Etikett: medlidande

Modet att vara sårbar

Av , , 3 kommentarer 5

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.

 

Köpa sig fri

Av , , Bli först att kommentera 4

Kanske har coronapandamin och samhällskrisen den åstadkommit, fått oss att träna på våra empatiska förmågor och lärt oss att känna medkänsla/medlidande. Vi kanske också börjar förstå innebörden av solidaritet. Vi har även förstått hur bräcklig vår demokrati är. Ett elakt virus och ett gäng brunskjortor i kulisserna som rider på våra rädslor, mer behövs inte för att vi har en elak Furste som styr och ställer över våra liv.

När människor lider, när vi ser att våra bröder och systrar hamnat i nöd, tvingas vi till att göra ett val. Ska jag personligen involvera mig i detta eller i ”trygghet” skjuta ifrån mig det hela i förvissning att detta är ett fall för den Goda staten. Väljer man att passera för att myndigheterna ska lösa problemet, är måste man rimligtvis vara positivt inställd till att betala mer i skatt för att det gemensamma ska lösa ”problemet”.

Alternativet är att jag personligen tar gestalt av den Goda människan och handlar i tid och på plats, handgripligen. I det läget har vi en maktposition. Låt oss kalla det för individens godtycke. Ingen jäkel vill väl ge en slant till ett fyllo som köper sprit för ens surt förvärvade pengar. Då kan vi erbjuda hjälp av något materiellt: ”Jag ger dig inga pengar, men välj istället vilken hamburgare du vill, jag bjuder!” Ingen ska behöva vara hungrig i detta land.

I båda fallen så köper vi oss fria.Väljer vi att erbjuda hjälp via de skattemedel vi betalat in, så kan vi kanske vara hyggliga att visa vägen till den byggnad där hjälpen förmedlas. Kanske en röd liten stuga. Det kan ju bli absurt ifall den som bett om hjälp behöver hjälpen snarast.

Vi kan med båda ”metoderna” avsäga oss den direkta, personliga hjälpen. Vi slipper då träna på vår empati. Det är inte lätt, medger jag. I början när tiggarna kom för några år sen, skänkte jag hejvilt i deras koppar och kände mig God. Sen började komma fram om att pengarna kunde försvinna i ”tiggarhierarkin” och att tiggeriet i sig kunde till slut bli ett ”jobb”. Jag började skänka pengar till Röda korset, jag jobbade ideellt på gatutidningen Vasaplan i Umeå (var chefredaktör). Nu gör jag ingetdera. Tittar bort när jag ser en tiggare.

Som sagt: I en välfärdsstat kan man ju ställa krav på att det samhälleliga ska göra nåt av ens skattepengar. Men vi vet att det inte räcker. Se bara på mängden av hjälporganisationer. När jag jobbade på tidningen Vasaplan såg jag ju dagligen folk som föll mellan stolarna. När jag nyligen flyttade försökte jag rikta min ”godhet” mot en av de hjälporganisationer som jobbar på gatuplanet och skänkte dem ett tusental böcker, kläder, skor, verktyg. Om det kändes bättre? Nä …

Det är skillnadempati och medkänsla. Empati är förmågan att uppfatta den andras känslomässiga situation. Detta lidande skapar en önskan att lindra lidandet. Ett medlidande. Vi vill den andra väl på ett kärleksfullt sätt. Läste nyligen om ”empatisk stress.” Den ger en negativ känsla och skapar en önskan att komma ifrån situationen. Det ger upphov till osocialt beteende, dålig hälsa och risk för utbrändhet hos personen. Det gäller alltså att hålla reda på känslorna som styr vår beteende mot människor i nöd. Det kan annars sluta med ett magsår …

Ordens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 6

Mitt framtida boende döljs allt mer i framtidens dis. Det blir kanske ingen flytt överhuvudtaget, inte nu i varje fall, trots risken att jag faller i trapporna och hotet om att jag blir isolerad – rentav fånge i min egen lägenhet.

Boende1_FDUV_970x400

 

Det är en sabla massa regler när man ska flytta och byta lägenhet och då krävs det samarbete och att alla bjuder till. Den goda viljan. I mitt fall krävs empati, medmänsklighet, medlidande och vanlig, hederlig hygglighet. Men sånt kan man ju aldrig tvinga på folk, som dessutom knappt känner till begreppen eller ordens betydelse.

copy-person-1317600_960_720.jpg

Varje människans stora skräck är att att inte bli tagen på  allvar; när folk börjar tala över ens huvud (som om man inte fanns) och än värre blir det om man döms utifrån sitt yttre. Ni vet, det tunna skal som omger oss. Jag tröttar fort på människor som tycks tro att det bara finns en enda världsbild – och det är deras. Denna inbillade kunskap ger dem rätt att döma ut de som bryter mot mönstret, de som stör, är annorlunda och eljest. Tänker ofta på detta när jag skriver om Ester. Hur stod hon ut med dessa ”övermänniskor?”

Sanningssägare. Ni vet, de där som ruskar på huvudet åt alla motbevis, sen ler de lite snett och säger: ”Lille vän, detta stämmer inte med mitt sätt att se på saken!” Sedan är det slutsnackat. man har inte ens fått chansen att fått lägga fram sina motargument. Att tala med väggar är synnerligen tidsödande, tråkigt och bortkastad tid.

autumn-tree-crown-15682853139De

Livet strömmar fram. Under tiden växer  träden. Om jag klättrar upp i en trädkrona, lägger mig där och sover i tusen år, så borde jag, den dag jag vaknar, ha kommit närmare himlen. När man blir gammal och sjuk, när man förlorar kontrollen över sin kropp, och får allt svårare att klara sig på egen hand – måste man till slut be om hjälp. Men om man då inte blir tagen på allvar, finns en uppenbar risk att ingen hör ropen.

soldiers-303473_960_720

Vi människor är tänkande varelser. Det räcker inte med att känna, vi vill också veta varför vi känner som vi gör. Då händer det att vi måste gissa, samtidigt som vi letar efter gamla minnen som hjälper oss att förstå. Men till syvende och sist kanske allt handlar allt om kemin inne i hjärnan. Brist på dopamin eller ett plötsligt överskott. Ett rus av lycka eller dödsångestens strupgrepp. Så ser en dag ut när parkinsonmedicinernas prickskyttar smyger omkring i ens lyckocentra och skjuter skarpt.

För övrigt tror jag att den fruktan man växer upp med, blir till en rädsla som följer en genom hela livet. Det är därför jag aldrig kunnat lära mig att gå på vattnet.

© Kent Lundholm