Etikett: svek

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Illasinnad ärlighet

Av , , 1 kommentar 3

Vaknade vid sexsnåret med ett obehag i bröstet. Kanske hade jag drömt något obehagligt, men det har jag inget minne av. Eller så är det oron som nästan alltid kommer när jag ska åka till mina hemtrakter, återvändandet till den plats som bär på så många minnen. Mor Gunhild fyller 83 år idag och vi åker upp en sväng och grattar henne. Lunch och tårta mitt på dagen , sedan går hela gänget ut på något matställe och äter middag ihop.

partner-1616468_960_720

Det finns människor som verkligen gör det enkelt för sig. Se upp för de som säger ”Jag är alltid ärlig”, ”Jag säger minsann alltid vad jag tycker!” När de ska säga vad de tycker väver de in dolda knivhugg i sina attacker mot ”idioterna” som inte begriper nåt, mot de som är av en annan åsikt (fel åsikt). Gömda bakom denna så kallade ”ärlighet” tar de sig friheten att säga sina ”sanningar”, men där finns en falskhet i deras sätta att prata och vara – och deras egentliga syfte är att svika, luras, manipulera, bedra och framför allt baktala allt och alla. Allt handlar förstås om att dessa ”ärliga” människor, dessa sanningssägare, vill visa sig själva i en bättre dager, vara för mer, samtidigt som de slickar uppåt och sparkar neråt. Det finns en tunn bubbla av självgodhet kring dem när de knatar runt i tillvaron och sårar andra människor med sin ärlighet – och det finns förmodligen även en inre osäkerhet, ett svagt Jag. Lägg dessutom till att de tycks sakna förmågan att se tillvaron från en annan sida, en oförmåga att förstå andras lidande.

För övrigt tror jag att uppmärksamhetens bästa vän är intresset. Ju mer intresserad man är desto mer lär man sig. Leve nyfikenheten!

Vernissage och vedhuggning

Av , , Bli först att kommentera 4

Så skönt länge jag fick sova ut idag, ända till kvart över sju. Sju timmars sammanhängande sömn utan störande mardrömmar. Håller väl på att tillfriskna. Det har nästan helst slutat tjuta och pipa i skallen och de där neurologiska åskovädren har lagt av. Jo, jag ska gå hel ur det här. Jag är så ödmjukt tacksam över livet, att jag fick stanna kvar ett tag till och uträtta det som ligger och väntar. Rörd blir jag när jag tänker på den uppslutning kring min person som mina vänner har gjort. Först minns jag oron i deras blickar när det nyss hade hänt, sedan hur blickarna fylldes med glädje när jag reste mig upp och gick. Det klart att mina nära och kära har sporrat mig.

I dag tänker jag gå på konstvernissage på galleri Alva och se Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Det blir det första kulturarrangemanget jag besöker sedan den stroken. Det måste väl vara ett friskhetstecken. På måndag ska jag i egenskap av författare delta i en workshop kring temat ”litteraturresurscentrum”. Vi är ett tjugotal kulturarbetare som ska försöka klura ut hur man bäst får ”snurr” på ett sådant centrum. På lördag är det generalrepetition av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” – och helgen därpå uppträder jag och Linda Marklund i Åmsele och Lycksele.

Har filat på min berättelse om Vedtjuven och gjort den mer dagsaktuell. Vedtjuven handlar ju om kriget i Baklandet – och egentligen innehåller det kriget om veden samma mekanismer som i många andra krig: bråk om egendom, högmod, förakt och hämnd.

20151001_160714

I vänskap och relationer så handlar mycket om att vara rädda om varandra, för den stunden man börjar ta varandra för givna så börjar sprickbildningen i det fundament vi står på. För att vi fortsatt ska kunna vara rädda om varandra så krävs respekt för den motsatta parten, vännen, för i respekten för den andre bygger vi tilliten. Finns inte tilliten så rasar tilltron till den andre. Man vågar inte säga vad man egentligen tycker, utan börjar istället att bära på hemligheter. Man blir oärlig. Då har man slutat att vara rädd om varandra – istället blir man rädd för varandra. Man säger och gör saker man annars aldrig skulle ha gjort. Det blir revor i sårbarheten och de blir inte lätta att laga. Somliga revor går aldrig att ”sy igen”. Vi ska lyfta varandra, inte knuffa i den andres rygg.

masker

För övrigt har vi män genom historien haft en märklig läggning att utan större reflektioner anmäla oss frivilligt till att bli ”kanonmat” i olika krig. Utan tjafs så ställer vi oss i ledet och marscherar mot vår egen död, utan att fråga oss varför. För att ställa upp som kanonmat är sånt som män ska göra. Slåss, döda och i slutänden bli dödade.

En färgblind man

Av , , Bli först att kommentera 3

Detta med färger är rätt så intressant. Utan att vi tänker på det så navigerar reptilhjärnan, det allra mest primitiva inom oss, efter de färger som omger oss. Dyker något rött upp för våra ögon så börjar adrenalinet att strömma så att puls och blodtryck går upp. Men så är också rött en varningssignal som framkallar rädsla – eller får oss att komma igång så att vi väljer strid eller flykt. Däremot så blir vi lugna av grönt, vilket torde stämma med den frid vi kan känna i naturen, i en skog. Även blått skapar lugn och harmoni, medan gult gör oss uppmärksamma. Svart lär ge flera signaler, allt från det ”osynliga” till något farlig, förbjudet, medan vitt står för det oskyldiga, oskuldsfulla. Rött, gult, grönt – tänk på stoppljusen. Ingen slump att just de färgerna valts.

Onekligen borde vi tänka på detta när vi väljer kläder – och särskilt inför de sammanhang vi ska visa upp oss.Om man nu inte är färgblind som jag är, eller defekt färgseende som det lite finare kallas för. Detta upptäcktes av en lärare i årskurs fem som något förbryllat såg hur jag lagt in rött när jag färglade en skog och att jag inte kunde skilja på brunt och grönt. Klart blev det under mönstringen då jag skulle urskilja siffror på blad med en massa färgade prickar. Av tjugo kunde jag se två. Min färgdefekt gör att rött och grönt flyter in i varandra. Så när någon säger: ”Men kolla så mycket lingon det växer i den backen”, så ser jag enbart det gröna lingonriset. Inte de röda bären. Det är först när jag står mitt i lingonparadiset, böjer mig ner och tittar närmare som jag ser lingonen. Naturligtvis är jag lika ”blind” för hallon. Under åren jag sysslade med terränglöpning (för 30 kilo sedan …) hände det några gånger att jag fick stanna längs banan för att hitta de röda plastbanden som nån idiot hängt på grankvistarna. En gång ledde jag en tävling något så gruvligt när jag plötsligt inte kunde se banmarkeringen. Jag fick stå och invänta mina konkurrenter för att se åt vilket håll jag skulle springa. Jo, jag sprang ifrån dem en gång till – i rena ilskan.

färger

Färgblind låter lite grymt. Har ibland fått frågan hur det är att se världen i svartvitt, men det är ju inte detta det handlar om. Ett defekt färgseende gör det svårt att särskilja vissa färger, som rött och grönt. Jag ser alltså alla färger, men de tycks ibland flyta samman. Precis som det gör för åtta procent av den manliga befolkningen – och hälften av dessa har den röd-gröna varianten. Det är nåt vajsing på syncellerna, på tapparna, och är ärftligt. Färgblinda kan icke bliva lokförare. Har läst att Van Gogh lär ha lidit av färgblindhet – intressant. Som en man med defekt färgseende så lär jag ha uppfattat världen lite annorlunda än de som kan sätta färgerna på rätt plats. Vad som nu är rätt och fel …

Det är klart att jag under åren kombinerat en del underliga färgval när jag klätt mig för att gå till jobbet eller på en fest. Särskilt under de unga åren då jag ännu inte blivit medveten om eländet och skaffat mig den erfarenhet och de kunskaper som gjort att jag kunnat ”kompensera” mitt bristande färgseende. Som att aldrig klä på mig eller köpa kläder i skum belysning. En gång i unga år gjorde jag just det misstaget, köpte en en vit kostym i skum belsyning. Väl iklädd denna vackra skapelse och nu dansande runt på en storslagen fest, får jag höra kommentarer som: ”Jaså spelar Flamingokvintetten här ikväll”, ”Det var ett … modigt färgval du gjort …” Ute i foajén, i full belysning, framför en stor spegel upptäckte jag att kostymen var rosa (eller nåt sånt …). Då var det försent. Med tiden kom jag ofta att gå klädd i svart eller vitt, och jag blev även tvungen att fråga om råd om färgerna går att kombinera. Jag har skaffat mig strategier. Precis som man gör med alla slags brister här i livet.

För övrigt kan det göra riktigt ont när man efter en längre tid upptäcker att en människa som stått en nära, visar sig vara någon helt annan och som svikit ditt förtroende genom att ha levt ett dolt, hemligt liv bakom din rygg. Svek är ett av naturens allra värsta straff. Sånt får mig att se rött …

Nu ska jag ut å gå …

Om att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 0

Något hände. Jag skickade in en idiotsäker lottorad till Svenska spel i lördags, men fick som svar att jag bara hade tre rätt. 80 miljoner gick till någon annan. Förresten, vad skulle hända med en ifall man vann just 80 miljoner? Ja, med ens personlighet. Jag vill nog hävda att det skulle ske en hel del med ens sätt att tänka och känna – inte minst på grund av omgivningens förväntningar.Tänk så många ”vänner” det skulle dyka upp. För ett tjugotal år sedan hörde jag talas om en ung man som vann cirka 20 miljoner, och som över en natt förvandlades från ”fattighjon” till ”onödigt rik”. Han köpte sig ett hus, som snart fylldes av ”mycket nära vänner”, som kom för att äta och dricka gratis. Något hände. Gårdsplanen fylldes med ett flertal lyxbilar, skotrar, fyrhjulingar. Även vännerna fick nya bilar. Festerna avlöste varandra. Efter ett par år var pengarna slut. Kvar var bara skulder. Hyenorna försvann. Mannen var nu mer fattig och ensam än någonsin. Lika bra att jag inte vann de där 80 miljonerna.

Att skriva en text, en bok, är ju ett sätt att släppa fram sin kreativitet, men att sedan låta texten bli läst av nära och kära, av okända, är ett risktagande då man i viss mån gör sig känslomässigt naken – i grund och botten är/blir man sårbar. Låt oss slå fast: Sårbarhet är inte detsamma som att vara svag. Sårbarhet är att våga bli granskad, kritiserad – att kunna känna tillit. Det är som med kärleken själv, där vi verkligen tar stora risker – inte minst då vi blottar våra känslor med risk att bli rejält sårade. Men det handlar om att ge och ta, för i det djupa samspelet med en annan människa måste vi våga vara sårbara. Annars kommer aldrig tilliten och respekten att kunna gro och växa.

När vi gör oss sårbara skapas förutsättningar för att kunna bygga något som håller över tid. Det är då som vi delar med oss av våra hemligheter. Vi gör det i delat förtroende, i ett förbund med endast två medlemmar. Du och jag. Det blir vår heliga kunskap, det där riktigt hemliga som vi vet om varandras sårbarhet. I dessa känsliga (hemliga) punkter får vi aldrig någonsin utdela några knivhugg. Att missbruka och svika detta förtroende, för egen vinning, går aldrig någonsin att laga, utan är för evigt trasigt. För det är ju så: I slutänden måste vi alla ta ansvar för det vi säger och gör.

I bakgrunden hörs ljud från min TV. Några talar om krisen i Grekland. Tuff situation detta vänliga folk vid Medelhavet. De kämpar för att få några obeskrivligt stora lån – för att kunna betala igen andra lån. Men för att få låna pengarna, så kräver långivarna att grekerna  ska skära i välfärden. Moment 22.

Läsa, skriva och promenera – så torde min dag se ut om jag använder stora penseldrag.

För övrigt läste jag att en ”liten istid” är på gång – redan om 15 år. Under tio år kommer solaktiviteten att sjunka med 60 procent. Detta kommer att ske mellan år 2030 och 2040 – vilket kommer att visa som riktigt kalla och långa vintrar.