Laglös Jul

Skulle det vara så svårt att kring jultid lätta på lagarna lite. Bara några dagar. Där kring den tjugonde och fram till självaste dopparedan skulle passa ypperligt.

Problemet med att handla klappar är många men det största är väl ändå den ofantliga mängd varelser som invaderar staden. Planlöst och utan egentligt mål driver de omkring exakt där jag ska sätta mina fötter.

Det börjar redan innan man klivit ur bilen. Parkeringshusens tillrättavisningsskyltar lyser fullt. Flera timmar tillbringar man cirkulerande efter en placering för fordonet. Värdefulla klappinköpsminuter går till spillo.

Där borde man laglöst ha rätten att backa på stillastående fordon. Flera gånger så att de slutligen försvinner över kajens kant och en lucka uppenbarar sig.

Sedan har vi alla dessa arter som har en förmåga skapa en propp bland hyllorna. I timmar kan de ingående studera varans innehåll, fridfullt kliar sig i röven eller stilla stå och suga Lovikkan fri från is. Utan någon som helst hänsyn visad andra klapphandlare.

Påpälsad med både underställ, halsduk och dunjacka där enbart armbågarna kan användas som framkomlighetsvapen försöker man ta sig fram bland dessa orörliga arter. Med störtkruka på huvudet och ett illrött ansikte som skvallrar om hjärtinfarktens varningssignaler är det lätt att tappa sitt goda omdöme.

Där borde man laglöst ha rätten att slå dessa avarter. Åtminstone putta lite på dom, en spark i den kliande röven eller kanske bara en blixtsnabbsnabb spottloska i Lovikkan.

Timmar tillbringar man med att köa framför en kassörska som är ny för dagen. Kassaapparaten låter som ett tilt’at flipperspel och själv är man övertygad om att klimakteriet slagit till. Drypande svallningarna och det ostabila humöret gör att fradgan automatiskt börjar bubbla upp i mungipan.

Där borde man laglöst ha rätten att klä av sig naken. Lägga sig på disken och vilande invänta sin tur.

När man då äntligen är nästan längst fram i kön så har man alltid den pensionerade Konsulinnan Enerverande framför sig.

– God eftermiddag kära du. Mitt namn är Konsulinnan Enerverande. Jag kräver uppmärksamhet och smicker och du lilla vikarierande kassörska ska visa mig all den hövlighet du besitter.

My ass!

– Jag måste få byta den här kjolen, förstår du lilla vännen. Har ni den i en annan storlek? Jaha…du måste gå och titta. Ja jag har all tid i världen eftersom jag är pensionär. Var har jag nu kvittot? Ja du ser rabatten här, nä inte där, där. Sedan måste jag få tillbaka kvittot av dig. Vad – skriva av kvittot? Kan du ringa runt till de andra butikerna och höra om kjolen finns där i rätt storlek?

Där borde man laglöst ha rätten att knövla ihop Konsulinnan. Vira en tre fyra glitterskärp runt om och trycka in ett trepack rabatterade tubsockor i käften. För att slutligen förpassa henne till provhytten med skylten AVSTÄNGD.

Men det enda man i detta läge kan göra är att andas lugnt med insidan av handflatorna då dessa är de enbara kroppsliga porer som inte är beklädda med vintertextilier. I det stilla sinnet kan man lagligt förvandlas till väskryckare, lösgomsnorpare och hörapparatsstampare vilket kan ge en tröst för stunden.

Själv åkte jag hem och stampade sönder adventsljusstaken. Den i köket. Den var så jävla ful.