men ändå! Fick med VK idag ett blad som heter CENTRUM nytt. Alltså inte Centrumnytt. Nä, amerikanskt ska det vara. Umeå Fashion Week, Umeå Autumn Light och nu då alltså Umeå Christmas Market. Man kan undra om det är en småstad i mellanvästern som är modell för Umeå inför kulturhuvudstadsåret 2014..

Rör detta innebandyn. Jag fruktar det. Säkert kommer snart en förfrågan från UmeåC om att anordna Umea Floorball Festival under 2014. För att lag ska kvalificera sig för att delta måste dom leva upp till en viss språkstandard. De lag som inbjuds blir då: Umea Valley Floorball Club, Umea City Floorball Society, Sand Field Floorball Union, Wild Men Floorball and Country Club osv. Men det här har ju The Gentlemens Club fattat för länge sedan…

När Umeå City vände underläget 3-5 till suddenvinst i söndags så tyckte förstås dom allra flesta i hemmapubliken att dom fått valuta för pengarna i en spännande match med ett rafflande slut. Den matchen nådde dock bara ut till de närmaste fansen.

Men i säsongens första TV-matcher, alltså en dubbelföreställning, nåddes förhoppningvis många fler. Och dom blev sannerligen inte blåsta på spänning framför apparaterna. Först fick dom se Djugården, till hemmapublikens stora besvikelse, i tredje perioden, vända underläge 2-6 mot Pixbos damer till vinst med 7-6. Därefter vände Pixbos herrar underläge 2-4 till vinst 8-6. Då var publiken mera nöjd förstås.

Det jag hoppas är att de inte alltför insatta tittarna uppfattade hur spännande innebandymatcher kan vara och att inget är säkert förrän slutsignalen blåsts. Om  man jämför med en fotbollsmatch som står 3-0, ja kanske tom 2-0, så är spänningen som bortblåst. Det ska till smärre under för att vända från ett sådant läge.

Jag fäste mig vid två saker under herrmatchen. För det första Martin Östholms enorma come back efter en hel del skador- magnifik. Hans 5-4 kanon på direktskott  var bland det vassaste jag skådat.  För det andra  fäste jag mig vid Jönköpings coach, den gamla målvaktsräven Zeid Momen. Oerhört skön inställning och distans till sitt jobb. Men frågan är om inte distansen blev väl stor i slutet på matchen. Han tog inte ut målvakten trots 5-8 och att tiden började ta slut. Kommentatorerna var upprörda. Men så, när man reducerat till 6-8 så drog han målvakten. Det var bara det att de då var endast 37 sekunder kvar. Även om 37 sekunder kan vara gott om tid i innebandy så var det väl något sent..

Glömde i mitt förra inlägg dela ut lite beröm till några spelare. Ja, dom flesta var väl värda beröm men jag vill särskilt lyfta fram två stycken denna gång.

Vad har hänt med Elias Conradsson? I slutet på förra säsongen såg han ut som han kramat ut det sista av krafterna ur sin kropp. Innebandy verkade inte vara prio 1 på hans agenda. Nu i höst ser man en helt annan spelare och attityd. Allt går lätt och självklart. Det ser ut  som om han är ute på gården på fritids och lirar med smågrabbarna i lågstadiet. Hans sjävförtroende är i det närmaste obegränsat. Mycket roligt att se.

En annan som ryckt fram ordentligt den senaste tiden är Rasmus Larsson. I börjar verkade det som han ville gömma sig på sin kant och ha bollen så lite som möjligt. Nu tar han för sig ordentligt, tar initiativ och driver på. Han stänkte dessutom in  två mål igår. Precis vad Thoren behöver, kunna hota fråm backplats. Fortsätt  så.

Min  förundran handlar om hur olika man kan uppfatta en match beroende utifrån vilken position man står. Tänker på Dalen-Warberg. Läser man referatet på VF så handlar det om utklassning med tennissiffror. Kollar man Innebandymagasinets betygsättning så ligger Dalen på 1,93 (2,0 är godkkänt). Läser man så referatet på Dalens hemsida så framgår det (om jag överdriver lite) att Dalenspelarna i princip gör allt rätt, vinner skotten överlägset men att en stor portion otur gör att dom förlorar. Warberg verkar ha haft domarna med sig och gör turliga mål. Verkligen olika verkligheter som skildras.

Jag tjatar ju på om första 5 och andra 20 men det är inte alltid att lagen lyssnar. Men idag var det annorlunda! När jag tog mitt första andetag efter 5 min så stod det fortfarande 0-0. Perfekt! Jag hade dock knappt hunnit dra in luften då igen så kom 0-1. Det var ju inte vad jag tänkt mig precis. En liten fjäril hörde av sig i magen. Men så kom 1-1. 2-1, 3-1 och jag började andas helt normalt. Eller ska vi säga som det var. Andningen utgjorde inget som helst problem resten av matchen.

Varför det? Jo, Thoren var fullständigt överlägsna. Suveränt försvarsspel ledde till otaliga spelvändningar. Samtidigt kom inte Järfälla nånstans. Det var heltäckt! Och slank nåt igenom så plockade Ställ lätt bollarna likt mogna äpplen. Äppelplockningen omsattes direkt i kontringsmöjligheter, elegant. Jag tänkte ett tag gå ut och be att få betala inträde en gång till. Det var matchen helt klart värd. Lekande lätta kombinationer och snygga mål. Dessutom fördelade på många händer, kul.

Den kvarvarande frågen efter matchen var: Hur kunde Järfälla ha fått ihop 12 p och spelat 6-6 mot Granlo borta under ordinarie tid. Visst kan lag ha en dålig dag men så här…?

Efter matpaus blev det Dalen – Warberg. Många frågetecken där också? Var står Dalen egentligen. tre förluster på de fyra senaste. Och Warberg? 10 p på sju matcher, märkligt. Matchen gav åtminstone en del svar. Dalen har usel form. Landslagsspelarna verkade också slitna. Jag tyckte att Warberg med mycket distinkt försvarsspel, ibland på gränsen, men med tillåtande domare utmanövrerade Dalen totalt. Dom kom i princip ingenstans. Jag vet inte när Dalen hade så få rena lägen som denna kväll. Inte ens det patenterade PPt fungerade. Nää, det här ser inte bra ut. Efter som jag i mitten på tredje förstod att det inte skulle bli så mycket bättre så åkte jag hem till tanten och kollade på Laleh. Det var mycket bättre!

Det kommer en intressant helg nu när seriespelet i de högre serierna återupptas. Dalen möter Warberg, ett lag som man inte blir klok på denna säsong. 10 poäng på 7 matcher. När hände det sist? City spelar ännu en sexpoängsmåstematch mot Mullsjö. Fortsätter framgångarna eller? Thoren möter än en gång ett mittentopplag i form av Järfälla. Det verkar ju bara finnas den typen av lag i Allsvenskan. Ja, ni vet ju vad jag bävar för- första 5 och andra 20…

I Sundsvall tar Granlo emot FBC Uppsala i vad man själva kallar seriefinal. Nåja, men vinst där skulle ge Granlo en kudde på minst 4 poäng- Inte dåligt det efter sju omgångar. Och då lever drömmen…

Drömmen om att Granlo efter att ha strävat i många år äntligen skulle ta steget upp i Svenska Superligan. En dröm som också innehåller att alla flyktade Granloexporter skulle återvända till fadershuset. Det finns ju en del. Tänk om det skulle lyckas. Vad sägs om följande femmor:

                                          Per Svedin

                    Martin Östholm   –   Robin Nilsberth

         Anton Samuelsson   –   Johan Samuelsson  – Jonas Berglund

                     Kristoffer Asp      –     Michel Kamerer

          Daniel jernberg  –  Patrik Svensson   –  Patrik Fransson

Ingen dålig början. Merparten har dessutom redan stor erfarenhet av spel i högsta ligan. Dessutom finns början på en tredjefemma i form av John Lehnberg och Anton Eriksson. Den sistnämnde tror jag kommer att blomma ut till en mycket bra back vad det lider. Detta alltså utan att inför debutsäsongen ha värvat någon som inte spelat i klubben förut- imponerande. Flera av spelarna har hållit ihop många år under pojk- och  juniortiden. Så klart skulle det behövas påfyllning och främst då forwardssidan. Men vilken kärntrupp.

Näsman skulle väl inte ge sig utan fortsätta som tränare. Varför inte då med Gunnar Samuelsson som biträdande? Alltså Gunnar ,den förre allsvenske fotbollspelaren tillika farsa åt bröderna. Han tränar idag ett damjuniorlag där lillasyrran spelar…

Jag förstår att drömmen finns där och lever i högönsklig välmåga. Än så länge när Granlo tycks koppla greppet om Allsvenskan och så länge inte drömmen realitetstestas. Det måste ju vara tillåtet att drömma även i små klubbar som Granlo.

DM-matchen igår mellan Thoren och SPIF blev som förväntad. Alltså precis som alla förväntat sig. Tränare, spelare och publik visste precis hur det skulle se ut. Ett lag från div 2 som förlorat mot seriekollegor med siffror som 1-11 och 5-13 skulle möta ett allsvenskt lag med toppambitioner. Det brukar kunna bli en viss spänning i en sån match om the underdogs kan skaffa sig en ledning inledningsvis. Här hände inte ens det då Fluddan stänkte in 1-0 redan i match öppningen. Vilken lirare!

Nää, det blev som vanligt om inte värre. Forwards som stillastående på en skridsko försökte hitta den där nätta flippassningen till sin polare. Det är då också svårt att på en skridsko ta ett ordentligt hemjobb. Jag vet inte hur många gånger SPIfforwards tilläts skjuta från en central position i slottet under de två första perioderna. Starkt jobbande backar och en säker Ställ fick gång efter annan rädda situationen. Det är för övrigt så att backarna i en sån här match har mest att spela för. Dom vill slippa nesan av baklängesmål mot den här typen av motstånd. Hårt jobb då som vanligt av främst Emil Granberg och Jesper Berglund.

Spänningen i en sån här match ligger naturligtvis inte i vem som ska vinna utan i att slippa skador. Vi vet att spelare som går på halvfart riskerar skador i mycket större utsträckning än dom som går för fullt. Lyckligtvis skadades bara en spelare när Öredahl slog upp baklårsskadan igen. Mycket olyckligt men det hade inte med matchens karaktär att göra. Nä, lägg ner DM. Att spela där tillför ingenting men man riskerar mycket. En enkel träningsmatch mot City under uppehållet hade gett ofantligt mycket mer.

Så över till det positiva. Reprisen på vårens VM-final mot Finland i EFT. För att försöka ta igen ett underläge  gick man ner på manskap. Och vilka dominerade? Jo, spelare födda -88 och senare. Johan Samuelsson, Rasmus Sundstedt och Rasmus Enström bara för att nämna några. Här finns återväxten och framtiden. Det är skillnad mot finalen i våras som innehöll Jimmy Lindblom -81, Fredrik Djurling -81 och Peter Fischerström -74 ! Det våras för landslaget.

Nu är jag här igen. Behövde också jag en paus under serieuppehållet. Det är jobbigt både mentalt och fysiskt att vara läktarcoach. Exempelvis så får vi coachar stå hela matcherna medan spelarna får sitta mellan bytena. Det är skillnad bara det.

Nåväl, nu börjar DM dra igång. Min fråga är: Vem bryr sig? Mer avslagen tävling får man väl leta bra länge efter. Oftast är det matcher med helt given utgång och så slutar det med en final som inte är mer än en träningsmatch mellan Dalen och City. Dessutom spelas den i augusti nån gång då ingen kommer ihåg vad som hände under vårens matcher. Nä, lägg ner!

Jag har en annan idé. Starta Svenska Cupen. Låt 4 lag från Allsvenskan/Div 1 och neråt regionvis kvalificera sig för att möta lag 5-8 i Superligan/ Elitserien. En match på hemmaplan för the underdogs. Tänk er ex vis Sandåkern mot AIK eller Citys damer mot Falun. Det vore spännande. Cupen skulle då leda fram till Innebandyfesten som då skulle gälla Cupen och inte SM. Rena cupfinaler alltså och alla gånger stor fest. En svensk cup skulle då också  ge en möjlighet att ta The Double.

Det skulle då öppna för att gå tillbaka till ett slutspel i serierna värda namnet. Ni förstår att jag inte gillar det här med SM-finaler i en match. Chansartat som bara den och stor risk att det inte alls skipas rättvisa så att bästa lag blir mästare. Nä, 5 matcher hela vägen i kvart, semi och final- det är alla gånger det mest rätvisa.

Nå, för att trots allt återgå till DM så spelar Thoren i morgon kväll mot Spif. Det har ryktats at Fluddan ska spela vänsterforward. Det är till och med så att en hel del fans kräver det. En sak som talat emot är att Thoren har ett överflöd av just vänsterforwards. Jag har en idé hur man kan lösa det. Spela med två vänsterforwards och en center i den femman och lämna högerkanten ren. Det borde kunna utjämna oddsen mellan lagen. Allt måste göras för att väcka intresset för DM-matcherna!

Jo, det är det väl. Det beror mest på att det också är tunt med matcher att analysera. Jag anser mig därför nödgad att utvidga min repertoar till att även omfatta rykten. Det fattas ju inte inom  innebandyn. Här följer några som jag uppsnappat den senaste tiden:

– Samuel Karlsson har ett stående kontraktförslag med City. Det faller ut den dag han gör 10 mål eller mer i sammma match för Vildmännen. Blir spännande att följa.

– Robin Nilsberth och Johan  Samuelsson återvänder till Granlo om dom tar steget upp till Superligan. Det blir då tal om samma 10-åriga kontrakt som John Lehnberg skrivit på. Snacka om långsiktig planering i den klubben. Det verkar dock tveksamt om Dille Jernberg får samma erbjudande. Han skulle då vara farligt nära pensionsåldern.

– Calle Carlbom har även han erbjudits ett 10-års kontrakt av sin gamla klubb Dalen. Han är dock mycket tveksam då han vill vara hemma ibland innan barnen gått ut grundskolan.

– Ulf Hallstensson ryktas det om att han skulle sitta löst ifall Dalen inte går till slutspel. Han sneglar lite i smyg åt IBK Boden i så fall. Det skulle vara skönt att få sova i egen säng tycker han.

– Urban Karlsson kommer att skriva livstidskontrakt med Dalen som sportchef/tränare. Det är lika bra tycker han att få ned det på papper eftersom det inofficiellt redan är klart att det blir så.