Ljusterapi

Jag är trött, Mr Charming är trött, yngel är trött och katterna bara sover.

Alla är trött.

Jag köpte en säck mandariner och drog mig till minnes att simhallen erbjuder ljusterapi.

Så minns jag plötsligt hur det var sist jag försökte släpa mig dit och tog en mandarin till istället:

Förra veckan skulle jag äntligen försöka ta tag i mitt utmattade liv och klev upp tidigt för att försöka mig på Ljusterapi på närliggande simhall.

Jag hade hört att ljusterapi skulle vara bra mot djurisk trötthet som tydligen inte bara drabbat mig utan även resterande av Sveriges befolkning.

Jag har alltid undrat om den enbara ljusterapin hjälper eller om den inte skulle ha bättre effekt tillsammans med en kopp syrgas?

Om jag förstått saken rätt så innebär ljusterapi i princip att man går in i ett kritvitt rum med kritvita möbler där en kritvit ljuskälla ska ge dig en kritvit behaglig känsla och ett kritvitt ljuvt fortsatt tänkande.

Personligen så tror jag att den redan kritvita jag totalt skulle försvinna i den kritvita ljusterapin och enbart blodomloppets artärer, vener och kapillärer skulle skvallra om att det satt en stackars kritvit Norrländska där.

Jag kollade upp öppettiderna och samlade ihop mig själv så pass mycket att både hjärna, hjärta och själ var på det klara med att ingen återvändo eller dålig bortförklaring accepterades.

Därefter öppnades jag ytterdörren och satt en stund och funderade på meningen med livet. Skulle jag verkligen av fri vilja orka släpa denna livlösa kropp dessa metrar fram till Simhallens ljusterapi? Fanns där verkligen ingen barmhärtig vän som kunde skjutsa en stackars kraftlös spillra i oerhörd nöd?

Dold som en löpsk hynda satt jag bakom en buske i väntan på en snikande transfer. Jag sög tag i ett trasigt stänkskydd som passande hängde efter en förbipasserande barnvagn. Så liftade jag vågrät, grusigt barnvagnssläpande nästan hela vägen fram.

De sista 100 meterna fick jag fint släpa mig själv med hjälp av de sista kvarvarande krafterna i yttersta fingertopparna som med naglarnas assistans krampande i trottoarernas kantstenar och sakteliga drog mig framåt.  

Med söndermasade kläder och en trasad asfaltdragen underläpp kunde jag med en pinne peta till dörröppnaren och rulla in på simhallen. Med den övre främre tandraden bet jag mig centimetervist fram med hjälp av zickzack mönstret i den gummiliknade foajéns entrémattan. Det nyss bonade golvet gav mitt ryggläge ett bra glid med fotsulornas bakåtskjutande medverkan sista biten fram till receptionen.

Ljusterapin var stängd för ombyggnation!

Plötsligt fick jag oanade krafter reste mig som en vanlig Norrlandsbo och gav ovett åt en passerande anställd för missvisande information på hemsidan.

På mitt vanliga försynta sätt.

I vredesmod styrde jag stegen bestämt hem och stoppade in huvudet i mikron.

Ljusterapi – My Ass!!!