Etikett: Sture Dahlström

Böcker som tröst

Av , , Bli först att kommentera 3

Läsningen kan liknas med en nyckel till dörren vi öppnar mot världen. Genom läsandet tror jag att vi lär oss mer om empati, att kan förstå vad medlidande är och vi ökar vår förståelse och acceptans för det annorlunda.

Kanske är det även så att vi söker efter våra egna liv i de romaner vi läser. Orden, meningar blir den spegelbild där vi ser oss själva. Vi kan också läsa böcker som tröst, för att ge mening åt vår ensamhet. Vi läser för att förstå. Vi får även förmånen att följa en stig som en författare trampat upp genom okända skogar och över vida myrar, serverat och klart för vår alldeles egna tolkning.

En bok kan var en tröst i ens privata elända – jag är inte ensam! Nån annan har redan upplevt nåt liknande. I tider som dessa behöver vi all visdom vi kan få. Det är en tid då klokskap och godhet ska hyllas, när dårskap bekämpas.

Varsågod, ger dig några boktips för läsning i tider som dessa. En blandning av skratt och vemod.

 

”Den som vandrar om natten” 1988, Marianne Fredriksson

Den handlar om ondskans livskraft i en värld utan medkänsla och om kärlekens kraft och helande förmåga. Vem är berättaren? Spännande, många bottnar.

 

 

 

”Under tiden” 1993, Göran Tunström

Minnesfragment, drömsekvenser, reflektioner och ögonblicksbilder. Tunström om kärleken till liv och fruktan för döden. Om faran med självuppfyllande profetior. Ingen kan skriva lika vackert som Tunström.

 

 

”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov

Är dessa ändlösa dagar i sängen inget riktigt liv? Där, mellan lakanen, är han varken förtvivlad eller förbittrad. Mannen som aldrig får något gjort. En klassiker.

 

 

 

 

”Vägen till Klockrike” 1948, Harry Martinson

Luffaren Bolles vandring längs ändlösa grusvägar, genom tät barrskog och förbi de leende insjöarna. En blandning mellan fattigdom och frihet. Fantastiskt språk.

 

 

 

 

 

 

 


”Tango för enbenta” 
1983, Sture Dahlström,

Karl Andersson är mycket ensam. Han skriver tangotexter till Swedenborgs ära och sjunger till eget dragspel i sin ensamhet. Hamnar i krig med myndigheterna, skjuter skarpt. Dahlström när han är som bäst.

 

 

 

 

 


”Kollektivt självmord”
 1997, Arto Paasilinna,

Överste Kemppainen och direktör Rollonen stöter på varandra i en avsides belägen lada, dit de kommit för att ta sina liv. Varför inte samla ensamma självmördare och genomföra historiens mest anmärkningsvärda kollektiva självmord? Vanvettigt rolig.

 

 

 

 

 

 

”Norrlands akvavit”  2007 Torgny Lindgren

Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan.

 

 

 

”All världens lycka” 2003 Kent Lundholm

Varför inte läsa en av mina romaner? En rad märkliga händelser får till slut Isak att tro att Gud Fader försöker dräpa honom. Men räddningen är närmare än han anar. Tålmodigt har änkan Märta väntat på att få ge honom all den värme och kärlek som en genomfrusen man behöver.

 

 

 

Hela listan med tips: kentlundholm.com/lastips/

Män som talar om känslor

Av , , Bli först att kommentera 3

Gårdagens höjdpunkt var förstås när medlemmarna i Pig Hill manliga boksällskap strålade samman hemma hos mig. Vi inledde med att äta en mustig fisksoppa, sedan läste vi upp varsin dikt. Om dikterna kan sägas: Det blev en hel del tänkvärda dikter av Ferlin. Själv körde jag en våldsam dikt av Bruno K. Öijer. Sedan blev det en intensiv diskussion kring träffens temabok: ”Berättelse om ett äktenskap” av Geir Gulliksen. Fast egentligen inte så mycket om själva boken, utan mer om de känslor som handlingen rev upp hos oss mogna, erfarna män kring köksbordet.Den röd tråden i boken beskriver författaren så här: ”Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till som överger.” Det är alltså en roman om ett äktenskap i uppbrott och där mannen försöker på alla märkliga sätt leva med att frun har skaffat sig en älskare. Han är till och med beredd att köpa det, bara hon stannar. Ja, några av oss mogna män i boksällskapet kunde känna igen sig, varav undertecknad var en av dem, vilket skapade en hel del smärtsamma minnen. Att bli bedragen är ett av de värsta svek man kan råka ut för. Det var en bra diskussionsbok, men litterärt vet jag inte. Trots att författaren försökte sig på att låta sin fru ”berätta” sin historia, så kunde författaren inte frigöra sig från sin allsmäktiga berättarröst.Till slut korsades dessa plan och det blev allmänt rörigt. Nu hade någon i sällskapet läst/hört att författarens f.d fru (för de skiljdes ju till slut) gått ut i media och menat att hon blivit uthängd och feltolkad. Kan vi ana en process i domstolen?

dahlblond

Som värd fick jag bestämma nästa läsprojekt som ska avhandlas i februari. Jag valde ”Den store Blondino” (1987) av Sture Dahlström (1922-2001. Han anses vara Sveriges främste beatförfattare som var i ständigt uppror mot staten och myndigheterna och som ofta tog parti för den lilla människan, den slagna generationen. Det blev en lång rad absurda och roliga romaner med uppskruvade karaktärer – men alltid med en undertext där en giftig samhällskritik låg och pyrde. I ”Den store Blondino” får vi följa dansören och filmaren Frans Fitzenstrahl, även kallad Den store Blondino, När han inte dansar sina absurda danser på den franska teatern/bordellen, så åker han runt i världen och utger sig vara ledamot i Svenska akademien och tas då kungligt emot i alla tänkbara kulturkretsar. Hans filmer går knappt se på grund av alla dubbelexponeringar han laborerar med, men får till slut loss en stor summa pengar till sin banbrytande film där det bland annat ska medverka 200 000 statister.

Mer skriver jag inte om Dahlströms roman. Läs den. Den är vansinnigt kul och själv läser jag den för andra gången, med nästan 30 års intervall.

Började tömma hallen på böcker och bokhyllor under går kvällen. Innan jag reser till Skellefteå i morgon ska hallen var tom, då parketten ska lagas och slipas under mellandagarna.

För övrigt är det jäkligt halkigt ute. Fick i går hasa mig upp till Coop. Trots halkan ser jag typ 80 procent av cyklisterna färdas fram på isen i en hiskelig fart (många saknar dessutom lyse) – och utan hjälm. När jag jobbade som ambulanssyrra uppe i Arvidsjaur var jag på plats vid två cykelolyckor, Ingen hade hjälm. Mannen klarade sig mirakulöst utan skallskador, kanske för att han varit så full att han enligt vittnen skulle ha rullat iväg längs vägen,hopkurad till en boll. Kvinnan däremot spräckte skallbenet och fick ett flertal blödningar i hjärnan, vilket märkte henne för livet. Jag tycker, att åtminstone under vintertid, borde det vara lag för alla cyklister att bära hjälm.