Ego eller dålig självinsikt

En gång i de tidiga seklers forna dagar, trodde jag minsann att jag skulle bli någonting. Kanske inte någonting stort men dock någonting.

Att vägen upp till någontinget var lång och svår, det hade jag hört men att det var mina närmaste som skulle stjälpa hade jag väl aldrig trott.

Jag hade gått en kockutbildning efter barnledigheten och sökt jobb. På skolans matsal. Tråkig matlagning men bra arbetstider. Tyckte att jag hade relativt bra referenser.

Så kom ynglet hem från skolan en vacker dag. Samma vackra dag som jag sprang mellan hemmet och brevlådan för ett eventuellt jobbantagande.

– Det var jättejätte god mat i skolan i dag. Vi fick spaghetti och köttfärssås. Inte alls samma äckliga mat som du lagar. Jag sa till mattanterna att min mamma lagar den äckligaste maten i hela världen. Så det så.

Eftersom vi bor i en liten håla, bröt jag sönder locket på brevlådan, pussade ynglet i pannan, ringde efter hämtpizza och gav mig ut i en helt ny spännande bransch.