Tryckare

Jag kan inte skryta vilt med att jag är på lokal särskilt ofta.  Alla fall inte om man tänker tillbaka på hur utgångsfrekvensen såg ut förr om åren. Det fanns en tid när jag var en så pass etablerad diskoteksråtta att man kunde tro att jag tillhörde nattklubbens inredning. Numera besöker jag och mina vänner oftare pubar än diskotek. Si sådär en tre fyra gånger per år.

Jag vet egentligen inte vad det beror på? Kan hända att det har att göra med att jag och mina vänner numera har större utbyte av att diskutera livsfrågor i soft pratvänlig pubmiljö än att frivilligt betala flera hundra för en tinnitus på ett diskotek. Vad vet jag? Kanske har vi blivit snål? Kanske tillhör vi en förgången tid? Kanske beror det på att diskoteken inte är som förr? Kanske förundras vi över varför det inte längre varvas nutid modern musik med tryckare – som man gjorde förr?

På min tid lekte vi Sanning eller Kånka liksom Ryska Posten ungefär i den tidsålder när vi gick i mellanstadiet.  Man blev intryckt i en mörk illaluktande gammal skrubb och skulle sedan veta svaret på om man ville pussa skolan snyggaste eller kanske blev det skolans fulaste – genom en stängd dörr?

Det här var tidsperioden precis efter Fablernas värld och Beppes godnattstund. Just när tomteklubborna hade äntrat populariteten i de vita godispåsar prydd med de trefärgade bollarna. När jag som vilket annat enerverande barn som helst från den tidsåldern i kiosköppningen sa:

– Den…nä inte den ….den…nä…jag…eller vad kostar den…5 öre nä då tar jag bort den gula…hur mycket har jag kvar nu?

Tiden efter knullgummiautomater fanns uppspikade på husväggar i närheten av tobaksaffärer, när festis var pyramidförpackad och barnavårdsnämnden var dåtidens soc. Alltså mellanstadiet.

Jag pratar fortfarande om den era när jag med ung snitsighet hoppade hopprep med svarta platåträskor på fötterna och när knäckemackorna i skolans matsal var gula av aromat. Den tid tjock-TV ‘n på stora hjul avbröt lektionerna för att Ingemar Stenmark skulle lära svenska barn snygga svängar. Den tid då skolans kapprum var proppfull av illaluktande blöta täckbyxor, sura lovikkavantar, skinnmössor som knöts under hakan med hjälp av stora ludna korvar och golvet varvades av näbbstövlar, tunga skoterskor och pälsklädda moonboots, som på 70-talet gav mellanstadiebarn fotsvamp.

Mellanstadiet var garanterat den period i mitt liv som framkallade mitt intresse för diskodans. När skolbänkar med lock släpades över den filtmatta i klassrummet, som för övrigt skapade blixtrar i raggsocksklädda mellanstadiebarns fingrar, och istället placerades längst väggarna visste man att det vankades klassfest. När glödlampor i klassrummet skruvades ur sina ordinära hållare och ersattes av glödlampor som målats med röd, grön och gul spritpenna, var man säker.

Mellanstadieflickors hår doftade av Timoteischampo och ångor av valfria dateparfymers Chris, Jenny, Jessica, Nadja eller Pamela’s vällukt mixades med den svarta tavlans kritdamm. På den vinröda kompakta skivspelaren av plast snurrade Ballroom Blitz och Cum On Feel The Noize och råka man spilla av den medhavda sockerdrickan blev LP skivorna vågiga.

Framför den annars så auktoritära katedern dansade flickor med spetskrage. Hår var för kvällen smyckat med tunna hårspännen, ett vid varje öra, vanligtvis prydd med var sin blå fjäril. Läppar glimmade av jordgubbsdoftande läppglans som rollats med liten flaska med kultopp. Pojkar dansade inte utan stod lydigt i stärkta skjortor längs de bänkade väggarna och diskuterade senaste avsnittet av serien Kråkguldet. Titt som tätt drogs avbrutna kammar ur bakfickor och manligt hår friserades intensivt. Nävar fylld med innehållet ur den medhavda chipspåsen matade små munhålor och sockerdricka sköljde strupar fria. Popcorn var förbjudet på klassfest i klassrum på 70-talet likaså tuggummi.

Hem och skola var en enväldig organisation på 70-talet och klassfestvaktande föräldrar lydde blint de regler och förordningar som klubbats. Klockan halv nio skulle klassfestens kompakta vinröda skivspelare fällas ihop. Sweet och Slade skulle tystas, lampor tändas och klassfestentusiaster skulle hem och sova. Mellanstadiebarn bönade och bad alltid om en yttepyttig extra stund eftersom det alltid var på slutet av klassfesten som mellanstadieflickorna äntligen fått mellanstadiepojkarna ut från väggar till filtmattans öppna mitt.

När det vankades diskodans var det oftast bara några få av klassens pojkar som vågade sig på att stelt vicka på rumpan eller sjunga med i Brian Connolly’s skönsjungande refräng men när det vankades tryckare var det helt andra regler som var gällande. Pojkar hade lärt av gymnastikens danslektioners diktatoriska magister att det var förbjudet att nobba en uppbjudning. Det hade flickor tagit fasta på.

Vilken var då den allra bästa låten att dansa tryckare till på 70-talet? Ja det finns bara ett svar på det:

Je T’aime.

Den var perfekt för små mellanstadiebarn på 70-talet som ännu inte lärt sig ta ut svängarna ordentligt och inte riktigt hade kontroll på vart fötterna landade när de roterade. Kind så nära en annan kind att klassens pojkar doftade Date och hade jordgubbsklet på skjortkragar en hel vecka efter klassfestens slut.

Nu var det länge sedan jag hörde Je T’aime på någon dansrestaurang och länge sedan jag stannade så pass länge att jag blivit uppbjuden till en tryckare, om de ens fortfarande existerar? Nu för tiden ser jag till att lämna dansrestaurangen innan kön ringlar utanför hamburgerrestaurangen och taxikön blir milslång.

Ett ålderstecken?

Tja kanske eller bristen av kramgoa tryckare!