Etikett: Relationer

Vernissage och vedhuggning

Av , , Bli först att kommentera 4

Så skönt länge jag fick sova ut idag, ända till kvart över sju. Sju timmars sammanhängande sömn utan störande mardrömmar. Håller väl på att tillfriskna. Det har nästan helst slutat tjuta och pipa i skallen och de där neurologiska åskovädren har lagt av. Jo, jag ska gå hel ur det här. Jag är så ödmjukt tacksam över livet, att jag fick stanna kvar ett tag till och uträtta det som ligger och väntar. Rörd blir jag när jag tänker på den uppslutning kring min person som mina vänner har gjort. Först minns jag oron i deras blickar när det nyss hade hänt, sedan hur blickarna fylldes med glädje när jag reste mig upp och gick. Det klart att mina nära och kära har sporrat mig.

I dag tänker jag gå på konstvernissage på galleri Alva och se Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Det blir det första kulturarrangemanget jag besöker sedan den stroken. Det måste väl vara ett friskhetstecken. På måndag ska jag i egenskap av författare delta i en workshop kring temat ”litteraturresurscentrum”. Vi är ett tjugotal kulturarbetare som ska försöka klura ut hur man bäst får ”snurr” på ett sådant centrum. På lördag är det generalrepetition av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” – och helgen därpå uppträder jag och Linda Marklund i Åmsele och Lycksele.

Har filat på min berättelse om Vedtjuven och gjort den mer dagsaktuell. Vedtjuven handlar ju om kriget i Baklandet – och egentligen innehåller det kriget om veden samma mekanismer som i många andra krig: bråk om egendom, högmod, förakt och hämnd.

20151001_160714

I vänskap och relationer så handlar mycket om att vara rädda om varandra, för den stunden man börjar ta varandra för givna så börjar sprickbildningen i det fundament vi står på. För att vi fortsatt ska kunna vara rädda om varandra så krävs respekt för den motsatta parten, vännen, för i respekten för den andre bygger vi tilliten. Finns inte tilliten så rasar tilltron till den andre. Man vågar inte säga vad man egentligen tycker, utan börjar istället att bära på hemligheter. Man blir oärlig. Då har man slutat att vara rädd om varandra – istället blir man rädd för varandra. Man säger och gör saker man annars aldrig skulle ha gjort. Det blir revor i sårbarheten och de blir inte lätta att laga. Somliga revor går aldrig att ”sy igen”. Vi ska lyfta varandra, inte knuffa i den andres rygg.

masker

För övrigt har vi män genom historien haft en märklig läggning att utan större reflektioner anmäla oss frivilligt till att bli ”kanonmat” i olika krig. Utan tjafs så ställer vi oss i ledet och marscherar mot vår egen död, utan att fråga oss varför. För att ställa upp som kanonmat är sånt som män ska göra. Slåss, döda och i slutänden bli dödade.

Varning för krokodiler

Av , , Bli först att kommentera 0

Tre vänner träffades under gårdagen. Peppe lagade revbensspjäll på spisen och i ugnen. Jag smörstekte sparris, medan Karlsson rensade jordgubbar och vispade grädden. Om kvällen hängde vi soffan och samtalade om litteratur, musik och kärlek, om den som sårar och om den som läker, och om avslutning spårade vi våra rötter.

PhotoGrid_1438538919853

Det handlade om det goda samtalets läkande kraft. Det är då man lär sig något om livet – om man nu fixar att sätta in sig i ett sammanhang. En grundpelare i ett samtal är att lyssna aktivt för att kunna ta in och bearbeta det som blivit sagt – alltså kunna göra en analys av det motparten sagt och utifrån det ge en kommentar. Det handlar om att kunna se för att själv bli sedd. Det goda samtalet är en förutsättning i lärandet om oss själva, om våra medmänniskor, för att vi ska kunna utvecklas. Att samtala handlar mycket om att kunna vänta och att inte avbryta den som talar. Somliga fixar inte detta.

Det händer lite då och då att vi försöker föra ett samtal med en krokodil. Ni vet de där typerna med stor käft men med jäkligt små öron. De skriker ut sina idéer, men eftersom de inte kan lyssna så kan de heller inte ta in nya impulser – de lär sig inget nytt. De går omkring i sin värld med unkna idéer och blir därför alltings mått. De använder sig själva för att mäta världen; sanningar som de anser vara de enda rätta. De vet inte bättre. Men i grunden är de rädda och ger sig därför på andra i tron att de ska växa. Det är krokodilerna som brukar berätta för dig vem du egentligen är, vad du har för fel och brister (för själva har de inga) – men kännetecknande är att krokodilerna ständigt gör felaktiga analyser, både av dig och av världen – eftersom de alltid tror sig ha rätt. De är ju alltings mått.

Så kan det vara i relationer, så är det i samtalet på samhällsplanet då medborgarna upplever att politikerna inte lyssnar på dem. Det goda samtalet är viktigt i en väl fungerande demokrati. Särskilt i tider när rädslan tycks ta över och få oss agera som grottmänniskor: Fly eller slåss – ett tillstånd då förnuftet kommer på undantag. Det är genom samtalet som vi lär vi oss mer om varandra; i det tränar vi vår empati. Men även på det här planet tar krokodilerna stort utrymma då de måste berätta hur det verkligen ligger till. Det är i tider som dessa som de styrande måste lära sig att lyssna av terrängen genom att lägga örat mot marken. Tyvärr finns det en hel del krokodiler även bland politikerna.

För övrigt ska jag tvätta kläder idag. Vad nu det ska vara bra för?

Lika eller olika

Av , , 1 kommentar 1

När radion i köket är påslagen är den alltid inställd på P 1. Det är den lärande, nyfikna, intressanta och (i mina öron) den intelligenta kanalen. Ta mej tusan så lär jag mig alltid något nytt var gång lyssnar på den kanalen. Ofta lyssnar jag medan jag diskar, äter eller fikar eller har några andra göromål inne i köket. Jo, jag lyssnar också när jag åker buss, lokalt eller längs Västerbottens vägar. Numera orkar jag inte med att lyssna på musikkanalerna, särskilt jobbigt är allt tramsigt mellansnack – om rakt ingenting. Vet inte, men när de anställer programledare till dessa kanaler är då kriteriet att man ska kunna prata rasande fort – utan substans och innehåll?

Igår lyssnade jag på ett intressant program – på P 1. Det handlade om relationer och vilken typ av partner man ska välja för att förhållandet ska hålla under en längre tid. Ska man satsa på en som är så lika en själv som möjligt, eller se till att få en partner som är ens motsats? Ska man dansa i takt för att få sätt bli mer inkännande och trygg, eller köra fridans och ge sig in ett äventyr – med fler konflikter? Det är ju skillnad på den kärlek som är flyktig, intensiv och den mer långsamma som vi bygger en långvarig relation med. Personligen har jag prövat båda varianterna, men har svårt att säga vilken av dem som är bäst. Kan man verkligen sätta betyg på sådant? Ska man gå omkring med fantombilder av den partner som borde vara bäst? Ger det sig inte självt? Fast strul blir det när två som är ”lika” slår påsarna ihop och den andra ständigt går omkring och drömmer om det där kittlande äventyret – även om det är kort och flyktigt. Riktigt trixigt blir det om man använder sig av denna idealbild för att försöka ”bygga om” sin partner. Det leder nog snarare till att förhållandet sakta monteras ner.

Hemma i Baklandet fanns ett märkligt par som tillsammans gav ett intryck av lycka. Det verkade verkligen som om de var gjorda för varandra, men var för sig hände något märkligt. Hon blev tyst och blyg, verkade knappt kunna få ur sig ett ord, medan han blev uppblåst, kaxig och otrevlig. Det värsta var att han gick omkring och pratade skit om henne, det var som om han helt saknade farstu. Han spred sina nedlåtande kommentarer om henne och utsatte folk och fä för de mest intima saker ur deras liv. En av kvinnorna i Baklandet blev en gång rasande då han på ett nedlåtande sätt beskrev sin kvinnas svagheter, men då ryckte han bara på axlarna och log snett: ”Men även jag måste ju få prata av mig”, svarade han. Nästa dag när de dök upp tillsammans, så gick de hand i hand och kysste varandra ömt.

Många år senare, efter makens död, berättade kvinnan vad hon varit med om. Han hade kontrollerat henne in i minsta detalj och när hon inte gjorde som han sa, så fick han plötsliga, stora utbrott då han skulle visa att han minsann hade rätt. Han hade nämligen alltid rätt och därför föraktade han dem som hade en avvikande åsikt. Och det var rätt så många. Hon drabbades ständigt av hans misstänksamhet och svartsjuka, han var vansinnigt långsint och förmådde sig inte att förlåta någon. Inte ens för den minsta lilla skitsak.

Även om orden knappt var uppfunna på den tiden, så hade hon blivit utsatt för verbal och psykisk misshandel. Hon drabbades av en person som ständigt trampade över gränserna, som klampade in i hennes innersta för att utdela dödligt sårande knivhugg. Hon berättade om hans förklenande ord om hennes person, om alla dessa anklagelser som kom när hon minst anande det. Hon blev med tiden mindre och mindre. Han förminskade henne. Några gånger hade hon försökt tala honom till rätta, men då förnekade allt. Precis allt. Några gånger hade han lovat att sluta plåga henne, men det gick bara ett tag så smög han in sina attacker igen. Än var han glad, än rasande. Hon kunde aldrig slappna av. Han lyckades alltid skapa tvivel i henne, vilket var hans sätt att behålla kontrollen. Han fick henne att tvivla på vad som hänt, eftersom allt hade ju blivit till en lång mardröm. Så när hon försökte försvara sig sa han bara: ”Du är dum i huvudet! Dum och tokig!” Hon blev befriad då han en natt dog av stor hjärtinfarkt. Förmodligen i rena ilskan. Men frågan var om hon någonsin kom ifrån honom, för hon fortsatte att se så där osäker och rädd ut. Vingklippt. Men hon träffade en karl på äldre dar. Då log hon ibland – men nog syntes det att hon ständigt var på sin vakt.

Kanske blev detta en sedelärande blogg – för de intresserade. Idag ska jag till P. och fika. Gott ha trevliga, snälla människor i sin närhet. Igår var jag på vernissage på Bokcafé Pilgatan. Det var Ingela Nilsson som hade sin första utställning. Spännande tavlor hon hade gjort. Konst får ett annat djup då man sedan tidigare känner till konstnären. Det går väga in fler aspekter – inte enbart ens egna tolkningar och det tekniska utförandet.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,