Med tankte på att jag är helt värdelös på sport och helt tappad bakom en vagn vad gäller redigering så är jag trots att ganska stolt att jag lyckades skriva denna text, fota dessa bilder och denna fixa layouten – det sista hemma utan lärare – inte bäst på några plan men en början.

Jag satt hemma och tyckte synd om mig själv eftersom skrivkrampen tagit över mitt liv.

Det var inte bara skrivkrampen som var ett problem, även lepran hade fått fäste om mina leder och krupit upp i hjärnbarken.
Så sa jag till mig själv:

– Skärp till dig bruden och det snabbt. Tänk positivt och gör det nu!

När jag då försökte tänka genom de förstelnade leprakrökta nervtrådarna flimrade det först bara svart därefter såg jag ljuset:

Lotta – Nobelpris i litteratur

Där fick jag den första panikattacken!

Vad i tusan har man på sig på en Nobelfest? Jag har precis rensat i min knökfulla garderob där jag tidigare tvunget knäpressade igen dörrarna för att slutligen fästa med el-tejp.

Alla gamla chiffongtrasor, sidenkreationer och tylltrash åkte till Myrorna. Kvar hänger bara slampkort och högslitsat.

Kan jag möjligt föra mig på en Nobelmiddag?

Ponera att det serveras en middag bestående av escargots, gåslever samt illaluktande ostar. Jag hade spytt ihjäl mig rajt rakt över den vita linneduken rätt i ansiktet på någon utrikisktalande gammal Sessa från Långtbortistan.

Skulle jag möjligen kunna sköta mig under Nobelfesten?

Ponera att det serveras annan alkohol än just den jag är van vid. Lägg då också till i tanken att jag hela långa middagen bara suttit och vräkt ur mig kaskader av skaldjurs dallrande innandömen, flygpippors inre reningsverk samt ostar stinkande snarlikt en bäverhanes uppruttnade anal.

Summan av detta kan möjligen bli att jag yrar omkring och känner mig lite på fyllan.

När jag blir så där salongstrevlig drabbas jag vanligen av olika tvångsstörningar varav en är att jag ofrivilligt förvandlas till olika kändisar:

John Travolta – Saturday Night Fever

Jennifer Beals – Flachdance

Patrick Swayze -Dirty Dancing

Samtidigt!

Tänk Er alla dessa människor samlade i en enda liten jag på dansgolvet. Sensuella discorullande höfter kombinerade med avancerade spagatövningar samt eggande dirty självsmek över mitt lår med en erotisk vomeringsdoftande tunga taktfast dinglande utanför de målade läpparna.

Tveksamt om jag skulle bli uppbjuden av självaste Calle G!

Silvia skulle självklart vara förstående men pedagogiskt försöka få mig att förstå att ett amoröst höftrulligt tvångsgnidande mot hennes sons lår verkligen inte passar sig på en Nobelmiddag. Diskret lär hon sätta mig i en taxi och betala med sitt Hov-kort hela resan hem till Byn.

Därför känns det liksom inte som någon ide att fortsätta skriva. Jag har inget händelserikt liv att dela, inga intelligenta politiska åsikter att vädra, inga religiösa värderingar att lufta.

Bara en massa fantasilöst rat.

…när jag precis träffat Mr Charming så var jag, som alla vet…gift. Det tog inte alls lång stund innan jag berättade för min dåvarande men innan var våndorna enorma och ur lidelse föds skapelser av ord…hos mig:

Du smyger din hand runt omkring 
diskret den kramar om min
Du håller den och ler
en varm kort stund
när andra inte ser

Jag vågar inte möta din lystna blick
som pulserar av längtans begär
Du ber mig bejaka
din brinnande lust
svalka den kort för en stund

Jag känner dig nära flämtande het
du andas att jag ska bli din
Jag kvider av längtan 
att dölja min lust
när åtrån till dig är en drift 

Jag ser hur du plågas av skulden min vän
så vacker din lidelse är
Jag blottar min lustfyllda
hunger för dig
utan att kämpa emot

Du tar på min hud med liderlig glöd 
jag skälver av närhetens rus 
Du bjuder din famn 
att gömma mig i
när gråten besannar mitt svek

Du kysser mjukt min tårdränkta kind
och blundar för skammen en stund
Du håller mig hårt
och stjäl av den tid
som tillhör en helt annan man

Kissemissarna födda på självaste midsommarafton växer fortare än man tror. Jag har fått förfrågningar om varför jag inte lägger ut fler bilder på dem.

Svar: De är inte så lätta att fota då de dinglar i en gardin, gräver upp en blomma i en kruka eller svischar förbi i ett kissemisse racerlopp med min ena strumpa i munnen.

Man får helt enkelt vänta på ett tillfälle då de är helt utpumpade.

Jag svängde förbi storkonsum i dag för att inhandla några liter men vad skådade mitt norra öga om inte en alldeles nyöppnad fashionabel chark fylld med olikformade kryddiga delikatesser.

När jag var en liten kicka på det gamla nittonhundrakallt talet så hade storkonsum en mycket gedigen chark. Dit gick man med mamma och köpte falukorv som varken var EU-rak eller EU-likasammalängd. Man bestämde helt enkelt storleken själv genom att förflytta charkuteribiträdets falukorvsskärare genom att säga:

– Lite större…stopp…nu blev det för mycket…backa kniven lite…

…och vips hade man exakt den falukorvsbit som räckte till en familj med tre hungriga ungar och en pappa som gärna skar en bit som stoppades kall direkt i munnen.

Det bästa med charken var att man alltid fick provsmaka varorna innan man bestämde sig för ett inköp. Ur ostar som var stora som bakdäcket på farsans Opel kadett skars en nätt liten skiva som man kunde mumsa omkring med inne på affären hela vägen till leksaksavdelningen.

Mamma tog en kölapp, väntade på sin tur och beställde ett hekto prickig korv. Den prickiga korven slogs inte in i någon tråkig genomskinlig plast utan i ett härligt smörgåspapper med hektopriset som förslutningsfunktion.

Så plötsligt förvann charken och ville man fortsättningsvis köpa läckerheter över disk fick man fint vända sig till de dyra delikatessbutikerna inne i storstan.

Nu är den alltså åter och jag hoppas verkligen att den är här för att stanna. I dag fick jag precis som år nittonhundrakallt smaka en läcker ostskiva direkt över disk och kunde inte låta bli att köpa en bit pestoost. Pestoostbiten fick jag inslagen i en tråkig genomskinlig plast vilken doldes ganska snart i och med att den stoppades ner i en liten påse gjord av smörgåspapper – en nutida modifikation klart accepterad. Det lilla smakprovet mumsade jag på hela vägen till leksaksavdelningen.

 I vårt hem innehar vi en trolleritunna. 

Den är hänförande havsblå med fina små lufthål runt om. Den toppas av ett lock med ett handtag av glasklaraste kristall. Locket ligget ofta på glänt. 

Tunnan står i badrummets vrå längst in till vänster. Lönnlig lurar den under ett överflöd av färgsprakande vävnader. 

Exotiska broderier med glänsande band. 

Den är inte ansluten till väta eller den elektriska energin. Den alstrar ingen värme och äger ingen knopp. 

Den är trolsk. 

Besynnerligt stillsamt står den var dag lika tigande och överfylld. Ibland blir jag misslynt för att den är så intetsägande. 

Jag skulle med större fördel välja en antik möbel där i hörnet med en strålande ljuskälla ovanpå. 

Från ett fjärran land. 

Eller en vackert reflekterande glasskiva kantad av renaste guld. 

Men tunnan står kvar. 

Jag lägger mina veckade textilier i trolleritunnan. De med stänk av en mindre passande kulör. En kort tid ligger de bidande för att oförmodat senare, vila i min garderob. 

Rena, strukna samt med en lätt doft av äpple. 

Magi! 

På min tid, år artonhundra kallt, så hade vi alltid riktig gran. Jag tror inte ens att det fanns plastgranar?

Riktiga granar fanns att köpa vid närliggande BP men det var i yttersta nödfall. Om så skedde var det minst -44 och isbjörnarna gick på gatan eller koleran härjade.

Det vanligare var att man hade paxat en gran redan vid sommarsemesterns sista dag. När det så var dax tog man bara yxan på sparken och gled iväg. Hade man otur stod där redan en infödd och hade paxat samma gran. Då åkte Lovikkan av och man gjorde upp om granen som riktiga män. Blev det svettigt tog man en paus och delade en jävel ur den medhavda pluntan av renaste näver. Därefter fortsatte uppgörelsen tills starkast man vann. Vanligare var kanske att en small.

För ett par år sedan råkade jag av en händelse höra ett samtal vid frukostbordet:

16 år: Har du hört vad dom har tänkt göra i år då?

21 år: Vilka?

16 år: Jamen dom…

21 år: Nä?

16 år: Dom har bestämt att vi ska ha en levande julgran.

21 år: Levande?

16 år: Ja…fattaru?!

21 år: Seriöst?

16 år: Ja jag vet. Visst är det förjävligt. Jag vill ha våran julgran som vi alltid haft.

21 år: Den e Kung!

16 år: Det blir ingen riktig jul utan våran gran. Det är tradition.

21 år: Typ!

16 år: Det finns ju djur i riktiga granar. Som kan fastna i håret.

21 år: Vad är det du säger? Vaddå djur?

16 år: Jamen skalbaggar, småkryp och rävar å sånt…jag har sett på TV.

21 år: Fy fan vi ska inte ha nån jävla riktig julgran. Livsfarligt!

16 år: Tur jag tagit stelkrampen

I dag var jag på mitt allra första spinningpass ever och jag måste säga att det gick över förväntan.

Jag har aldrig i mitt tidigare liv vågat mig på denna träningsform då mina vänner inte dragit sig för att upplysa mig om sviterna runt omkring.

En god vän svimmade rakt över styret, en annan fick avbryta för att gå ut och spy och en tredje ramlade av cykel när han skulle ståcykla – överskott eller frånvaro av syre i benmusklerna – framgick inte av historien.

Jag har dessutom aldrig förstått tjusningen att tränga ihop ett 40-tal trampande svettberg i en minimal syrefattig källarlokal där cyklarna är fastskruvade i golvet?

Här i skärgården har vi helt underbara cykelvägar som blixtsnabbt tar oss till trevliga havsdoftande naturområden där flygpippor häckar och små grodyngel leker i porlande kristallklara bäckar – helt gratis.

Men i dag tänkte jag att nu får gammkärringen sluta upp med detta bakåsträveri och bokade helt enkelt in mig på ett spinningpass som modernt uppenbarligen heter:

Activio 60 Hi.

För er som fortfarande cyklar omkring bland ihjälfrusna grodor och för länge sedan  häckande flyttfåglar kan jag berätta att just ”60” betyder 60 minuter och ”Hi” tydligen ”värsta passet” till skillnad från andra pass jag istället hade kunnat valt som ”45” och ”low”.

Trots detta så gick det som sagt över förväntan och gav förmodligen mer än att stå och fjoppa runt på styrketräningslokalens crosstrainer allt att döma av min Guns N’ Roses T-shirts väta.

Jag har redan bokat in mig på fyra ny pass denna vecka och att skinkorna numera har en blå ton – det får man alla fall gratis!

 Nu för tiden är tandborstar mer likt ett rymdskepp än en pinne med lite borst på.

Det finns elektriska tandborstar, tandborstar som borstar flera ytor samtidigt, tandborstar med ergonomiska skaft, tandborstar med mindre borsthuvud för bästa åtkomlighet, tandborstar med vågig stråprofil och tandborstar med tungskrapa.

De har namn som Max Fresh, Max White, Navigator, Deep Clean, ActiFlex Sonic Power, TotalFlex samt Barbie och Spiderman.

Det finns tandborstar med UV-ljus som tar bort bakterier och det finns tandborstar som spelar musik!

Jag köpte min på Willys – 4 stycken tandborstar för ynka 7: –

Det är den bästa tandborste jag någonsin haft!