Chips är livet

Jag är inte en person som alltid måste ha en liten godbit i väska i fall jag platt skulle fronta asfalten på grund av lågt blodsocker. Aldrig har kassörskan sett mig frenetiskt försöka slicka kontokortet fri från halvsmälta Plopprester. Jag gömmer inte heller godisbitar högst upp i ett köksskåp som en livlina vid ett eventuellt PMS-anfall.

I mitt kök finns en chipslåda.

Mitt perfekta fredagsmys är när chips i olika serveringskärl skymmer Tv-rutans Let’s dance. Likaså när olikfärgade små kryddpåsar blandas med gräddfil och lockande bjuder in ett saltat flarn till en djupdykning. När jag sedan stillar sältan med porlande läsk ur ett högfotat glas med en frostad bit, är mysets fullkomlighet total.

Sedan dag ett har min make tjatat om Ranch. En chipssort som fanns på 90-talet och enligt honom var en gudagåva till mänskligheten. Personligen så har jag inte ett minne av att jag någonsin ätit ett chipsflarn av märket Ranch? Vad jag däremot minns är en sort som hette Lövtunna Pepparchips från 80-talet men maken hävdade att Ranch ”is da shit” och satte igång och mailbombade OLW.

En vacker dag var jag medlem i en Facebookgrupp som hette ”Ge oss OLW Ranchchips igen” utan att jag själv gjort en aktiv knapptryckning. Fler Facebookgrupper med liknande krav dök upp och plötsligt hade självaste OLW startat en slags tävling ”Fredagsmys från förr” där chipsfantaster fick rösta på gamla favoriter från1970- 80- och 90-talet.

Under knappt tre veckor röstade 17 500 chipsälskare på Gillechips, Gourmetchips, Reffelchips, Italienska kryddor, Ranchchip och Lövtunna pepparchips. Vinnaren i omröstningen blev Ranch men inte alls lång efter kom mina Lövtunna Pepparchips som solklar tvåa. Båda skulle inom kort åter pryda chipshyllorna.

Inom kort, blev en hektisk period av fyra månader eftersom maken frenetiskt började söka igenom chipshyllorna redan veckan efter tävlingens slut. Det fanns inte en stormarknad, bensinmack eller landsortskiosk inom 40 mils radie som under denna period inte fick chipshyllorna granskade. Inte heller har mjölkkylar, frysboxar eller charkuteriavdelning klarat sig från grundlig inspektion, eftersom chips tydligen kan felplaceras.

Plötsligt en dag lyste chipshyllorna på Storkonsum brandgula och texten ”Äntligen tillbaka” och plakaten ”Fredagsmys från förr” talade om för mig att slutligen var helvetet över. Maken proppade handlingsvagnen till bristningsgränsen men jag låtsades inte känna den man som matade varubandet rågat med brandgula 300grams påsar. Istället stod jag lite vid sidan av, visslade försynt glassbilslåten och räknade lysrören i taket.

Nu har friden åter lagt sig över fredagsmyset och det är Lövtunna Pepparchips som gör en djupdykning i dippskålarna. Maken moffar in Ranch som om varje påse vore den sista utan en tanke på de 15 påsar som fått en egen hylla i källaren. När jag klär av mig om myskvällarna och smulor av Lövtunna Pepparchips ramlar ur Bh:n måste jag erkänna att makens militanta strävan faktiskt förgyllt mitt fredagsmys.