Jag ska göra min praktik på tidning Västerbottningen nästa vecka, vilket tydligen är en inlandstidning med mycket skogsmaskiner och traktorer – obegripliga saker för mig!

Även vardagsreportage om människor som gör något annorlunda.

Då jag tror att läsarna är av de äldre slaget 40++ så kan säkert en ovanlig hobby eller någon som samlar på stickade badmössor vara av intressen.
Någon som känner någon som gör något ovanligt eller vanligt i inlandet?

Tänk nu inte rymdraketbyggaraktigt utan tänk mer – samla på gamla ovanliga knappar, bilar, bästa masken till fisket, någon som öppnat en liten affär, hur man kommer tillbaka efter en olycka osv.
Vi ska tydligen komma med en mäng olika tips och idéer på reportage som händer i inlandet, inte i Umeå. Det som händer i Umeå finns att läsa på nätet sa chefen på Västerbottningen. Givetvis kan det även handla om misär eller politik eller vara ett megascoop!

Tänk litet – vardagligt – tror folk i allmänt är mer intresserad av att läsa om detta men tyvärr ska det inte vara skrivet om tidigare i VK eller VF. Typ om ni känner någon kuf som lever för sin musik eller någon som samlar på något ovanligt – eller om det finns något/eller inget för barn/ungdomar att göra på fritiden, någon som badar i isvak eller har inrett sitt hem i 50-talsstil eller några som varit gifta i 90 år osv. Det är det lilla i vardagen som man inte ser som är intressant.

Hör med era inlandsvänner och tipsa sedan mig om vad ni i tidningen vill läsa –

Själv vet jag knappt vart inlandet ligger =)

I en bortglömd liten Antikaffär hittade jag ett skåp.

Trehundra riksdaler.

Då var skåpet rosa, blått och vitt.

För tre år sedan.

Jag började varsamt skrapa skåpets färg och fortsatte aktsamt med varmluftpistol.

I tre år.

Det var så skönt att gå ifrån en stund och ensamt filosofera om livet.

I tre år.

Känslan att med mina händer försköna samt skapa något nytt gav mig en upprymd tillfredställelse.

I tre år.

Att med handen smeka över de polerade längsgående ådrorna och känna formbarhetens mjuknad växa gav mig njutning.

I tre år.

Sedan vart jag fetgalen och släpade ut skiten på gräsmattan kastade en burk kaustiksoda över vanvettet och spolade av dårskapet med trädgårdsslangen.

Tre fucking minuter.

Jag har gått ner 5 kg.

Jag fladdrar numera fram på tåspetsarna så lätt så lätt.

Som en liten fjäderpippa. 

Jag trodde att det skulle vara betydligt svårare än så att gå ner i vikt. Enligt alla dessa hysteriska bantningsrecept i veckotidningarna så ska det visst både ta tid och vara likt tortyr.

Ja lite tid tog det allt och jag höll faktiskt på att slå ihjäl mig men sammantaget är jag rätt nöjd.

Det är inte maken. Han svär och är långt ner i avloppet med någon slags stålpinne. Han hittar tydligen allt möjligt där nere men mest tussar som ser ut som små igelkottar.

Jag har rakat benen. Inte heller att förglömma bikinilinjen.

Under akrobatiska konster och med hjälp av en röjsåg lyckades jag avlägsna fem kilo hår. Bladbyte 3 gånger och makens nyinköpta raklödderflaska är tom.

 …säger folk som har en temperaturmätare utomhus.

Hur tänkte jag då när jag bokade vinterbad – utomhus – just idag?

Jag önskade mig en teckning i födelsedagspresent av 16 års flickvän – och fick en grymt vacker teckning:  

 …om jag tycker att det är stressigt nu så behöver jag bara blicka bakåt några år – när barnen var små. Då är som all stress nu bortblåst…

11 år kom hem med en lapp från skolan, som jag hittade i ryggan sent på onsdagskväll:

Vi har beslutat att ha en tårtutställning på fredag. Barnen samverkar i grupper under torsdag em/kväll med att göra tårtor i hemmet. Hoppas att ni kan ställa upp med praktisk och ekonomisk hjälp. Tårtan tas med på fredag.

– Jag sa till min grupp att vi skulle göra tårtan hemma hos oss mamma. Jag berättade hur bra du är på att göra tårta.

Tårtan skulle alltså tillverkas på torsdag em/kväll enligt lappen. Den enbara kväll på hela månaden som jag var uppbokad från kl. 1700.

Tjejmiddag i stan!

Tänkte gå-in-i-väggen-aktigt att om yngel möjligtvis slutade tidigt denna torsdagseftermiddag och rappade sig hem direkt kanske tid fanns.

Hur svårt skulle det i verkligheten vara att leda en tårtgrupp på tre väluppfostrade pojkar och två blygsamt försynta små flickor? Gräddvisp skulle förmodat ske turordningsmässigt och allt eventuellt spillt försynt torkas.

Att lära sig samarbete samtidigt som man tillsammans hjälps åt att lösa brydsamheter i form av en sådan rolig uppgift som att baka tårta var ett magiskt drag av magistern. 

– Vilken sorts tårta hade ni tänkt göra? frågade jag ömt moderligt med det falska lilla leendet i gipan samt nerverna utanpå kroppen.

– Halva tårtan ska vara Amy Diamond och den andra halvan ska vara en dödskalle med självlysande ögon och gröna huggtänder.