Kanske har coronapandamin och samhällskrisen den åstadkommit, fått oss att träna på våra empatiska förmågor och lärt oss att känna medkänsla/medlidande. Vi kanske också börjar förstå innebörden av solidaritet. Vi har även förstått hur bräcklig vår demokrati är. Ett elakt virus och ett gäng brunskjortor i kulisserna som rider på våra rädslor, mer behövs inte för att vi har en elak Furste som styr och ställer över våra liv.

När människor lider, när vi ser att våra bröder och systrar hamnat i nöd, tvingas vi till att göra ett val. Ska jag personligen involvera mig i detta eller i ”trygghet” skjuta ifrån mig det hela i förvissning att detta är ett fall för den Goda staten. Väljer man att passera för att myndigheterna ska lösa problemet, är måste man rimligtvis vara positivt inställd till att betala mer i skatt för att det gemensamma ska lösa ”problemet”.

Alternativet är att jag personligen tar gestalt av den Goda människan och handlar i tid och på plats, handgripligen. I det läget har vi en maktposition. Låt oss kalla det för individens godtycke. Ingen jäkel vill väl ge en slant till ett fyllo som köper sprit för ens surt förvärvade pengar. Då kan vi erbjuda hjälp av något materiellt: ”Jag ger dig inga pengar, men välj istället vilken hamburgare du vill, jag bjuder!” Ingen ska behöva vara hungrig i detta land.

I båda fallen så köper vi oss fria.Väljer vi att erbjuda hjälp via de skattemedel vi betalat in, så kan vi kanske vara hyggliga att visa vägen till den byggnad där hjälpen förmedlas. Kanske en röd liten stuga. Det kan ju bli absurt ifall den som bett om hjälp behöver hjälpen snarast.

Vi kan med båda ”metoderna” avsäga oss den direkta, personliga hjälpen. Vi slipper då träna på vår empati. Det är inte lätt, medger jag. I början när tiggarna kom för några år sen, skänkte jag hejvilt i deras koppar och kände mig God. Sen började komma fram om att pengarna kunde försvinna i ”tiggarhierarkin” och att tiggeriet i sig kunde till slut bli ett ”jobb”. Jag började skänka pengar till Röda korset, jag jobbade ideellt på gatutidningen Vasaplan i Umeå (var chefredaktör). Nu gör jag ingetdera. Tittar bort när jag ser en tiggare.

Som sagt: I en välfärdsstat kan man ju ställa krav på att det samhälleliga ska göra nåt av ens skattepengar. Men vi vet att det inte räcker. Se bara på mängden av hjälporganisationer. När jag jobbade på tidningen Vasaplan såg jag ju dagligen folk som föll mellan stolarna. När jag nyligen flyttade försökte jag rikta min ”godhet” mot en av de hjälporganisationer som jobbar på gatuplanet och skänkte dem ett tusental böcker, kläder, skor, verktyg. Om det kändes bättre? Nä …

Det är skillnad på empati och medkänsla. Empati är förmågan att uppfatta den andras känslomässiga situation. Detta lidande skapar en önskan att lindra lidandet. Ett medlidande. Vi vill den andra väl på ett kärleksfullt sätt. Läste nyligen om ”empatisk stress.” Den ger en negativ känsla och skapar en önskan att komma ifrån situationen. Det ger upphov till osocialt beteende, dålig hälsa och risk för utbrändhet hos personen. Det gäller alltså att hålla reda på känslorna som styr vår beteende mot människor i nöd. Det kan annars sluta med ett magsår …