk sjukdom som inte går att bota. Utan dopamin får hjärnan allt svårare att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser. Kroppen skakar i vila, musklerna blir stela, man får svårt att röra sig. Med olika läkemedel kan man lindra symtomen – men inte bota.

ADHD
ADHD är ingen sjukdom, det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och är något man föds med. Om man har ADHD lider man brist på dopamin och noradrenalin (däremot dör inte nervcellerna som vid Parkinson.) Dopaminbristen leder till störningar i förmågan att planera, samordna och organisera. Man kan bli hyperaktiv, ha svårt med att koncentrera sig och är lätt att distrahera. Dopaminet har betydelse för arbetsminnet; den typ av närminne vi använder för att lösa uppgifter och minnas i nuet. Med hjälp av läkemedel kan man öka koncentrationen och uppmärksamheten, samtidigt som medicinerna kan minska hyperaktiviteten och impulsiviteten. Bristen på dopamin tycks även ha inverkan på hur vi fungerar socialt i grupper, i skolan och på de framtida arbetsplatserna.

Nåväl, nog om dopaminets livsviktiga funktioner. Tänk på dopaminet nästa gång du får en kick av en kopp kaffe, en snusprilla eller en flyktig beröring. Själv har jag lärt mig en del, även om jag kände till det mesta sedan tidigare. Det forskas en hel del om dopaminets verkan och funktion, och kanske en dag, någon gång i framtiden, så löser man dess innersta gåta. Då kommer ett flertal sjukdomar att kunna botas. Inte minst Parkinson som jag själv lider av.

För övrigt finns det en inre tid. Bara i våra tankar och minnen kan vi mäta den.

c Kent Lundholm

Tron på evig ungdom

Av Kent Lundholm, 25 april 2019 kl 13:58, Bli först att kommentera

Så har halva dagen gått utan att jag märkt det. Kanske beror det på den nya parkinsonmedicin (Oprymea) jag stoppar i mig. Den sätter fart på de halvdöda nervcellerna så att transmittorsubstansen dopaminet frigörs. Det är en märklig känsla. Plötsligt känner jag återigen glädje och lust, och jag tar mig för sådant som blivit liggande ett halvår. Dessutom är jag stadigare på benen – och mindre rädd för att falla i trapporna. Men det är ju ingen effekt som varar resten av livet. I sinom tid ska jag förvandlas till en staty. Kanske skulle jag slå mig på att spela poker? Jag lär ju med tiden få ett vattentätt pokerface.

Medelålders män får ofta för sig att börja ett nytt liv. De klättrar i berg, åker Vasaloppet, springer New York-maraton och anlägger stora skägg. Det handlar om tron på evig ungdom. Icke – det är bara ett annat sätt för att spela schack med döden. Allt detta springande och klättrande gör de hyperaktiva männen trötta och orkeslösa – och till råga på allt minskar den sexuella lusten och orken. Men det går förstås att åtgärda. Annonserna flödar över i kvällstidningarnas hälsobilagor. Kolla en genväg … Socialstyrelsen meddelar att förskrivningen av testosteron ökat lavinartat. Yes, lite hormoner gör livet lättare och kanske blir man rent av lite yngre på kuppen. Sanningen är att låga testosteronvärden hör till ett normalt åldrande – och att man trots det kan springa ett maratonlopp (men kanske inte under tre timmar som man gjorde i tjugoårsåldern).

För övrigt är vishet förnuft i förädlad form.