Satt igår och lyssnade på ett parkinsonsymposium, en livesändning från Lund med idel professorer och forskare. Vi är 20 000 i Sverige som drabbats av Parkinsons sjukdom, vilket borde ha renderat till fler ca 200 uppkopplade? Kanske var tempot för högt och språkbruket på forskarnivå. Till och med jag som är utbildad sjuksköterska och kan en del om ”forskar/läkarspråket” hade svårt att hänga med.

Lärde jag mig nåt nytt? Jodå. Intressant var detta om de ”giftiga” proteinerna som klumpar ihop sig ihop sig i nervcellerna och orsakar dess död. Två av dem heter Amyloid och Tau som sprids via hjärnstammen och orsakar nervcellsdöd i hjärnan vilket i sin tur leder till en dopaminbrist. Intressant är en teori går ut på att Parkinson kan starta i tarmen.

Läge för panik?

Ett problem är att ställa diagnosen i ett tidigt skede, då symtomen inledningsvis är svårtydda och försämringarna kommer gradvis – det är inte helt ovanligt att många av oss som tillslut får diagnosen Parkinson, den obotliga hjärnsjukdomen, har haft den i ca 10 år. Nu har man kunnat spåra en av de ”giftiga” proteinerna genom ett enkelt blodprov. Övriga diagnostiska verktyg är en s.k PET-kamera och ryggmärgsprov – två rätt så jobbiga metoder. Mig fick de droga ner för att jag inte skulle klara att ligga stilla och omsluten av ”hjärnkameran” i 40 minuter. Men så är jag också en klaustrofobisk och panikbenägen person.

Genterapi i framtiden?

Genforskningen har kommit rätt så långt. Det skulle kunna vara möjligt att spåra kommande Parkinsonpatienter med gentester, men kostnaden för att finna en enda blivande parkinsonpatient skulle kosta 850 000 kr. Jag har förstått att jag tillhör en släkt som förmodligen har dominanta gener, då jag och min far båda drabbades av Parkinson och flera andra i släkten har drabbats av sjukdomen.

Många läkarbesök

Eftersom Parkinson ibland kan smyga sig på oss, som fumlighet, motoriska fel (vi börjar falla och slå oss), är onaturligt trötta, sover illa och ”lever ut våra drömmar” med skrik och slag. Vi blir ofta  deprimerade och drabbas av svåra smärttillstånd. Det tycks att vi får hjälp för de enskilda symtom vi visar upp – men ingen ser helheten.  Forskarna har kunnat se att vi som senare utvecklar Parkinson oftare än normalt springer hos olika läkare. Vi är också i större utsträckning oftare sjukskrivna.

Eftersom vi Parkinsonsjuka lider brist på dopamin får vi mediciner som stimulerar/plagierar dopaminet som L-Dopa (Sinemet och Madopark). Men med tiden slutar de att fungera. Det blir tomt på dopamin i hjärnan. I snitt fungerar medicinen 4-7 år. Då kommer de snabba växlingarna mellan stelhet och överrörlighet. 50 procent drabbas av detta efter 5 års behandling, hela 75 procent efter 10 år. Det är då som vi börjar att fäkta med armar och huvud eller drabbas av mycket långsamma rörelser och märkliga, onormala kroppsställningar.

Men hopp finnes. Det har kommit en ny medicin som heter Amantadin som ska minska överrörligheten (blockerar NMDA-receptorer. Tyvärr drabbas en del av svåra biverkningar som förvirring och hallucinationer. Djup hjärnstimulering är en kirurgisk behandling som innebär att elektriska impulser skickas från en pulsgenerator via elektroder till speciella områden i hjärnan för att lindra rörelsesvårigheter som vid bland annat Parkinsons sjukdom. Sen finns pumpar som kan opereras in i tunntarmen som förser patienten med L-dopa.

Ja, alltid är det nån som har nytta av denna information. Det är viktigt att skaffa sig kunskaper om Parkinson och dess behandlingsmetoder. Även om jag personligen krasst kan påstå att framtiden inte ses särskilt ljus ut och att jag oroar mig djupt över vad som ska ske med mig? Bara tanken att inte kunna ha kontroll över sin egen kropp skrämmer mig.

Fast det inget mot dagens besök hos tandläkaren jag idag ska besöka för att rotfylla tänder och sätta dit kronor. Jo, detta med usel tandhälsa har också det att göra med Parkinson – eller rättare sagt de mediciner vi äter och gör munnen och slemhinnorna torra.