Fast As A Shark

För ett par dagar sedan var jag på simhallen och motionssimmade för första gången på några decennier. Under hela min skoltid, när tvångssim stod på schemat, stod jag alltid invid bassängens lilla kantstege i miljontals minuter innan jag vågade hoppa i. Det berodde inte på att jag inte kunde simma. Det berodde på att vattnet i 70-talets simhallar var iskallt. Nu var det faktiskt riktigt varmt. Helt klart över förväntan. (en förklaring kan ju vara att underhudsfettet nu inte är detsamma som på 70-talet).

Eftersom denna simhallstimme enbart var menad för vuxna motionssimmare hade ljuskällor dämpats till mysbelysningsnivå och ut högtalarna strömmade fridsam klassisk musik.

Visst var det underbart avkopplande att glida runt i den bedövande klordoftande miljön, tillsammans med dämpad belysning och ljuv musik men jag kan inte låta bli att förundras över varför det kallas motionssim? Med den sömngivande belysningen och med öron fulla av vågbrus och nervlugnande klassiska stråkar kan väl ingen i sin vildaste fantasi inbilla sig att där förekom någon form av kappsimning i den kakelkantade bassängen?

Hade jag fått vara motionssimmarnas inspirationskälla hade jag omedelkvickt bytt ut de sega melodier som ljuvt strömmade ur simhallens högtalare mot Accepts – Fast As A Shark. Det dåsiga motionssimsällskapet som här flöt omkring hade blixtsnabbt blivit av med överflödigt underhudsfett och snabbare bättrat på sina gäddceps.