Grävandet närmar sig sitt slut…

Sent i går kväll kom jag på att jag inte hade någon bild till mitt grävarbete. Tråkiga bilder som myndighetsporträtt med en massa röda pärmar i bokhyllan bakom – intresserar mig inte. Ett av det fotolösa problemet kan ju bero på att de intressanta vi intervjuat alla begärt källskydd – vilket betyder – vill vara anonyma på grund av annars förväntade repressalier av respektives ansvarig chef.

Så vad gör man?

Jo man ställer klockan tidigare än 06.00 och plingar på dörren hos mor och far som inte ens hunnit fått i sig dagens första kopp kaffe. Försöker förklara situationen så sansat som en journaliststuderande bara kan efter tre veckors grävande journalistik – jag behövde en genrebild.

Skickar mor på vinden för att rota fram mormor Guns svart/vita unga porträttbild med antik ram från nittonhundrakallt och skickar far ut i gårdshuset för att leta fram ett gammalt dammigt kamerastativ från 70-talet.

Genrebilden fanns klockrent planerad i huvudet på den galet stressade journaliststuderande människan.

I mor och fars, ännu obäddade, sovrum rensades byrån från porslinsbråte och gårdshusdoftande kamerastativ ställdes på plats. Mormor Gun dammades av och ett levande ljus tändes i det nyvakna sovrummet – vilket jag gissar var premiär i sovrummet i huset från 1920.

När mormor Guns photosession var över så kom journaliststudenten på ännu en fotoidé – händer är bra att ha i reserv liksom.

Mor och far placerades vid köksbordet med uppmaningen:

– Ta i varandra som om ni var gamlingar som vårdas i livets slut!

Svaret jag fick när jag själv en fredagmorron klockan 06.30 stod med båda fötterna på mor och fars köksbord och kökslampan gav mig blå märken i panna var:

– Vi har väl inga gamla händer heller!

Ungefär där var jag tvungen att tvärdra till skolan och tvungen att lämna ett annars så fridfullt hus, en fredagmorron klockan 06.45, i totalt kaos.

Jag tror att jag både har ärvt deras goda morgonhumör och deras tålamod, i rakt nedstigande led!

…finns även i svart/vit