Mellan åren 1999 och 2012 hade jag en liten enskild firma där jag tog in inkomsterna för de romaner jag skrev. Jag hade firman vid sidan om de arbeten jag hade, då jag exempelvis jobbade heltid vid länsstyrelsen. Men på den tiden hade jag sådana ekonomiska muskler att jag kunde betala en dyr revisor som skötte om bokföring, moms ut och in, deklaration och allt annat. 2012 var jag så pass sjuk att jag lade firman i malpåse – men i samband med att ”Spring Kent, spring!” kom ut i april 2016, startade jag den igen, på prov. Efter samtal med F-kassan bestämde jag mig att pröva på 25 procent under ett år. Eftersom det varje månad försvinner drygt 3000 från min sjukersättning, så måste jag kompensera det med inkomster från min firma – men ska jag ”plocka ut” 3000 kr till hushållskassan, så ska nästan lika mycket betalas in i skatt och sociala avgifter. Jag kan avfärda all romantik med att vara sin egen, allra minst om du är kulturarbetare då du lever med arvoden som långt ifrån gör dig rik.

Fick nästan åt nerverna när jag i går, tillsammans med ett tjugotal andra nyföretagare, drillades av två experter från Skattemyndigheten i momsregler, avgifter, budget, bokföring, sluträkning, preliminärskatt, deklaration och hundra grejer till. Det snurrade i mitt huvud. Var det verkligen så mycket att hålla reda? Kanske borde jag kontakta min före detta revisor och be henne rädda mitt liv och min lilla enskilda firma? Men det brukade kosta si så där 10 000 kr/år – och några sådana pengar har jag inte råd att undvara. Satt och tänkte på de kapitalister som fört pengar till brevlådeföretagen i Panama. En sådan ”affär” omfattas väl på sin höjd en namnteckning – och vips så är miljonerna ”borta”. Medan jag som försöker få ihop 3000 kr i månaden till hyran, ska överhopas av en sådan mängd regler att man tappar luften och lusten.

Varför blev jag så upprörd, snudd på rädd när jag lyssnade på skatteexperterna? Jag tänkte på mina personliga begränsningar, mina tillkortakommande som kommit under årens lopp och inte minst den stresshjärna som blivit en rest efter min stroke och som försämrat min koncentrationsförmåga och förkortat min uthållighet. Men det är väl en sådan här gång som jag ska dra nytta av min härliga ADHD och bli så där rysligt kreativ, flexibel, intensiv, energisk, orädd och inte minst en duktig problemlösare. Folk tror nämligen att vi med ADHD bara kan ställa till med sattyg, vara bråksjuka och egoistiska, inte kunna sitta stilla och gör vi det sitter vi mest hela tiden och dagdrömmer. Inte minst har min ADHD varit den kreativa kraft som hjälpt mig att skriva mina böcker. Det är med ADHD:s positiva krafter som jag ska lösa detta med moms ut, moms in, alla dessa skatter och skriva in rätt verifikation på rätt dag, på rätt rad i balans- och resultaträkningen – vad nu det är.

Tidigare under gårdagen var jag uppe på Gammlia. Arrangörerna för Granö kyrkvecka hade ordnat en pressträff där vi underhållare fick presentera oss inför journalisterna från Folkbladet och VK. Sedan fotografering. Jag hamnade bredvid Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk och som är en fena på ortsnamn och deras betydelse. Vi har nog inte träffats sedan i början av 2000-talet då han och hans fru var hemma hos oss på Tomtebo och åt middag. Jag hade en fråga i huvudet, men den glömde jag förstås bort. Skulle vilja höra hans tankar om ordet ”Baklandet”. Finns det någon annan betydelse än att det är en plats bakom, placerad i en svacka mellan bergen där snön kan ligga kvar hela sommaren, en plats som ligger bortöver, för någon annanstans kan ju baklandet omöjligt ligga …

För övrigt ska jag försöka tyda anteckningarna från gårdagens skattekurs och logga in på några av tjänster de har på nätet.