Etikett: harm

Tänk om …

Av , , Bli först att kommentera 2

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell om fotbollsspelaren som slår en ödesdiger bakåtpassning. Spelaren döms till döden genom stegel och hjul. I stort är det en meningslös sysselsättning att gräva allt för djupt och ofta i det som varit, det som sedan länge passerat. Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man blir bitter och då finns risken att man snabbt blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig.

Det sägs att bittra människor har svårt att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har svårt att finna lyckan och sår sorg i medmänniskornas liv. Bitterheten gör att de ser ner på andra, att de blir dömande och får en förmåga sprida lögner och fördomar. Bitterhet är frusen ilska.

emoji-3202669_960_720

Betyder detta att vi ska ge sjutton i våra minnen, att vi ska bygga en mur mellan Då och Nu? Nej, jag anser inte det. Tycker att det är en skillnad mellan bitterhet och att vara undrande över det som hänt i livet. Detta med att förstå sig själv är en del i vårt sökande efter meningen med livet. Hur ska vi kunna lära av misstagen ifall vi aldrig backar bandet och reser en sväng i minnet? Det vore väl underligt om vi inte ibland tittar i backspegeln och mumlar: tänk om …

Genom att minnas finns vi till. Hur i hela friden ska vi kunna få perspektiv på det liv vi levt, om vi inte försöker minnas vad som hänt? Däremot ska vi se upp så att vi inte börjar trampa vatten i bitterhetens hav – det är lätt gjort. Vi ska också vara på det klara med att minnet inte alltid är tillförlitligt. Var gång vi lyfter upp ett minne, så förändras det lite grann – det lägger till eller drar ifrån. Rycker drar vi för ofta i ett minne, så kan det med tiden bli helt förvanskat.

Jag gör ofta återbesök i minnets dunkla landskap, utan att vara eller bli bitter. Det har blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar. Jag har skrivit en hel bok i ämnet. Läs ”Spring Kent, spring!” om du vill veta mer.

photo-256887_960_720

Det finns några händelser som får mig att säga: Tänk om … Hur skulle livet vara idag ifall historien tagit en annan riktning? Det kan i mångas ögon vara en meningslös sysselsättning. Gjort är gjort. Trots det återvänder jag då och då till de händelser som verkligen kommit att prägla mitt liv.

Tänk om … jag fått rätt diagnos redan 1985. Då först en läkare sa att jag var manodepressiv. Men en månad senare strök en annan doktor den diagnosen. Först tjugo år senare fick jag rätt diagnos: bipolär. Hur skulle livet ha sett ut ifall jag fått rätt diagnos redan 1985? Ja, det kan jag förstås inte klura ut. Kanske hade jag inte självmedicinerat mig så till den milda grad att jag till slut blev alkoholist (har nu nio nyktra år).

Tänk om … jag fått diagnosen ADHD tidigare i livet … Jag var 53 år när jag fick diagnosen: en funktionsnedsättning jag föddes med.

Det är viktigt att man inte stannar för länge i det förflutnas landskap. Ser till att jag i tid återvänder till nuet – innan jag börjar känna harm. Mitt resande i minnet, handlar om att försöka förstå och acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att förlåta och gå vidare. Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen raderas, finns jag inte längre. Minns för att få sinnesro. När det stormar i skallen brukar jag be en stilla bön.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

© Kent Lundholm