Skyltsöndag

Skyltsöndagen behöver väl ingen närmare förklaring för oss Norrlänningar. Den dagen är genetiskt inrotad i märgen på oss från födseln.

För Er inflyttade kan jag förklara att första advent är den dagen köpmännen visar oss vad vi ska köpa till varandra i julklapp. Köpmännen täcker sina skyltfönster flera dagar innan för dekoration och hemlighetsmakerier för att sedan presentera sitt utbud.

Skyltsöndagen kan se lite olika ut beroende på ”varsch man je oppstillt nagescht” och i vår by har det blivit en familjefest.

Hela torget, utanför Stor-konsum, kryllar av bybor och jippon. Lotteristånden hålls varma av kokande glöggrytor. Hamburgare steks över öppna eldar. Stora scenen intas av både mannekänger och Frälsningsarmén. Brandbilar och bandvagnar är fulla av skräckblandningsförtjusta barnskrik blandat med sirenerna på högsta när barnen skjutsas runt i byn…kanske för första gången i en brandbil. Tomtar vandrar omkring bland folk man inte sett sedan skyltsöndagen 2005.

Jag har förstått att det inte är så överallt i Sverige.

Vintern nittonhundra kallt flyttade jag ner till Stockholm. Söndagen den första advent vaknade jag och pratade oavbrutet om skyltsöndagen. Min dåvarande tittade på mig helt oförstående och skakade bara på huvudet.

Envist och beslutsamt förklarade jag vilken trist uppväxt han måste ha haft som aldrig fått besöka staden vid första advent samt vilken enastående skyltsöndag det torde vara i Stockholms innerstad.

Förtryck satt min dåvarande bredvid mig på tunnelbanan och lyssnade till mina oerhörda förväntningar på huvudstadens skyltsöndag.

Drottninggatan gapade tom och den totala avsaknaden av skyltsöndagen var ett faktum. Inte ens affärerna hade söndagsöppet på den tiden. Endast två vilsna själar stod där i blåsten. Den ene vad-var-det-jag-sa’are och en som förbannade-alla-noll-åttors-brist-på-traditioner’ska.