Efterrätter

När jag var liten var det vanligt att vi åt efterrätter på söndagarna. Variationen på efterrätten var inte stor och utrikisk som nu för tiden men nog så spännande och efterlängtad.

Ofta blev det vaniljglass och varm hemkokt chokladsås. Den varma såsen smälte glassen och väntade man tillräckligt kunde man röra i en härlig batikliknande ljummen smet.

Chokladpudding var en annan favorit. Då kunde man med skedens hjälp gräva små grottor, göra fantasigubbar eller forma berg.

Konserverad frukt fanns i många olika former. Persika och päron serverades ofta hos mormor men hemma var nog fruktcocktail favoriten. Inte så mycket för smakens skull utan mer för att det oftast bara fanns ett rött körsbär i burken.

Varför gjorde de så?

Hur lyckades de enbart få med ett stackars körsbär i varje konservburk?

Var det en manuell handling som någon stackare var anställd för?

Den stackaren måste i så fall ha jobbat undercover. I annat fall hade nog torpeder anställda av flerbarnsfamiljerna med lätthet utplånat honom.

Blixtsnabbt!

Det liv runt en konserverad fruktcocktailburk i en flerbarnsfamilj kan jämföras med ett meteoritnedslags efterskalv.

Vi är väldigt dåliga på att äta efterrätt i vår familj men jag tror att jag ska föra den traditionen vidare med start i dag. Bäst är väl om jag är en förutseende mor och laddar med 3 cocktailburkar vid varje serveringstillfälle.

Kanske bäst med 4 så maken inte börjar gneka!