Blåsan

Vår lärare i svenska är en underbar lärare på väldigt många vis. Han lär oss mycket om skrivandet på ett mer skönlitterärt sätt – med känsla. Vår lärare i journalistik är också underbar men lär oss såklart att skriva nyheter – utan känsla och rappt. Ingen av dem tycker att vi ska krångla till det och skriva tungvridande – här har jag lyckats med det i alla fall:

En strimma ljus slipper igenom ett kvisthål i dörren. Hålet är osymmetriskt och liknar en stjärna. Kvisten finns inte mer och kådan runt om har stelnat. Ljuset skapar en växande stråle som avslutar i väggen bakom. Strålen visar liv i form av lekfulla partiklar. Det är inte direkt så att det stör längre, tvärtom är det ganska behagligt.

Förr var det mer liv och rörelse omkring. Praktfullhetens klass briljerade längst till vänster. Där hittade man en palett i färgspektrets alla nyanser. Stil och flärd sorterat efter klass. De höll varandra om ryggen och blandade sig inte gärna med någon annan. Där var ett hemlighetsfullt viskande men bara för de inom samma rang. Sent om natten kunde man bli väckt av ljud och glädje, ofta i konstlad falsett. Dyrbara parfymers sötma blandades med cigarrers tjocka rök. Glittrande lättsinne kom sent till ro.

Den andra sidans atmosfär bestod av såpa och ett lättare inslag av lut. Jordnära trygghet i kraftig vävnad. Pålitligheten ett givet tagande och id ett naturligt antagande. Belöningen ofta i form av en upprustning.

Det var långt innan kvisten försvann.

Jag befann mig mera i mitten, då liksom nu. Det var bekvämt att vara ingens och egen. Det var intressant att vara allas och någons. Om så bara för en kväll. Kombinationers sensuella och möjligheternas korrekta, gav mig ofattbara variationer på liv som levs. Om så bara för en kväll.

Jag har dansat på baler i förnämliga slott. Där underhuggare med knypplade ändar förskönat min vidd. Jag har dinerat vid belevade herrars bord med linnets barriär mot min barm. De blodröda gångna årens jästa droppar var mitt existentiella hot. Linnet mitt allt. Jag har jämförts med likasinnade, förblindat de andra och avbildats av fler. Jag har smyckats med pärlor, dekorerats med gyllene trådar och klätts i smaragder. Jag bländade.

Kvisten försvann.

Samma dag den skimrande stjärnglansen avspeglades på mitt axelband, var jag redan förbi. En fashionabel förfinad duplikat delade oväntat mitt mitten. Prydd med förtrollande diamanter på en bedårande vävnad var hon plötsligt främst. Rival. Jag bländades och slocknade i samma stund.

Kvistens frånvaro gör att jag fortfarande glänser. Mitt mitten är fortfarande mitt, även om det är tämligen tomt i klädskåpet. Mina pärlor finns kvar om än hängande i de lösa trådarna. Min nyans är rätt skarp med tanke på min svunna ungdomstid. Jag är tvättad och struken.

Det pirrar så härligt i sömmarna. Rynksömmen under bysten är nära att spricka och slitsen vill gärna åka isär. Jag är kär, på gamla dar.

På galgen bredvid hängdes i dagarna in en frack!