Ur en praktikants perspektiv

Efter en termin på journalistlinjen är det dags för praktik i tre veckor. En termin och en och en halv månad för att vara mer exakt. Jag har aldrig tidigare läst journalistik eller jobbat på en tidning så helt klart var det pirrigt innan den första praktikdagen.

Min lärare ordnade praktikplatser åt hela klassen på olika orter i Sverige – och då menar jag verkligen hela Sverige. Personligen så tryckte jag på att jag har barn och därför inte kan göra praktiken någon annanstans än hemmavid. Sanningen var en helt annan och barn är väl barn även om de är 17 år? I mitt innersta hoppades jag på en plats på VK eller VF.

När min lärare berättade för mig att jag skulle vara på tidningen Västerbottningen stod jag som ett frågetecken – hade VK-huset brunnit – och vad i hela friden var VÄSTERBOTTNINGEN?

Jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om en tidning som heter Västerbottningen och när min lärare därefter berättade att redaktionen låg i Umeå men det mer var en tidning som bevakade inlandet höll jag på att smälla av.

Jag har inget lokalsinne.

Det var av den enkla sanningen som jag inte ville bli placerad i Smygehuk eller Örebro eller liknande obegriplig stadskärna.

När min lärare därefter berättade att Västerbottningen ofta skrev reportage om jakt, skogsmaskiner och jordbruk funderade jag allvarligt på att strypa mig själv med persiennsnöret på hans kontor.

Skog och jakt är så lång ifrån Lotta man i stort sett kan komma.

Min lärare försäkrade mig om att jag skulle få en lång och grundlig inskolning och att jag inte skulle oroa mig i onödan och dessutom skulle vi vara två stycken från klassen på samma praktikplats.

Söndagen innan praktikens början så tvingade jag min make att köra sträckan Holmsund-Västerbottningen-Holmsund inte mindre än två gånger. Det går ju liksom inte att göra bort sig allra första dagen. Alla vet att ett gott första intryck kan vara avgörande.

Dagen D knatade jag och min klasskamrat in på redaktionen som om vi aldrig tidigare gjort annat. Vi fick var sitt skrivbord mitt emot varandra, var sin dator och var sin telefon med tillhörande headset. För ett ögonblick satt vi och mallade oss med våra headset och lekte Janne Josefsson men säg den lycka som består i oändlighet. Vips hade vi ett uppdrag i handen och vips stod vi startklara och skulle ut i skärgården för att göra ett reportage om en dockteater.

Mitt livs första riktiga uppdrag som skulle publiceras i en fysisk prasslande papperstidning som skulle läsas av riktiga inlandsmänniskor som älskar jakt, skogsmaskiner och jordbruk och tydligen även dockteatrar producerade i skärgården.

Den andra praktikdagen kliade vi redaktionshunden Bonus öron, åkte till skidbacken och tog några gnistrande bilder till ett kommande vinterlandsreportage och minglade med redigerarna. Livet lekte ungefär fram tills eftermiddagsbullen då nyhetschefen kom viftande med ett oroväckande vitt blad.

– Imorgon ska Reinfeldt besöka företaget Indexator i Vindeln. Vill ni åka dit?

Det var tre förrädiska frågor i en:

1. Intervjua självaste stadsministern?

2. Vad i hevitte betydde ordet Indexator?

3. Var i hela friden ligger Vindeln?

På praktikdag nummer tre vakande jag i ottan med huvudet fyllt med nattpluggad information om roteringsverktyg till skogs- och entreprenadmaskiner blandat med superintelligenta statsministerfrågor uppkomna ur en praktikants perspektiv.

Men en inlandssnöstorm from hell, som kunde ha blåst vilket litet våp som helst in i en renhjord, äntrade vi företaget Indexator först av alla.

Väl där fick vi veta att vi skulle få en personlig intervju med självaste stadsministern om vi hade anmält detta önskemål till regeringskansliet?

Detta hade tydligen någon på redaktionen glömt!

Reinfeldt anlände i en kortege med en stor svart bil med tonade rutor körd av SÄPO-agenter. Medieuppbådet var stort och fotoblixtar smattrade ikapp med rullande TV-kameror när Reinfeldt besteg marken i Västerbottens inland. Praktikanter från tidningen Västerbottningen var inte van vid medievärldens oskrivna armbågslag ”äta eller ätas” och försökte hjälpa varandra upp ur snödrivan, borsta inlandsis från tröjan och gemensamt leta omkullsprungna kameradelar.

Genast bjöds stadsministern på en rundvandring i företaget med efterföljande presskonferens med personlig intervju. En manlig pressekreterare fanns på plats och det visade sig att om man viftade tillräckligt med ögonfransarna och putade med de Försvarets Hudsalvavallade läpparna så var där inga hinder för en personlig intervju med stadsministern utan att först gå via regeringskansliet.

Först var det såklart de viktigaste TV-stationerna som prioriterades på intervjulistan och för två nervösa praktikanter blev där en lång väntan på tur. För att inte slösa med viktig journalisttid hittade vi ett offer att träna statsministerfrågor på och fixa rätt ljus i kameran. Vad passade då inte bättre än stadsministerns närmaste – SÄPO-agenterna.

Vår magister i skolan har alltid sagt att när vi ska intervju någon så ska vi allra först skapa en trygg relation och behålla ögonkontakt. Någonting rätt måste jag trots allt ha gjort eftersom en av säkerhetsvakten kom med sitt visitkort med namn, mobilnummer och mailadress och ville att jag skulle skicka honom bilderna – och jag hade inte ens högslitsat och slampkort på mig.

Resten av veckorna har vi tillbringat i inlandets alla möjliga glömda vrår och har intervjuat nedläggningshotade äldreboenden, jägare, koägare, lanthandlare, Vasaloppsåkare, hundförare, EU-parlamentariker, kommunalråd och GPS-uppfinnare, vintercampare, samer, författare, ungdomar och rymdgymnasieelever.

Tidningen Västerbottningen är ett helt underbart ställe att arbeta på och jag skulle för allt i världen inte vilja byta plats med någon av mina klasskamrater på VK eller VF. Tre veckors praktik har bokstavligen flugit iväg och trots att jag aldrig varit så totalt sönderstressad i hela mitt liv har jag njutit av varje sekund.

Njutit av varje sekund tror jag däremot inte att våra rumskamrater på redaktionen har gjort. Djup koncentrerade på sina alster med deadline from hell har de blivit avbrutna med cirka 300 praktikantfrågor om dagen. Viktiga frågor i stil med:

– Varför sitter den här pluppen här?

– Kan man skriva flugit eller heter det flygit?

– Varför har jag ingen punkt på mitt tangentbord?

Dessutom lider jag med redigerarna då alla texter ska kodas innan de lämnas in. Ett dokument med text och ett dokument med bilder är brukligt för en artikel i tidningen. Dessa veckor kan 10 dokument med fornnordisk kodning kommit in till redigerarna för en artikel från två stolta praktikanter.

Förlåt!

Nu är ordningen åter på redaktionen och praktikanterna åter i skolan som började med två feta hemläxor formade av samhällskunskapsläraren samt svenskaläraren – båda bortresta på SPORTLOV!

OVER & OUT