Egendomligheter

En av många likadana egendomligheter som en del av befolkningen verkar ha gemensamt är:

Att lukta på saker.

Oftast verkar dessa saker ha en gemensam nämnare:

Gärna gamla saker som förväntas lukta illa.

Jag hade en gång ett X som var exakt så. Han kunde rensa kylen med näsan långt ner i en filbunke från nittonhundra kallt, ertappades strumpsniffande i sovrummet eller doppa hela ansiktet i kattlådan vid en stinkande kattlortstömmning.

Jag undrade om allting handlade om det avgrundsvrål som han befogat meddelade närheten som en direkt följd. Ett slags ”jag finns” i form av ett skäligt illaluktandesvrål.

Han var inte känd för att göra saker snabbt förutom när det gällde att trycka upp illaluktande saker i ansiktet på mig:

– Fan, ruttet…lukta!

Blixt Gordon hade inte en chans när disktrasan med upptorkad mjölk från fjorton dar tillbaka trycktes in i min hjärna via mitt friskluftsintag.

Jag tror att min make innehar en släng av det där också. Han kom precis in genom dörren och sa:

– Jag träffade grannen. Hans gips luktade Piggelin!