Etikett: sinnesro

Kontroll till förbannelse

Av , , 1 kommentar 4

Va, kan jag inte kontrollera jordbävningar?!

Det finns mycket här i världen som vi inte har någon kontroll över. Jordbävningar, vulkanutbrott eller ett litet virus som har för avsikt att dräpa oss alla. Men vi kan för den skull inte stoppa huvudet i sanden. Ibland har vi mer kontroll än vad vi tror. Vad gäller pandemin kan vi skapa kontroll genom att följa de rekommendationer som myndigheterna upplyser oss om: Isolera oss vid hög feber, ta ett test, hålla avstånd, tvätta händerna.

Men det finns en del existentiella ”hot”, som vi omöjligt kan påverka.

Du kommer att dö! Alla andra kommer att dö! (Muntergök). Det torde väl inte vara någon nyhet, ändock finns det gott om folk som antingen övervårdar sin kropp med att undvika socker och blodiga biffar; som joggar varenda dag, bestiger höga berg, hoppar från broar med ett gummiband kring fötterna för att känna ”livskicken”. Har man gott om pengar så kan ett par gånger per ”föryngra” sitt anlete och skaffa sig enorma läppar. Det finns de som knappt ta ordet Döden i sin mun. Nåväl en dag måste även de med en förminskad amygdala tvingas avsluta sin tid på Jorden.

En meningslös syssla att slåss mot Döden.

Trots alla livsfarliga övningar, tvingas vi alla förhålla oss till detta faktum. Vi måste acceptera detta, precis som måste inse att vi inte kan kontrollera jordbävningar. Det hjälper inte att fly, inte heller att slåss. Det är slöseri med tid. Fast vi är skapta med en stark känsla av att vi själva (borde) kunna styra våra liv; en viktig egenskap – men som ofta leder den till ett smärre kaos i våra tankar.

Droger kidnappar hjärnan
Ett sätt att verkligen förlora kontrollen över sitt liv, är att bli fast i ett beroende eller missbruk. När drogen kidnappar din hjärna, förvandlas man antingen till en viljelös figur eller så ägnar all sin tid till att kontrollera sitt drickande. Det leder ofta till att kontrollförlusten ökar. Du inser hotet, men klarar inte av att på egen hand återta kontrollen över ditt liv. Istället tar rädslan alltmer plats i ditt liv. Vad gäller missbruk så kan du inte ensam avlägsna din maktlöshet. Sök hjälp – eller gå under.

Till slut kontrollerar hjärnan dig.

Kontrollfreaken skapar medberoende
Det är inte ovanligt att människor med en kontrollförlust, förvandlas till ett kontrollfreak. De flyttar helt sonika sitt fokus mot andra (vänner och familj) – och försöker att kontrollera deras liv detalj, för att kompensera sin egen förlust. Människorna som lever i en livslögn, skapar ofta medberoende människor i sin närhet – vars uppgift är att städa upp efter drickarna och se till att hålla fasaden intakt. Snart den medberoende lika sjuka som drickaren.

Kvar blir endast ensamheten
Kontrollen kväver livet. Den som blir inlåst tillsammans med bitterheten, tolkar livet i ett vitt- eller svartperspektiv, och går dagarna gå omkring och försöka klura ut vad som är rätt eller fel. Ensamheten väntar. Vår tillit brister, vi dumpar vänner och bekanta – och slutligen försvinner tilliten på oss själva. Vi kan inte kontrollera ett skit.

Kontroll av trafikkaos

Mannen som skulle kontrollera trafiken
Kände en man som fick för sig att kontrollera biltrafiken i Umeå. Han svor, vevade ner rutan, lutade sig ut och skrek, hytte med näven, gav fingret åt idioterna som inte använde sin blinker. Han höll på att spricka när somliga körde för sakta eller för fort. Han körde farligt nära de bilister som bröt mot trafikreglerna. Han blev med tiden själv en farlig bilist. Han drabbades av högt blodtryck, magsår, och sömnsvårigheter. Till slut var han så utmattad över sitt sjukliga kontrollerande av Umeås trafiksituation, att han blev rädd för att ratta sin egen rostiga bil. Han sålde bilen för en ringa summa pengar och köpte en fin cykel. Efter något halvår var han återställd. ”Så korkad jag var”, sa han. ”Om jag hade fortsatt att försöka ta kontrollen över biltrafiken hade jag förmodligen kört ihjäl någon.”

Sinnesrobönen är trösterik för de som lider av kontrollbehov.

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm