Den hjärtlösa modern

När 17 år var 4 kom han snyftande och kröp upp i min famn.

– Lilla gubben, vad är det som har hänt? sa jag förfärat.

– Jamen, snörvlade han så hjärtskärande som bara han kunde.

– Har du gjort dig illa, frågade jag som den ömsinta moder jag var…är.

– Varför har inte vi något husdjur?

Så vände han sakta huvudet från mitt bröst och tittade på mig med sina stora frågande ögon. På kinderna rann tårar som vätte min hand.

– Alla kompisar på dagis har ett husdjur. Vi pratade på samlingen idag om allas husdjur och…

…så borrade han in huvudet i mitt bröst igen och snyftande genom min tröja hörde jag…

– Det var bara jag som inget hade!

Jag kramade det tröstlösa lilla livet hårt och vaggade honom fram och åter. Strök den svettiga pyttiga luggen och pussade hans panna. Samtidigt började argrynkan formas i min panna och tydligt visa sig. Jag blev rakare i ryggen och irritationen i mig växte.

– Inget jävla husdjur!

Vad var jag för en mor egentligen? Det är väl självklart att barn ska växa upp med djur. Själv var min barndom fylld av zebrafinkar, undulater, nymfparakiter, hamstrar, marsvin, kaniner, akvarium, krabbor och hund.

Varje vår var jag dessutom otroligt ihärdig i mitt sökande efter grodyngel och hade en miljon i en balja på balkongen.

Varje katt jag träffade på inom en mils radie var en hittekatt. Jag kunde i timmar locka, tjyvhålla och släpa hem dessa övergivna stackars katter.

– Titta mamma vad jag har hittat, sade jag oftast…alltid. En helt ensam hittekatt och han har ingenstans att bo!

Själv var jag helt sönderriven och blodig av katten som inget annat ville än att springa hem. Samtliga hade halsband med både adress och telefonnummer.

Jag förbannade den själlösa moder detta stackars barn hade närts av och sa med den allra finaste rösten:

– Lilla vännen min, vad skulle du så gärna vilja ha för ett husdjur?

I min rykande hjärna tänkte jag att en liten guldhamster, en vandrande pinne eller en eremitkräfta kunde vara en bra början.

– Mamma, sa då 4 år med tårdränkta kinder – nu med ett jätteleende på läpparna.

– Jag vill ha en pingvin!