Vad är språk?

 

På svenska har vi pratat om språksociologi.

Vi skulle läsa och analysera Mikael Parkvall’s bok ”Vad är språk” och svara på en del frågor. Den ångestklumpen ska jag inte vidare betunga er med.

Så skulle jag analysera mitt eget språk. Fundera på varför jag pratar som jag gör med tanke på arv, miljö, uppväxt, kompisar, socialgrupp osv. Tankar skulle ner på pränt och in till Majjen. Det var svårt:

Arv eller miljö?

 Vi var och grattade Pappa som fyllde år – så sa min Mor:

– Du får sluta att svära så förbannat i bloggen!

– ?

– Du svär ju var och vart annat ord Du skriver.

– Svär jag?

– Men helvete… Du svär även när Du pratar – sluta med det!

Mitt sätt att tala har säkert påverkats av mycket, utan att det är någonting jag någonsin funderat på. Att jag ändrar mitt sätt att tala i olika situationer, där det finns olika sorters människor, är jag säker på även om det är omedvetet.

Min mor är född i Stockholm och flyttade till Holmsund när hon var 15 år. Min pappa är född och uppvuxen i Holmsund. Mormor och morfar och mamma pratade alltså stockholmska under min uppväxt. Farmor och farfar och pappa pratade norrländska, farfar med grym dialekt. Han sa ofta:

– Köm å sitt lave jag så jag få köks på dä!

– Se myche pjöller så harta vore nog!

– Vasch ha ji vure?

Jag förstod allt han sa men det gjorde inte min pojkvän från Stockholm – inte ett ord.

När jag nu blickar tillbaka på min uppväxt så förstår jag att min dialekt måste ha präglats av både stockholmska och norrländska med vissa inslag av gammelbondska sprungen ur den djupa norrländska skogens glesbygd.

Förmodligen har jag knyckt lite från far och lite från mor och utvecklat en egen neutral dialekt – rikssvenska.

Det höll dock inte stockholmarna med om. I alla fall inte i början av 80-talet. 19 år gammal, fick jag och några vänner för oss att vidga våra Holmsundska vyer. Givetvis stod den kungliga huvudstaden högst på äventyrslistan. En del av dessa vänner började öva på stockholmska uttal redan innan flytten. Detta uppskattades föga av den gedigna rasen Holmsundsbor. Särskilt inte av de som ingalunda själva ville flytta och med det förstod att de vigd sitt liv åt sågens- och ålderdomshemmets enklare ordsamlingar.

Själv la jag inte så mycket krut på detta utan pratade som jag alltid gjort, alltså rikssvenska. Det visade sig ganska snart att jag inte alls pratade rikssvenska utan utpräglad norrländska. Det spelade ingen större roll var i huvudstaden jag befann mig så sa folk:

– Åh, är du norrländska? Det låter så gulligt när Ni pratar. Alla norrlänningar är alltid så trevliga!

Att prata norrländska när jag skulle söka jobb visade sig vara en merit jag inte räknat med:

– Du får jobbet! Norrlänningar är kända för att vara ärliga och inte rädda att hugga i när det verkligen behövs. De pratar inte strunt utan håller tyst och jobbar!

Efter sju år bland stockholmstalande människor packade jag och återvände hem till Holmsund. Möjligen tappade jag en bit av min norrländska under alla dessa år men vann säkert istället en bit stockholmska.

När man arbetar på ett ålderdomshem där det såklart bara bor gamla människor underlättar det en hel del om man talar högt, långsamt och tydligt. Särskilt om man som jag, bara jobbar om natten. Om natten är dessa gamlingar inte bara trötta utan även proppade med sömnmedicin. Dessutom kan någon gamling dragit på sig en och annan hörselnedsättning genom åren.

Jag har kommit fram till att kommunikationen förbättras avsevärt om jag inte bara talar högt, långsamt och tydligt utan därtill lägger Holmsundsbondska.

– Köm nu Agda ska vi bax op di så du få kast vatt’ne på Vatt’nklosett’n.

I kommunen är tid pengar och visst går saker och ting fortare om kommunikationen är knivskarp. Som arbetsförmån kan nämnas det förut okända språk jag numera berikats med. På betald arbetstid.

Jag är född kvinna och därför pratar jag ganska snabbt, ofta utan att först tänka igenom min formulering. Jag kan vara väldigt målande i mina beskrivningar och trycker gärna på känslor i mitt resonemang för att ingen ska missförstå mitt budskap. Jag kan med lätthet tala om flera saker samtidigt utan att tappa tråden. Jag är sällan rädd för att krydda min beskrivning med dramatik.

När jag är på en offentlig plats har jag en telepatisk kontakt med i stort sett alla mina väninnor. En blick, en min, en höjning av ett ögonbryn eller en kort harkling och de förstår exakt vad det är jag menar eller vill eller vem de kamouflerat ska smygtitta på.

Med en blick förstår mina vänner, från mitt tidigare skvaller, vilken av mina grannar det var som var otrogen, vem min nya idiot till chef är, ett knasigt gammalt X:s morsa och vem min gamla skolfröken är utan att jag behöver använda pekfingret på storkonsum.

En man förstår aldrig en menande blick utan brukar i en liknande förklarad situation istället börja skrika:

– Lotta Norberg, vad konstig du ser ut!

För att en man utan missförstånd ska förstå en menande blick får man ta fram overheaden, pedagogiskt förklara med hjälp av Powerpoint, skicka ett sms eller konstruera situationen förståeligt i TV-spelform.

Eftersom jag är född kvinna pratar jag lite vackrare och finare ute bland folk som jag inte riktigt känner ännu. Då försöker jag att noga vakta min tunga så att det inte slinker ur några svordomar eller runda ord. Detta är ingenting jag naturligt har i mig bara för att jag är kvinna. Det är förmodligen en omedveten handling som är inpräntad i min kropp eftersom det är en förväntning av omgivningen.

Bland mina vänner, som jag ordentligt känner, ramlar det både svordomar och runda ord ur våra jordgubbsdoftande små läppar när vi träffas. När vi är tillsammans utan män, ungar och äldre släktingar vill säga. På tjejmiddagarna diskuteras livsfrågor med så pass grova uttryck och könsdelsrelaterade åsikter att de flesta av oss därefter kan tala välvårdat utan att svära enda gång tills nästa tjejmiddag äger rum.

Undrar om inte jag är allra bäst i hela världen på att hitta på nya ord? Dessa exempel är en mikrodel av alla ord jag hittat på. Jag vet faktiskt inte vilka av dem som finns på riktig eller om det bara finns på riktigt i mitt huvud?

Klappöppnaren, tubkreation, parmiddagsform, slapprumpa, radiosjäl, ingenstanset, bakdelsdetaljer, svintoluggen, bilringsdaller, fönblåsta, vrålgasar, skvallerläpparna, fotolösa, porslinsbråte, gårdshusdoftande, grillrngsmys, husvagnsvägrande, muurikkaburgare, rygglägesvis, äppelträdsplockad, morsdagskrama, kvinntimmer, kosläppsentusiaster, sprallisar och sorgsligt.

Att kunna ge en korrekt förklaring och analys till varför jag pratar som jag gör är väldigt svårt. Jag tänker inte på hur jag pratar. Jag frågade mina vänner:

Helena: Självklart pratar man olika beroende på vilka man pratar med. Gäller även dig Lotta. Bland folk som du inte träffar så ofta eller om det inte är några som du känner pratar du väldigt ”fint & trevligt” välvårdat! Bland oss vänner e det lite släng hit å dit, avslappnat. Typ!

Vanja: Du har en Stockholms dialekt blandad med Holmsunds ”bondska”. Du säger ju inte jag om dig själv som norrlänningar stundom gör. Typ:

– Kom hem till jag och fika!

Holmsunds bondska är ju inte bred om du förstår vad jag menar. Här förkortas inte ord i lika hög utsträckning som uppöver. Den dialekten pratar du.

Anna: Du pratar ju väldigt mycket och alltid med en egen åsikt. Du låter, oftast väldigt bestämd och säker över din sak. Oavsett om du pratar journalistyrket, ADHD eller katters avkomma.

Nettan: Lotta… Ja hur pratar du? Du är väldigt tydlig i dina åsikter. Du är väldigt snabb på att INTE döma andra människor. Du hittar ALLTID något gott att säga om andra, oavsett om den/dom gjort något tokigt. Du ser alltid något positivt hos andra, lyfter fram det istället för det negativa. Om du har något speciellt ”uttryck”, det kommer jag inte på nu. Ska fundera lite till…

Jag sa ju att det var svårt!

 Familjen 1967 – Nu är jag, som sitter i mammas knä, 28 år äldre än hon var på bilden =)