Kommungöbba och rännskita

Jag fick ett larm i natt och gick dit så fort jag kunde. ”Så fort jag kunde” godkänns oftast inte från någon där enbart en blixtsnabb teleportering är acceptabel.

I det grå håret satt en papiljott på sned, glasögonen hängde längs ner på tippen och minen var bister på damen som sa:

– Åh va ja ha larme…wasch ha je vuri? Ha ja misse gröt’n?

– Snälla rara Damen, sa jag med min fina röst. Du förstår att det är natt nu och på natten är vi inte så många som jobbar.

– Jamen he je väl nå fler fölk än du? Je du ny förräxtn? Ha allri sitt du.

Ny och ny är snart inne på mitt tolfte år som nattarbetande undersköterska och har väl de senaste åren varit in till damen minst 3 gånger per natt men jag sa:

– Vi är bara 4 stycken på natten och ni är nästan 60 stycken som bor här. Ibland tar det lite tid innan vi kommer men vi skyndar oss alltid.

– Flicken ji sku ha hatt nåbelprise men ja vet att ji alli fået. Men om ja köm te himlen fyre ji, ska ja orne så ji fået dänna uppi.

Damen pekade med en medlidsam blick mot himlen och ögonen tårades. Plötslig ställde hon sig upp och händerna sattes med bestämdhet  i sidorna.

– Nu ring du ne te kommungöbba och be dem köm hit men först ge du mä avfyringsmedle ”laxåberal’n” å alle anre me i hele husa. Sen ska vi skit så rännskita sprut å göbba ska törk. Då flicken, ha ji dubbla lön om måndan!

Kan man annat än att hålla med en sådan underbar dam?